Gyllene kofot för första boken, och chans till en ny för den andra

Nov 13th, 2017 | By | Category: 2017-11 nov, Artikel

kofotenEgentligen skulle det bara bli en bok, men förläggaren undrade hur han skulle fortsätta. Ray Celestin hade skrivit Yxmannen för han gillar historia och hade kommit på en sann historia i New Orleans 1919 som grund för en deckare. Den tidens mest kände man var Louis Armstrong (som senare bytte namn till Lewis i stavning, uttalet är det samma) så han fick vara med. Själv kände Ray mest till honom från barndomen eftersom hans mamma gillade hans musik från 50-talet.

Förläggaren gillade boken men ville ha mer.

Ray funderade och kom på att han inte skulle göra som de flesta deckarförfattare gör, nämligen att låta sina huvudpersoner komma tillbaka i samma tid och miljö. Det blev en bättre idé, nämligen att följa Lewis Armstrongs liv och musik och hur den utvecklades över tid och på olika platser. (Läs intervjun från förra året!)

Den idén köpte förläggaren och Ray började med nästa bok, den som nu kommit och på svenska heter Mafioso.

Ray Celestin

Ray Celestine i spritmiljö, eftersom hans Mafioso utspelar sig i Chicago under förbudstiden. Spriten och ölen där och då var oftast lokaltillverkad med polisens dolda godkännande.

Det ska bli två till, en i New York 1947 när Armstrong försöker klara sig som storbandsledare, vilket inte går så bra. Och sist kommer vi till Los Angeles på 60-talet, Armstrong har blivit mer av popidol och han lyckas i hela världen.

Två detektiver
Ni som läst böckerna vet att Lewis Armstrong inte är huvudperson men en viktig biperson. Huvudrollerna är två detektiver, som är unga i första boken, och som vi kan följa till de blir och närmar sig pensionsåldern, en kvinna och en man som först är polis.

Nisse Scherman och Ray CelestinYxmannen fick fina recensioner och fick Deckarakademins pris för bästa översatta deckare 2016. Först nu, ett år efteråt, fick Ray den fysiska presenten, den gyllene kofoten, vid deckarfestivalen i Sundsvall. Och till hans förläggares glädje har Mafioso också nominerats till priset. (På bilden får Ray priset av deckarakademins Nisse Scherman. Foto av förläggaren Hans-Olov Öberg.)

Den utspelar sig 1926 i Chicago. Lewis Armstrong har kommit dit och börjat utveckla sin musik, spelar in den banbrytande Western blues.
Det fanns mycket organiserad brottslighet i New Orleans, men 20-talet i Chicago var nog det mest kriminella samhället i USA, troligen i hela världen. Maffiagängen behärskade olika delar av staden, korruptionen var synlig och alkoholen lättillgänglig trots förbudstiden. Att bryggerier, brännerier jobbar för fullt och smuggelkedjor tar in fin importerad sprit var inga hemligheter, men politiker och poliser tjänade också på verksamheten.
Det gick så långt att medborgare i staden skrev till regeringen i Washington att någon utifrån måste hålla reda på vad som händer för de kunde inte vända sig till sina egna politiker. Det tillsattes en forskargrupp som studerade den organiserade brottsligheten, Illinois Crime Survey. 1929 publicerade de sin rapport om brottsligheten i Chicago.

— Den rapporten är en av de viktigaste källorna för mig, säger Ray Celestin.

Även romaner källor
Han hade många andra källor också. Kanske hälften av det han läste var skönlitteratur, tror han, som handlade om stadens kriminella liv. Dessutom finns sökbara på internet dagstidningar och tidskrifter från den tiden, och där hittade han också bilder från de miljöer han beskriver i boken.

Det kommer förstås att bli ännu lättare i de kommande böckerna eftersom de ligger närmare nutiden.

För Lewis Armstrongs tid i New Orleans, när han var tonåring, kunde Ray läsa mycket i Armstrongs första självbiografi. Men del två om hans senare tid gav inte så mycket, den är hårt redigerad och det känns inte som att det är hans eget språk utan att förlaget styrt.

Däremot var musikforskaren Thomas Brothers böcker bättre.

— Jag förbeställda hans senaste och hämtade den samma dag den kom ut, ler Ray.

Det blev nog ett hundratal böcker om maffians Chicago han läste, alltså hälften skönlitteratur och mycket ”true crime”. Många av dem berättade samma historier så de gav inte så mycket, utan det var de med mer akademisk inriktning som gav mest underlag till Rays påhittade historia.

Det finns mycket foton från brottsplatser, och en av de viktigaste bipersonerna i Mafioso är en frilansande brottsplatsfotograf som arbetar åt polisen och säljer bilder till dagstidningarna. Han är en nyckelperson som vi som läsare får följa och — obs nu kommer en spoiler för er som ännu inte läst boken — som är en av de mest sympatiska. Men det går illa för honom.

— Jag kände mig ledsen när jag insåg att jag för att få ihop historien måste döda honom, säger Ray. Men det är också viktigt att hålla läsaren oroad och inte vara säker på att personerna alltid ska klara sig.

Pinkertons
De två detektiverna i Mafioso arbetar för Pinkertons detektivbyrå. Den finns fortfarande. På den tiden var arbetsuppgifterna inte så ofta brottsutredningar utan deras anställda, riktiga skurkar, användes mest som strejkbrytare. Så deras historia finns inte beskriven i deckarsammanhang utan mer i statskunskapsforskning.

I Yxmannen var den efterspanade brottningen (alltså också i verkligheten) en seriemördare. Ray ville absolut inte att det skulle bli fler seriemördare i hans böcker utan berättelserna skulle ha olika fokus. I Chicago fick det mer dragning åt spionroman.

— De olika kriminella grupperna arbetade för att ta över varandras territorium men på ytan rådde fred, Al Capone och Bugs Moran hade delat upp staden. Men de anlitade ”spioner” för att hålla koll på varandra.

Den maffiahistoriskt välkända Valentin-massakerna, som var startpunkten för det stora gangsterkriget, inträffade först i februari efter det år, 1926, som är bokens berättelse.

När Ray Celestin funderade över miljön fann han att det fanns ett 20-tal intressanta platser. Det stora slakthusområdet var naturligtvis ett, så det fick en viktig roll i boken.

Han har i slutet av böckerna en avslutande kommentar med några av de viktigaste källhänvisningarna, och där han förklarar att han tagit sig rätten att flytta en del händelser till andra tidpunkter (det är ju faktiskt en roman). Men på arbetsprogrammet står också att han vill skapa en webbplats där han kan fylla på om källmaterialet och visa bilder han utgått från.

Men det görs inte i en handvändning för just nu är han mitt i skrivandet av del tre. Bokförlag vill att författare ska leverera regelbundet, men Ray vill inte jaga på för han vill att slutresultatet ska bli bra. Han har dessutom annat att göra, även om han i dagarna sagt upp sig från sitt fasta jobb på ett försäkringsbolag, för han har en liten son på nio månader hemma. När familjen väntade barn insåg de att det behövdes mer plats så de har också flyttat, inte så långt, fortfarande i södra London.

— Egentligen är jag den slags författare som bara vill sitta och skriva, men när jag kommer ut så här, till Sverige för att ta emot pris, så är det trevligt att träffa människor. Och så fick jag en chans att få sova tre nätter utan att väckas av barnskrik.

LEIF-RUNE STRANDELL

Taggar: , , , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22