Han var full av historier och kunde berätta dem

Mar 7th, 2010 | By | Category: 2006-3, Artikel

James McClure avled i juli

Av Olov Svedelid

 

1978 fick James McClure en utmärkelse av Svenska Deckarakademien och accepterade att komma till Sverige för att ta emot priset. Då var jag sekreterare i Akademin och det föll på min lott att vara hans värd i Stockholm under hela vistelsen; på den tiden rådde andra regler än nu. Allt var som bekant bättre förr.

Ibland händer att sympati uppstår genast. Jag hämtade honom på Arlanda. Inom ett par minuter var vi vänner, inom en kvart var vi bröder för resten av livet. För mig blev dessa stockholmsdagar en upplevelse. Han var en man full av historier och visste hur man berättar, hans sinne för humor stämde in med mitt. Efter dessa dagar höll vi ständig kontakt med besök, genom telefon och sedermera genom nästan dagliga mejl.

Han föddes 1939 i Johannesburg – som blev ”Trekkenburg” i hans polisromaner – och studerade i Natal. Efter skolan blev han pressfotograf men sökte och fick en lärartjänst i Pietermaritzburg. Skolan var givetvis helt segregerad. Första dagen skulle eleverna testa honom för att se av vilket virke han var genom att kasta en giftorm om hans hals. Han avbröt inte undervisningen utan tog bara ormen om huvudet och stoppade den i fickan. Eleverna applåderade honom och sedan hade han dem i sin hand.

”Ormar har aldrig skrämt mig. Huset där jag växte upp hade en stor trädgård och en gång i månaden kom ormjägarna till oss och plockade med sig över trehundra giftormar vid varje tillfälle”.

Detta skedde under skammens apartheid i Sydafrika. I skolan hade han skrivit pjäser för eleverna och fann att han ägde en kreativ talang som han borde ta vara på. Han fick jobb som kriminalreporter och fotograf på först Natal Witness och sedan Natal Mercury.

De svarta trakasserades

Genom detta fick han erfara de mörka sidorna av det samhälleliga förtrycket och han skrev vad han såg, till exempel att en svart häktad man släpades genom staden med handklovarna fastsatte vid en krok baktill en fångbil. Myndigheterna intresserade sig för hans artiklar och visade genom trakasserier att de hade ögonen på honom. Ofta kom poliser hem mitt i natten och bultade upp honom och höll förhör som avslutades med tydliga varningar.

Att bo kvar i Sydafrika började kännas ohanterligt. Några händelser kom tanken på att flytta att mogna. En dag hade han ärende till en polisstation. När han kom in såg han en jättelik boerpolis som lindat in händerna i en svart kvinnas hår och bankade hennes ansikte flera gånger mot bordsskivan. Jim blev fruktansvärt upprörd.

”Ta genast fram ett klagomålskort som ska skickas till polisministeriet”. ”Naturligtvis. Det är er rättighet”. Polisen tog fram ett sådant kort och fyllde i uppgifterna om sig själv och Jim skrev ner vad han sett. Båda undertecknade kortet. ”Är allt bra då?” undrade polisen. ”Ja, formaliteterna är klara”. Då rev polisen sönder kortet och kastade i papperskorgen. Så fattade han tag om kvinnans hår och drämde hennes ansikte flera gånger i bordet. Sardoniskt frågade han Jim: ”Ska vi fylla i ett klagomålskort till?”

En av hans bästa vänner häktades på oklara grunder men det var tydligt att han gått emot apartheid lite väl mycket. Det blev julafton och Jim satt med sin amerikanska fru Lorly och åt julmiddag i villan. Plötsligt hördes skramlade ljud från trädgården. Han rusade ut och fann ett par svarta barn som letade mat i deras soptunna. Jim och Lorly såg på varandra. ”Här kan vi inte stanna” sa de samtidigt.

Ny framtid i Storbritannien

Några dagar senare var de på väg till Storbritannien för att skapa sig en ny framtid. De hade nästan inga pengar alls, de två barnen då var små, men han visste vad han kunde, att han var en bra journalist och en skicklig fotograf. Släkten McClure härstammar från Skottland och de tog sig till Edinburgh där han genast fick jobb på Scottish Daily Mail och gjorde sig snabbt ett namn i brittisk press.

Oxford kallade. Först Oxford Mail, en veckotidning av dagstidningskaraktär som var nergången och på fallrepet. Inom kort hade han rott upp tidningen till en respekterad pressgranne och blev erbjuden att bli redaktör på dagstidningen Oxford Times. Samtidigt.

Utbrott som Vesuvius

Han visste vad folk ville läsa om och kompromissade aldrig och han kunde få utbrott som Vesuvius när journalisterna slarvat med sina texter eller inte förstått att dra ut konsekvenserna. Han petade och ändrade, la till och förkortade och artiklarna blev små mästerverk. Han stannade i 37 år, med något avbrott, och slutade som chefredaktör för båda. Han hade många heta duster med ägarna som han menade bara var krämare och inte tidningsmän, snåla och ogina som tänkte med plånboken och kände med aktierna.

Vid ett tillfälle sa han upp sig och tog jobb som – begravningsentreprenör. Varför? ”Det tilltalade min affärsmässiga sida och det gav mig massor av nyttig erfarenhet”.

Han var på besök i Stockholm och ville intervjua en kollega i branschen och jag kände ägaren av en medelstor byrå som efter lång tvekan var villig att tala med britten. Efteråt ringde han och sa att den där McClure var en osedvanligt trevlig person som var ett nöje att prata business med. Hur hade han burit sig åt för att få så god kontakt? ”Jag såg genast att han ångrat sig men jag inledde med att fråga hur de hanterade problemet med kunder som inte betalade sina räkningar. Då förstod han genast att jag ville tala om väsentligheter och sedan var det ingen konst”.

När han till sist gav efter för påtryckningarna att återta chefsskapet för tidningarna började han samtidigt skriva sina kriminalromaner med motiv från Sydafrika och med det särpräglade paret afrikaanen polislöjtnant Tromp Kramer och hans assistent sergeant Mickey Zondi, en svart zulufödd. Tillsammans blev det åtta böcker om paret som med tiden närmade sig varandra i respekt och aktning.

Debuten mycket uppmärksammad

Första boken Steamp pig vållade en enorm uppmärksamhet och väckte annars likgiltiga människors insikter om att i Sydafrika hände förfärliga saker. Jim beskrev bara hur det det var utan att skriva folk på näsan vad de skulle tycka, men när de läste en mening som ”Doktorn sa att nu hade han inte tid längre. Han måste till fängelset för att piska fångar”, förstod även en förståndshandikappad att det sydafrikanska systemet var vidrigt och måste skrotas genast och med det samma och omedelbart. Det har sagts att Jims böcker spelade en liten men viktig roll när apartheid äntligen brakade samman.

För den boken fick han CWA:s pris ”The golden dagger” och senare erhöll han ”The silver dagger” för en annan bok, bland de massor av priser som tilldelades honom i den engelsktalande delen av världen. Senast 2005 var han inbjuden till en krimförfattarkonferens i Spanien som fick namn efter honom.

Han skrev åtskilliga andra böcker i polisgenren, men till sist ville han skriva annat. Under årens lopp har jag fått höra lysande idéer till både romaner och noveller och pjäser och teveserier, men på något vis kom han aldrig till skott. Han orkade inte helt enkelt.

Optimist trots hemska sjukdomar

Hemska sjukdomar bröt ner hans kropp men inte hans ande. En svår magcancers följder fick han dras med i många år, blod som inte fick syre och han måste ta transfusioner med jämna mellanrum, annan cancer anmälde sig, lungorna tog ohyggligt med stryk. Ändå var han optimistisk när han ringde och mejlen var lika humoristiska som alltid.

I våras ringde han och sa att nu hade han äntligen börjat på en ny bok och han läste upp första sidan. Naturligtvis briljant. Första kapitlet fick jag som mejl. Vi hoppades båda att nu hade den fysiska och mentala vändpunkten inträffat.

Så dog han den femte juli i sitt hem i Wallingford. Kyrkan var full av människor som ville ta avsked av vännen, arbetskamraten, inspiratören Jim. Hans tre barn, alla konstnärligt begåvade, bidrog på olika vis till stämningen genom sång och musik och recitation.

Han var inte bara författare utan också en fotograf i yppersta världsklass, han var en lysande kolorist vid paletten, han tecknade som den mästare han var. Ett tidlöst geni.

Vad jag saknar mest är dock inte stora svepen utan telefonsamtalen. ”Good evening, mr Svedelid, this is Jim”.

En stor, mycket stor författare är död. Men hans böcker och hans gärning lever!



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22