Håkan Nesser: En hejare på biljard och brottslingars psyke

Sep 18th, 2009 | By | Category: 1996-4, Artikel

Av Kjell E. Genberg

När jag träffade Håkan Nesser vid en deckarkonferens i Skåne för en tid sedan väntade jag, efter att ha läst hans böcker, en människa av helt annat slag. Det blir ju lätt så att man förväxlar olika verks innehåll med upphovsmannen och skapar bild som inte stämmer. Jag hade väntat mig en inbunden herre med biblioteksglåmig hy och buttert uppträdande, kanske lite kort och knubbig som man gärna föreställer sig en uppsaliensisk överliggare. I stället dök där en glad gamäng, lång som en stör, prydlig och lite sportigt pojksaktig.

Till råga på allt visade han sig vara en hejare på att spela biljard.

Fast det skall ändå erkännas att jag uppskattar honom mer som författare än som idrottsman (i en informell biljardlandskamp mot Danmark förlorade nämligen Sverige, trots att det svenska laget bestod av två man och det danska av bara en). I böckerna kan man förnimma hans förkärlek för nederländska författare som Jan Wolkers, Kees Noteboom, Janwillem van de Werering och Maarten’t Hart. Han debuterade 1988 med en icke kriminell roman döpt till Koreografen som var en berättelse om kärlek och skuld, med en del kriminella inslag utan att vara en renodlad kriminalroman. Sedan sadlade han om till ”deckare” och det gav sannerligen resultat.

För boken Det grovmaskiga nätet som kom 1993 fick han Svenska Deckarakademins debutantpris och när han året efter kom med Borkmanns punkt belönades han med Svenska Deckarakademins pris för bästa svenska kriminalroman detta år. I fjol kom romanen Återkomsten (framröstad som en av Sveriges tre bästa kriminalromaner av DAST:s läsare) där han berättade en historia som har stora likheter med det omdiskuterade Olle Möller-fallet i Sverige. I våras kom ytterligare en bok, som mer är en psykologisk studie av tre aparta människor. En synnerligen spännande och engagerande sak som döpts till Barins triangel. Den har kriminella inslag men Bonniers har inte marknadsfört den som kriminalroman.

Kompetent utredare

I kriminalromanerna har han en litterär huvudperson vid namn Van Veeteren som arbetar i staden Maardam i ett fiktivt europeiskt land. Denne kriminalkommissarie har det djävligare än många andra magsårsridna poliser eftersom han dessutom har cancer i tjocktarmen. Men han är en kompetent utredare som förutom de formella kunskaper som behövs i yrket också äger det varje litterär polis måste ha, nämligen intuition, ett sjätte sinne som gör att skurken (ofta en bestialisk mördare) kan ringas in. Van Veeteren har inte längre några äktenskapliga bekymmer. Han har nämligen flyttat ifrån sin hustru.

Kommissarien lär ha fötts en dag när författare Nesser hade behov av en polis som satt och väntade i en bil, givetvis i spöregn.

På sätt och vis är han en pragmatisk herre, men inte odelat sympatisk. Sina underlydande härjar han med, journalister är enligt honom ett otyg och den empati han möjligen har någonstans i själen lyckas han för det mesta tränga undan. På den polisiära plussidan har han emellertid kunskaper om mycket och en hel del av dessa rent intuitivt. Han ser tecknen och har förmågan att tyda dem.

Följer tidslinjen framåt och bakåt

Nessers förbrytare är också lite speciella i jämförelse med dem man hittar i kontemporär svensk kriminallitteratur. Här finns inga maffior och andra brottssyndikat. Sådana roas inte författaren av, han skriver om individer, eller som han sagt i en intervju: ”brottet är individuellt – en angelägenhet mellan brottslingen och hans psyke”.

– Om jag förklarar brottslingens motiv på ett begripligt och psykologiskt trovärdigt sätt skapar jag ordning i kaos.

Att skriva en kriminalroman är som att följa en tidslinje, menar han. Först är ett brott begånget och polisutredningen följer tiden framåt men söker sig samtidigt hela tiden bakåt. För att finna anledningen, upprinnelsen till ett mord måste man ibland långt bakåt i tiden.

– Ändå skall det gå undan. Tempot är viktigt i en bok av det här slaget. Det styr man med sina kapitel, vilket gör att jag hela tiden tänker i kapitelindelningar. Pauserna mellan kapitlen är också betydelsefulla, kan ha ett eget värde. Sedan kommer nästa avsnitt med ett nytt anslag där första meningen bestämmer rytmen.

Och även rent praktiskt går det undan. Flera av de kommande årens böcker är redan skrivna.

Fiktiva landskap

Svenska kritiker och läsare blev lite förvirrade när den första boken om Van Veeteren kom. Alla var vana vid att en svensk deckare skall utspela sig i ett svenskt landskap, helst förstås i Stockholm när det är kriminalpoliser som axlar de ledande rollerna. Men här handlar romanerna om våldsroteln i staden Maardam.

Det första jag gjorde efter att ha läst Det grovmaskiga nätet var att fingranska kartor över Holland och Belgien. Ortsnamn och personnamn klingar både flamländskt och nordtyskt, vilket tyder på att det är där man har hamnat. Men Nesser har lurat oss. Hela landskapet där händelserna inträffar är påhittat. Ändå känns det äkta, både precist och undanglidande på samma gång, så som verkligheten brukar te sig.

Själv vill han inte ens gå med på att Nederländerna och Belgien är enda förlagan, snarare är lokaliteterna, säger han, en blandning mellan dessa länder och den polska Östersjökusten (det gamla Ostpreussen), som han lärt känna genom sin polska sambo.

Skapar i handskrift

Det som händer brukar han skapa vågrätt på rygg i soffan i vardagsrummet, skrivande för hand, fast sedan det brann i huset i februari har han varit evakuerad till olika reträttplatser. Men vid det här laget är han tillbaka till soffan och kan åter bearbeta skrivblocket. Då har han redan strukturen klar för sig, det som han kallar ”den stora rytmen” som skall samverka med ”den lilla rytmen” som ligger i språket.

– Det är en lisa att skriva för sig själv efter en dags undervisning. Och jag behöver en miljö som saknar yttre stimuli för att kunna skriva så disciplinerat som jag önskar, säger han. Min högsta önskan är att lära mig skriva lika fort som jag tänker, då skulle jag bli ett med rytmen.

Och nu rullar det på för Nesser. Han har snabbt blivit en av ”de stora” och det kanske han skall tacka sin förläggare Magnus Bergh på Bonniers för. När Håkan Nesser kom med ett manus efter att ha fått ut Koreografen fick han det refuserat.

– Du skall skriva deckare! sade Bergh.

Så blev det alltså.

Håkan Nesser föddes i Kumla vintern 1950 och hamnade 20 år senare Uppsala där han nu arbetar som högstadielärare vid Tunabergsskolan. Några planer på att bli heltidsförfattare har han inte. Han trivs som lärare och böcker blir det ändå så länge soffan i vardagsrummet står kvar.

Uppmärksammade författare uppvaktas ofta av filmindustrin. Nesser är inget undantag. Det finns framskridna planer på att Van Veeteren skall bli TV-polis. Fast det kan bli lite marigt för genierna på TV1:s dramaproduktion och manusförfattaren Ulf Ryberg att fixa till ett Maardam som stämmer med läsarens bilder.

Taggar:

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22