Häftiga häften

Sep 5th, 2009 | By | Category: 1999-3, Artikel

Av SÖREN SKARBACK

Hämnaren kommer. Så hette den korta romanen i Detektivmagasinet nummer 20, 1953. Alltså i mitten av maj, eftersom detta kioskhäfte kom ut med ett nummer per vecka. Det redigerades och trycktes i Göteborg. Värsta konkurrenten var det stockholmska Alibi-Magasinet, vars äventyr samma vecka hette Hacienda Eldorados hemlighet.

Häftena med spänningslitteratur såldes i femsiffriga antal runt om i landet. Intrigerna var ofta enkla. Men rutinmässigt hopkokade kriminal- och västernäventyr kunde varvas med litterära pärlor. I enstaka nummer fanns till och med berättelser skrivna av Anton Tjechov, BobBergman och Guy de Maupassant.

Göteborg dominerade

Göteborg hade klart dominerat svensk häftesutgivning. Uppsvinget hade börjat 1934, när Romanförlaget anställde redaktören John Lorén. Instinktivt köpte han in rätt äventyr av rätt författare. Det var mysigt för unga läsare att på sena kvällar ligga och läsa i sänglampans sken. Eller att på sommarlovet läsa på farmors gamla vind på landet.

Detektivmagasinet startades av förlaget just 1934. Det kom ut varenda vecka. Det var på 40-talet man sedan fick den svåra stockholmska konkurrenten Alibi-Magasinet, vars redaktör då var … jo, faktiskt den nämnde John Lorén.

Lorén hade blivit osams med de göteborgska förläggarna. Precis som en missnöjd kriminalare skulle slängt sin buckliga polisbricka på chefens prydliga skrivbord, vaggat iväg och blivit privatdeckare i stället, hade Lorén vänt på klacken och blivit sin förre chefs irritationsmoment nummer ett.

Författare följde med

Många av de mest populära kioskförfattarna följde honom. Inte behövde de för den sakens skull skicka sina manus till huvudkontoret i Stockholm. Lorén bodde kvar i Göteborg. Han hade sitt väl inrökta redaktionsrum inklämt bland speditionslokaler för Amerikatrafiken vid Stigbergskajen.

Häftena var hopsatta med klammer i ryggen. Omslagen skulle se spännande ut. De var lätta att få syn på i kiosken. En titel som Sabotören från underjorden – eller gärna någonting kortare i stil med Häxdoktorn – gjorde att kioskbesökarna plockade fram de småmynt som behövdes. Länge höll sig häftespriset kring en 50-öring.

Alibi ökade försprånget

Trots att Alibi-Magasinet för varje år ökade sitt försprång hade göteborgska förläggare i mitten av 50-talet inte gett slaget förlorat. Förutom Detektivmagasinet gav Romanförlaget ut Svenska Novellmagasinet. På Pingvin-förlaget utkom Äventyrs-magasinet. Båda förlagen hade postadressen Göteborg 7.

Var det då bara ungdomar som slukade dessa historier, skrev sina brev med anilinpennor och slickade igen kuvert med den lätt ihågkomna adressen på?

Bekantskap önskas

Visst inte. Detektivmagasinet hade visserligen sidor med brevvänsadresser och annat främst för tonåringar, men där fanns också annonser om att vuxna önskade djupare bekantskap.

Det kunde stå att ”26-årig kvinna, charkuterianställd, önskar bekantskap, event. äktenskap med nykter och skötsam man i 28-35 års ålder, gärna med bil för utflykter.

Intressen: Bio, dans och allt som gör livet glatt”.

3 kronor i frimärken kostade det att annonsera. Med tanke på att Detektivmagasinet under ett år såldes i långt över en halv miljon exemplar finns det anledning att tro att annonserna resulterade i ett och annat äktenskap.

Det var tänkt att unga kvinnor främst skulle köpa Svenska Novellmagasinet. Det innehöll i början bara romantik. Berättelserna slutade med att den stilige mannen valde den snälla fattiga flickan i stället för den elaka rika. Snart kändes detta alltför förutsägbart. Även kvinnor var ju äventyrslystna. Därför fick romantiken efter hand flätas in i intriger med mord, rån och kidnappning.

Lyckliga slut

Kritikerna förfasade sig över dessa brutala inslag. Men äventyren slutade alltid lyckligt. Häftenas budskap var det godtroget naiva att ”ärlighet varar längst”.

Romanförlaget i Göteborg hade vissa besvär att hålla jämn kvalitet. Stockholmska förläggare ökade sin andel av läsekretsen. Att komma ut varje vecka blev svårare och svårare. Det blev utgivning varannan. Svenska Novellmagasinet lades ner i novembermörkret 1957.

Överraskande var att också Alibi-Magasinet sa tack och adjö. I Stockholm hade man ju dittills hållit skenet uppe. Men tydligen hade man även där sett försäljningssiffrorna rasa. Minskningen hade pågått helt sakta i några år. Sedan var det som om förläggarna över en natt, strax efter midsommar, hade halkat utför en brant. Det var som om häftena plötsligt hörde till en obevekligen svunnen tid.

Statsunderstödda litteraturforskare hävdar att dessa kioskhäften i slutet av 50-talet kom i kläm mellan serietidningar och pocketböcker. Detta kan vi givetvis hålla med om. Men tilläggas bör att vårt tittande på det nya mediet TV kan ha gett häftena den slutliga nådastöten. Viss inverkan hade säkert också rockmusiken. På caféerna fanns jukeboxar för att höra Elvis och andra idoler. Ungdomsgårdar lockade med lokala band och sångare. Flickor och pojkar fick vara ute lite längre än mor och far hade varit i deras ålder.

Eftersom värsta häfteskonkurrenten inte längre fanns, kunde göteborgarna trots vikande kundkrets fortsätta ge ut Detektivmagasinet i ännu några år. Men första veckan i september 1963 kom beskedet att det lades ner. Redaktören skrev ett tack och farväl till läsarna.

Inte tänkte någon på att det faktiskt var en litterär epok som därmed var till ända.

Fotnot: Denna text är ett kapitel i Sören Skarbacks bok Göteborg precis som i går (Warne Förlag 1998). Boken är en intressant exposé över vad som tilldrog sig i Göteborg från krigsslutet fram till 1970-tal.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22