Hans Arnold: Han målar fan på allt – inte bara på väggen

Dec 28th, 2008 | By | Category: 1998-4, Artikel

Av LENA BERGLÖF

Få konstnärer i modern tid har målat fan på väggen oftare än Hans Arnold.
– Jag har själv aldrig sett Hin Håle, men när jag var grabb i Schweiz hade jag kompisar som sett honom.
Varifrån Hans Arnolds mardrömsbilder kommit har han beskrivit i sin förfärligt roliga – och roligt förfärliga – självbiografi Monstret som valp: ”Där jag låg i vaggan kunde jag se de lysande ögonen från vampyrerna som flaxade utanför fönstret. Farmor hade lagt silverskedar under min huvudkudde och runt väggarna slank girlanger av vitlök som skydd mot blodsugarna. Far tyckte att farmor var alltför sjåpig och att det aldrig skulle bli en riklig monsterkarl av mej. Dom grälade en lång stund, tills farmor började kasta vitlök på far. Då gick han ut i trädgården och tröstade sig med att begrava en likstel varulv under vinbärsbuskarna. Han var till yrket veterinär, men tyckte bäst om att sjunga på stadens operettscen och förälska sig i primadonnor.”
Hans Arnolds vagga stod i en småstad ett par mil från Luzern i mellersta Schweiz. Hans modersmål var schwyzer-dütsch, redan den en för utomstående skrämmande svårfattbar dialekt. Pappan var veterinär och på fritid hjältetenor i operettfacket.
Efter en brokig bana som filmtecknare runt Europa hamnade han så småningom i Stockholm.
– De skickade mig till Åhlén & Åkerlund, förlaget som gjorde veckotidningar. Första bilden fick jag göra för Vecko-Journalen. Brita Hjort bad mig illustrera en berättelse av Gogol om en likkistmakare.
Det uppstod genast ett problem: Hans Arnold kunde inte läsa novellen eftersom han ännu inte kunde svenska!
– Jag bad några flickbekanta att hjälpa mig med översättningen. Sedan ritade jag en gubbe, som satt på en likkista och spelade fiol. Eftersom jag aldrig hade gjort någon illustration förut var jag ohyggligt nervös.
Därmed började en lång och intensiv illustrationsperiod.

Man måste få längta

– Det blev redan från första början lite bisarra grejer, säger Hans Arnold.
Han fick en halvtidsanställning på Högerpressens Nyhetsbyrå, som hade sina lokaler ovanför Tennstopet.
– Där trivdes jag. Men jag ville hela tiden åka ner till Medelhavet. Min eviga önskan var att få bo i ett varmt klimat. Jag ordnade en avskedsfest och fick presenter.
Men efter två månader var Hans Arnold tillbaka igen. Han filosoferar litet kring detta med att längta:
– Längtan gör dig produktiv. Om den tillfredsställs blir man stympad på något vis. Jag har försökt att stanna i månader nere i Frankrike, men ledsnade på det varma och sköna. Jag längtade tillbaka till längtan!
Hans brukade säga till sina flickvänner att när han blev pensionerad skulle han köpa en krog och en liten vingård nere i Provence.
Där skulle frun sitta i kassan och sticka…
– Jag längtar fortfarande till Provence, men trots att jag från början inte hade någon direkt önskan att leva i Sverige så vill jag bo här.
Hans Arnold älskar Gamla stan där han och hustrun bor i en underbar etagevåning. Enligt hustrun Vera Nordin är Hans en mycket hemlighetsfull person som tiger om det värdefulla. Annars tror han inte att han får ha det kvar… Och hans arbetsnarkomani har blivit en livsstil.
I började ritade han inte skräck. Men han har illustrerat Jesu livshistoria för Natur & Kultur. Det var några docenter i Uppsala som 1952-53 upptäckte att jag var katolik. Därför fick jag rita det ena testamentet efter det andra. Det var i och för sig roligt. Jag hade inget mot motivet även om tron fattades.
När man pratar religion med Hans blir det existensiella receptet rakt och argt:
– Muslimer, kristna, judar – alla har samma gud men de har olika profeter. Därför ska de slå ihjäl varandra! Det är bisarrt! Då är det bättre: väck med alltihop! Vi har t ex FN-stadgan om de mänskliga rättigheterna. Den räcker mycket väl!
Efter att ha debuterat i Vecko-Journalen – vilket ansågs hedrande – kom tidning efter tidning och ville ha bilder:

Ritade åt Dennis Wheatley

I Allt illustrerade Hans Arnold historier av Dennis Wheatley. De blev så bra att Mischa Katz på Vecko-Revyn bad honom illustrera den nya serien ”Veckans chock”.
– Jag hade redan illustrerat följetonger och noveller i Vecko-Revyn. Där var Liling Nyström den store tecknaren och han kritiserade mina teckningar. ”Brudarna har för små hakor”, sa han. ”Och du kan ju aldrig göra vackra karlar.”
Arnold säger att han fortfarande inte kan det. Att det strider mot hans personlighet.
– Jag vet inte hur en vacker karl ser ut. Jag vet inte ens om det finns några. Jag gör helst gubbar med skägg för att dölja det mesta av dem.
Hans kom att rita hemska bilder till ”Veckans chock” i 20 år!
– Det var en väldigt kul period. Att jobba för Åhlén & Åkerlund betydde att man var något. Det var nästan en kulturgärning.
Illustrationer, Illustrationer, Illustrationer! Han vet inte hur mänga han ritat.

Skräck från barnets ångest

Han vet varifrån skräckbilderna kommer.
Som barn levde ständig ångest. Sursee, där han växte upp, är en liten, ohyggligt konservativt katolsk stad med medeltida miljö: ringmur och stadsportar, gamla fängelsehålor och häxtorn.
– Medeltiden fanns även i människorna, menar Arnold.
Skolan blev en plågsam upplevelse.
– Eftersom vi blev plågade är jag fortfarande enormt rädd för fysisk aga, för smärta, säger Hans. Den rädslan gjorde mig och många kamrater till lismare.
Hans har förändrats sedan dess.
– Fast jag var länge en smilfink. Systemet där krävde starka, hjältemodiga karaktärer – och jag har alltid haft svårt för hjältar. Hjältar är fantasilösa personer, som inte begriper bättre.
Kvar i Hans Arnolds fantasi finns fortfarande straffen han utsattes för i skolan: prygel, förnedring, inlåsning.
– Min rädsla från skoltiden har gjort mig rätt aggressionshämmad. Jag har svårt att bli förbannad. Jag sväljer ilskan i stället, sticker ifrån problemet.
Men redan som barn kunde Hans kanalisera en del ångest i bilder. Han ritade gärna elaka karikatyrer av lärarna.
I Sursee fanns också sådant som var trevligt, karnevaler och gamla folkliga seder. Där bodde också farmodern, som berättade fasansfulla skrönor och farfadern, som ”var en baddare att köra ånglok”.
– Med farfar fick jag gå på krogen och träffa hans gamla järnvägskompisar. Och dricka öl. Det var naturligtvis strängt förbjudet. Min ångest låg i vetskapen att allt som var roligt var synd.
Hans Arnolds mycket speciella bilder är alltså inte enbart resultat av talang, god utbildning och handens skicklighet. De handlar om mycket verkliga demoner, födda i barndomens själanöd.

Jag slår mynt av gamla neuroser

– Jag har den oerhörda förmånen att kunna slå mynt av mina gamla neuroser, säger han leende.
Efter utbildningen på Konstfack i Luzern sökte Hans jobb som tecknare och hittade en gubbe i Luzern som tecknade reklamfilm. Han lärde Arnold jobbet.
– Sedan köpte jag hela utrustningen av honom och började på egen hand. Jag reste runt i Schweiz 1945. Men det var fel tid för reklamfilmföretag. Freden kom samtidigt som jag började med firman. Det fanns inga pengar. Jag gjorde en och annan reklamfilm. Sedan gick firman i konkurs.

I Paris ett år

Hans Arnold stack till Paris för att rita film där och blev kvar i ungefär ett år. Där blev han minsta kuggen i en stor produktion och trivdes inte med det. Han hörde talas om att det gjordes animerad film i Danmark och reste dit.
– Jag slog mig ner i Köpenhamn. Jobbade med tecknad film. Vi skulle göra film av HC Andersens Elddonet men företaget fick aldrig några pengar. Arbetssituationen för filmtecknare var besvärlig i hela Europa. Jag sökte jobb hos Disney, men fick inget. Sedan var jag i Italien en ytterst kort tid, för där fanns inte heller jobb.
Men sedan kom Hans Arnold till Stockholm. Det var samma sak här.
– Jag började jobba för Sagokonst-Film och där träffade jag Einar Norelius, som målade vackra bakgrunder till reklamfilmer. Honom kom jag att efterträda som sagoillustratör cirka 35 år senare. Men den allra förste som Hans träffade i Stockholm var Ivar Lo-Johansson.
– Jag hade mig hälsningar till honom från en gemensam bekant i Köpenhamn. Han var mycket vänlig och bjöd mig på lunch på Gondolen.
När läget för reklamfilm blev ännu kärvare fick Arnold sparken enligt principen ”sist in först ut”.
– Jag visste inte vad jag skulle göra. På arbetsförmedlingen sa jag att jag gärna ville teckna, illustrera. Det skulle vara kul. Men det fanns inga sådana jobb. Jag var ju utlänning – talade bara tyska och lite danska – och då var det bara att diska! Det ville jag inte – jag har alltid hatat att diska.
Hans ville visa arbetsförmedlaren lite arbetsprover. Det gick väl för sig. Han tyckte att kanske kunde Arnold bli illustratör i alla fall. Och det blev han minsann.

Har egna utställningar

Men han har också gjort riktiga tavlor, så att säga. En handfull utställningar per år har det blivit. Men konstrecensenterna har det svårt. Skall de ta honom på allvar eller är det bara skoj?
Men som omslagstecknare och illustratör går det inte att ta honom annat än seriöst. Hans senaste verk är illustrationer och omslag till en science fictionartad bok av Göran Holmqvist som heter En drottnings önskan.
– Den var rolig att göra, säger han.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22