Hamilton har gått i mål – Guillou i nya startgropar

Sep 19th, 2009 | By | Category: 1995-3, Artikel

Av KJELL E. GENBERG

Hamilton får vila i frid efter tionde boken! Påstås Jan Guillou ha sagt.

Tro honom inte i så fall. Det kommer en elfte Hamilton som heter ”Hamlon”, en kort roman eller långnovell som blir knorren på Coq Rouge-serien. Den kommer att bli årets julpresent hos Norstedts förlag men skall också ges ut av Skandinaviska Kriminalsällskapet.

Men sedan räcker det för Guillou. För att inte frestas att fortsätta har han i ”En medborgare höjd över varje misstanke” målat in sig själv i ett hörn. Hamilton finns icke längre i Sverige, kan inte återkomma till Sverige – och utan anknytning till detta land har han spelat ut sin roll i alla avseenden.

Sviten om Hamilton är den största nationella succé en författare haft. Upplagor på en halv miljon, böckerna filmade och allt detta som alla vet. Var det hoppet om detta som fick Guillou att sätta sig ner med fem tusen oskrivna manusblad framför sig?

Ett fantastiskt decennium

– Från början visste jag gudskelov inte hur många böcker det skulle bli, säger han. Det var först senare jag fattade hur stort det hela blev. Dessutom är det idiotiskt att spå en framgång. Enbart tanken är korkad.

Det var först när Guillou hade skrivit flera av romanerna som han riktigt började förstå vilket fantastiskt decennium han fått att skildra. Allt som ingen kunnat tro skulle hända inträffade: Sovjetunionen bröt samman, muren i Berlin föll, det blev ett nytt krig mitt i Europa.

– Det går att dra en parallell mellan mina och Sjöwall/Wahlöös framgångar, påminner Guillou. De skildrade det som i politisk mening är 60-talet, nämliggen åren 1964-1974. Om de kommit i en annan tid hade säkert Becks utveckling blivit en annan, precis som Hamilton blivit annorlunda om jag startat skrivandet tidigare eller kanske senare.

Föddes i fängelset

För Jan Guillou hade kunnat börja skriva sina thrillers vid en annan tidpunkt. Redan när han satt i fängelse 1974, efter att han och Peter Bratt avslöjade Informationsbyråns olagliga åsiktsregistrering, hade han sin romankonstruktion klar i teorin. Sedan kom annat emellan innan han kunde omsätta det teoretiska till praktik.

Beröm har han fått. Och skäll givetvis, för i Sverige skall inga träd växa till himlen. Här finns finfnysare som G. Bengtson som med förakt talar om ”de stående personerna”, eller kulturchef Franzén på en stor tidning som menar att spänning står i vägen för konsten.

När jag påminner om detta kommer ett stort garv från Guillou.

– Författarna till världslitteraturens klassiker skulle skrattande rotera i sina gravar om de fick höra något så dumt, säger han. Men det finns ett resonemang som går ut på att alla vuxenförfattare som når många läsare av just det skälet håller låg kvalitet. Märkligt nog är det precis tvärtom ifall man skriver för barn.

Alldeles eget språk

Det finns många – och för all del även mindre – författare som hållit sig med återkommande personer. Steinbeck gjorde det och fick ändå Nobelpriset. Guillou menar att med samma huvudpersoner i bok efter bok skapar man större referensramar och slipper konstruera nya personer, förklara deras egenskaper och tankevärld. Det finns redan en överenskommelse mellan författare och läsare. Riken är att man blir bunden vid en jargong.

Men han menar att han löst en del av detta genom att uppfinna ett alldeles eget språk för Hamilton-böckerna; ett slags journalistprosa blandat med den protokollsvenska som talas i de kretsar han beskriver,

Det han gjort är hans eget. Guillou läser sällan de internationella kollegerna som skriver agentromaner (”John leCarré är gediget tråkig”) utan håller sig mest till facklitteratur. När han vill plocka fakta från folk som kan ”branschen” umgås han gärna med förre IB-chefen Birger Elmér. Denne spionchef är numera en av hans goda vänner.

Fiktion i fiktionen

I tionde romanen finner man en hommage till Henning Mankell (kommissarie Kurt Wallander dyker upp i ”En medborgare höjd över varje misstanke”). Det är ytterligare en av de små vinkningar Guillou brukar ta till.

– Inte enbart för att blanda fiktionen med ny fiktion, säger han. Även om jag arbetar mycket med en mixtur av fiktion, verklighet och fiktiv verklighet. Det ingår naturligtvis i arsenalen av illusionstrick. Ibland är en fiktion verkligare än verkligheten. När jag bestämde mig för att låta romanen göra avstamp i Ystad var jag medveten om att den ende kände polis som finns där är just Wallander. Jag pratade med Mankell och fick hans välsignelse att använda Wallander. Och jag har verkligen inte förändrat hans karaktär. Han får vara samma tänkande August hos mig som hos Mankell. Egentligen är han en osannolik polis, för vanliga poliser ägnar sig sällan åt tankearbete. De tar in uppgifter, sorterar dem i pärmar och när de sorterat länge nog har de ringat in sin förbrytare.

I den nya romanen tar Jan Guillou upp de växande motsättningarna mellan gammelsvenskar och svartskallar, säkerhetspolisens bidrag till att det blir så och varför.

Fördubblad säpo-budget

– Sedan Sovjetunionen upphörde har märkligt nog Säpos budget fördubblats. En del av anslagen har givetvis gått till att ge politiker skydd. Ju fler livvakter en politiker har, desto högre prestige ger det. Vi har ett gott exempel på detta i Thage O. Peterson, som gick i taket när han inte fick tillräckligt många.

Guillou menar att säkerhetspolisen varit skicklig när det gäller att skapa nya hotbilder och fiender för att få stora medel att röra sig med. Nu är det utlänningar, inte vilka som helst utan svartskallar (det duger inte ens med norrmän fast de står utanför EU), som enligt säk är den stora faran. Invandrarna som talar kurdiska eller persiska måste infiltreras och för att motivera sin existens har säpo inga skrupler. Hot och utpressning, piska och morot är medlen i arbetet. Man måste ha tolkar och tolkarna skall helst också fungera som angivare.

– Vad jag har svårt att förstå är hur någon kan tycka att dessa människor framställs som representanter för det förtryck de flytt ifrån.

Propaganda mot islam

I likhet med västvärldens övriga säkerhetstjänster har säpo framställt islam som den värste fienden. Och propagandan börjar ge resultat.

– Vi får en repression som är på väg att skapa en katastrof, menar Guillou.

Det var den 8 maj klockan 08.07 som J.O. började faxa det sista kapitlet till Norstedts förlag.

– Först tyckte jag inte att det var så märkvärdigt att bli klar, men när jag kände efter blev det en upplevelse av att äntligen ha gått i mål. Hamiltonsviten har varit något av ett maratonlopp. Men jag gjorde det, tamme fan!

För huvudpersonen har det också varit rena hissfärden. På tio år har Carl Hamilton avancerat från löjtnant till viceamiral.

Efter maratonloppet tänker Jan Guillou ta en rejäl semester, åka till Shetlandsöarna och Skottland. Sedan blir det skrivmaskinen igen för en ny romansvit i tre delar om korstågen. Med ett helt annat språk än det i böckerna om Coq Rouge.

– Det skiljer århundraden, men parallellen är ändå klar och tydlig. Både nu och under korstågen är kampen mot islam det centrala temat.

Guillou, Jan Oskar Sverre Lucien Henri – journalist och författare, född 1944 och känd för samhällskritiska reportage i TV (programledare för Rekord-Magazinet 1980-88 och Kalla fakta sedan 1991-92 och i bokform, bland annat Justitiemord (1983) och Åsikter (1990). Utgav 1974 boken Det stora avslöjandet. Har vidare utgivit den självbiografiska Ondskan (1981) samt en serie agentromaner, inledd med Coq Rouge (1986, filmad 1989). Även dramatiker, bland annat med TV-pjäserna Vargen (1984) och Förhöret (1989).

Familj: Förlagsdirektör Ann-Marie Skarp, barnen Dan och Ann Lino. Bor i lägenhet i Stockholm och hus i Roslagen.

De tio böckerna om Carl Gustaf Gilbert Hamilton alias Coq Rouge är:

Coq Rouge, 1986

Den demokratiske terroristen, 1987

I nationens intresse, 1988

Fiendens fiende, 1989

Den hedervärde mördaren, 1990

Vendetta, 1991

Ingen mans land, 1992

Den enda segern, 1993

I hennes majestäts tjänst, 1994

En medborgare höjd över varje misstanke, 1995



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22