H.G. Wells: Banbrytare i en typisk engelsk genre

Mar 16th, 2010 | By | Category: 2004-1, Artikel

Av Bo Stenfors

Såsom vi alla känner till, håller naturlagarna oss i sitt obevekliga grepp. Tappar jag taget i mosters finaste Meissenporslins-tallrik, gjord 1750, hamnar den obönhörligt först på min tå och sedan med ett hopp vidare och går i tusen bitar, vilka strör sig över golvet!

Att alla varelser – de må finnas här på Jorden, såsom människor, fåglar eller bin, eller någonstans där ute i vårt vidsträckta Universum – är hårt styrda av naturens lagar kan man ju se redan av de olika varelsernas utformning och funktion. Och ändå? Kan det möjligen finnas små glipor och hål i hur de universella lagarna fungerar?

Som författare av Science fiction (SF) håller man sig givetvis mycket strikt till naturlagarnas tvingande nödvändighet. Som författare av Fantasy bryter man däremot emot dem vid behov på det mest lättvindiga sätt. Som författare av spökhistorier lägger man dem helt enkelt raskt åt sidan.

Ändå behandlar man SF, Fantasy och Ghost stories som en enhetlig litteraturgenre med nämnda arter såsom underavdelningar. Man kan väl kalla denna genre för den fantastiska litteraturen, eftersom den bakgrund, mot vilka äventyren utspelar sig, inte precis är den mest verklighetsnära.

Den litteratur, som uteslutande behandlar mänskliga förvecklingar, naturligtvis med naturlagarna såsom en självklar ingrediens, kallas på engelska Mainstream. Men inom samtliga genrer är det naturligtvis fantasin som är det väsentliga. Alltihop är ju påhittat i akt och mening att fängsla.

Nå, det finns emellertid ännu en undervariant av den fantastiska litteraturen. DAST-läsarna har naturligtvis läst presentationen av H. G. Wells – skaparen av modem SF – i DAST 2000/2. H. G. Wells blev faktiskt nästan 80 år gammal, trots att han under hela sitt liv led av tuberkulos och mot slutet också av diabetes. Få författare har väl skrivit så mycket och så rastlöst som denne man, som skrev över etthundra böcker.

Djärva berättelser

H. G. Wells blev emellertid särskilt känd för sina djärva berättelser av det slag, som senare skulle komma att benämnas science fiction: The Time Machine (1895), The Island of Doctor Moreau (1896), The invisible Man (1897), The War of the Worlds (1898), Tales of Space and Time (1899), The First Men in the Moon (1901), In the Days of the Comet (1906) och Starbegotten (1937) för att nämna de mest kända.

H. G. Wells skrev även spökhistorier, ibland humoristiska, såsom The Inexperienced Ghost och A vision of Judgement, ibland mer konventionella, såsom The Red Room (1896), och ibland mer science fictionbetonade, såsom The man who could work miracles och The Plattner Story.

Emellertid lade H. G. Wells grunden också till en annan genre som aldrig riktigt fått ett eget namn, och det var dit jag ville komma. Jag tänker då på berättelser om hur in i den trygga vardagen smyger sig något främmande, som sedan blir, en bit i sänder, alltmer skrämmande. Ibland tar det ohyggliga till sist överhanden och historien får ett gruvligt slut. Alternativt kan det skrämmande hotet bekämpas och besegras, varefter vardagen kan fortsätta som förr och återigen kännas trygg och säker.

Enligt min uppfattning är detta inom den fantastiska litteraturen en alldeles specien genre, som har sina egna lagar för berättelsens uppbyggnad. Och den är på något sätt väldigt typiskt engelsk. I USA skrivs sällan sådana historier.

Verklighetsprägeln måste naturligtvis inledningsvis vara uppenbar och påtaglig, för att sedan bilda bakgrund till det trolska, ogripbara och i grunden ondskefulla, som vandrar in i den trygga världen ”utifrån”.

Här vill jag relatera ett exempel på denna speciella genre, skrivet av dess skapare och mästare H.G. Wells:

Sjöjungfru räddas av herrar

I romanen The Sea Lady berättar H.G. Wells om hur en sjöjungfru dyker upp vid kusten mot Engelska kanalen. Ja, just det, ja, en Sjöjungfru. Hon låtsas vara nära att drunkna och bärs, räddad av herrama i sällskapet, upp till huset, med sin skimrande långa fiskstjärt släpande under sig i stället för människoben.

Alltihop börjar som en glättig komedi. Sjöjungfrun smälter raskt in i den högborgerliga engelska societeten. Hennes tal är en bildad dams. Hon blir en riktig ackvisition i sällskapslivet. När hon frågar hon efter en lång man med ljust lockigt hår och tankfullt ansikte, får hon veta att han heter Harry och är förlovad med Adeline.

Men varför har hon kommit? Vad vill hon med denne Harry?

En journalist berättar om sjöjungfrun för in chefredaktör och blir totalt utskrattad.

Sittande i en rullstol med fiskstjärten väl dold under filtarna är sjöjungfrun en exceptionellt vacker, charmfull och välkommen nykomling i sällskapslivet, även om läsaren redan här får kusliga föraningar.

Harry och Adeline satsar tillsammans på viktiga uppgifter inom politiken, men sjöjungfrun bara skrattar åt deras hängivenhet och förringar värdet av deras arbete, samtidigt som hon ger Harry de mest inbjudande blickar.

Vill inte åldras – ens för kärlek

Inför Harrys kusin Melville erkänner sjöjungfrun utan att tveka att hon har kommit för Harrys skull. ”Men ni är ju en elementarande och nästan evig!” utbrister Melville förvånat. Hon svarar: ”Vi avundas er att ert liv har en början och ett slut. Samtidigt är ert liv en ohälsosam dröm, som ni inte kan vakna ur!”

”Om ni får Harry, stannar ni hos honom?” undrar Melville.

”Nej, nej, inte ens för kärlek är jag beredd att stanna och åldras här uppe”, blir Svaret. ”Men det finns bättre drömmar! Det finns ett sätt att undkomma detta liv. When the whole life rushes to a moment …” Sjöjungfrun tystnar.

Hur skall nu detta uttalande översättas? Vi, läsarna av historien, som tyngs av vetskapen om att vi aldrig kommer ifrån denna värld levande, skulle gärna vilja förstå Vad hennes halvkvädna visa, som jag här har återgivit in extenso, egentligen betyder. När hela livet bryts samman i ett ögonblick?

Melville förklarar senare för Adeline vad sjöjungfrun representerar för Harry: ”Hon är det oberäkneliga äventyret. Hon är naturen själv. Hon är lättjefull och laglös som solnedgången, fri och välkomnande som vinden. Hon är för honom allt det fantastiska, som finns där utanför. Ni representerar det vackra, förnäma hus, i vilket ni och han skall bo, det ordningsamma liv, som han bör leva. Men hon, däremot, är en varelse, skapad av drömmar och åtrå, en siren, en lockande viskning i dunklet. Hon vill locka honom med sig…”

”Men vart?” undrar Adeline nyktert.

”Ned i djupet! Det finns bara ett sätt att lämna den dröm, som vi alla drömmer. Följer han henne, är det inte fråga om ett äventyr, en episod. Det är en fråga om att avstå från allt vad detta liv har att erbjuda! Jag menar … döden.”

Rysningar av olust

Läsaren ryser olustigt och maktlöst tillsammans med Melville och Adeline.

Harry berättar för Melville om sjöjungfrun. ”Varför är just hennes leende så lockande? Adeline har klara ögon och en uttrycksfull, välmodulerad röst. Men bara en liten förändring i ögonlockets kurva, en aning förändrad skiftning i röstens klang, och plötsligt bedåras jag av denna varelses ögon, plötsligt simmar jag i hänryckning vid ljudet av hennes röst. Hur kan det vara så?”

”Gå tillbaka till Adeline!” uppmanar Melville strängt.

”En natt som denna?” undrar Harry. ”Vid Gud, detta är en förtrollad natt – som hämtad ur en saga! Se hur månen speglar sig i havet, och se uppåt mot den oändliga, blå rymden. Se! Däruppe – som om den nästan ville svimma av upphetsning i ett sådant övermått av månsken – däruppe syns en enda lysande stjärna!”

Senare samma kväll vandrar Harry, bärande sjöjungfrun i sina armar, ut i havet.

Ett vittne kan berätta om hur hennes hand håller i hans hår och hur hennes huvud är tillbakakastat i vildaste glädje, som ville hon ropa: ”Jag fick honom i alla fall!”

Där genom månskenet vandrade de alltså, hennes gyllene hårmassor döljande hans ansikte. Därpå vadade han ut med henne, ned i det fosforescerande vattnet, och simmade med henne en stund.

Ångest och motstånd?

Vad hände sedan? Drog hon snabbt och skoningslöst ner honom mot djupet under det att han, plötsligt fylld av ångest, började kämpa emot? Eller var hon oföränderligt kärleksfull och underbar mot honom ända in i det sista, då hon avslutningsvis slog armarna om honom och sakta, sakta drog honom nedåt, tills det lena vattnet slöt sig över hans huvud och han sjönk ner i dödens extas.

Ingen vet.

Men katastrofen var skedd. Det utifrån kommande hade tagit sin tribut ur vardagslivet.

Enligt min mening är H.G. Wells bok om The Sea Lady ett litet helgjutet mästerverk av stort litterärt värde.

Även på denna punkt var H.G. Wells alltså en föregångsman. Och märk väl, sjöjungfrun är inte något spöke, inte någonting som kunde vara en hallucination, hon är högst verklig där hon vandrar in i människornas värld och utgör ett påtagligt hot.

En värdig efterföljare inom denna alldeles speciella genre har jag tidigare nämnt om i DAST 3/2002, nämligen den engelske författaren Sarban, närmast då med romanerna Ringstones 1951 och The Doll Maker 1953, men det finns naturligtvis fler sådana efterföljare, såsom till exempel Robert Aickman.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22