Gustaf Ericsson – författaren som återvände från de döda

Mar 13th, 2010 | By | Category: 2004-4, Artikel

Av Ingmar Norlén

När jag för några år sedan fördjupade mig i en av 1950-talets rättsskandaler, den om Kurt Haijby, flimrade namnet Gustaf Ericsson hastigt förbi. Säkerhetspolisen hade vid avlyssning uppfattat att denne ”skandalförfattare”, som Ericsson kallades i den hemliga akten, tänkte skriva en bok om fallet. Och eftersom det handlade om en homosexhistoria mellan kungen och en undersåte och till på köpet utpressning av hovet, bestämde sig Säpo för att sätta stopp för boken. *

Min nyfikenhet kittlades omedelbart. Vem var Gustaf Ericsson? Jag kastade mig över alla tillängliga författarlexika och uppslagsböcker, men ingenstans fanns hans namn. Jag visste då inte att Gustaf Ericsson var utraderad från det litterära etablissemanget trots en lång rad uppmärksammade böcker, böcker som utmanade, retade och skrämde. Och som flera gånger tvingade honom att skaka galler.

Liv som deckarintrig

Så småningom slutade jag leta efter Ericsson. När jag för några år sedan kunde skaffa mig Gunnar Petterssons biograf om denne märklige man, fick jag äntligen läsa om denne författares öden och äventyr.

Boken heter Mannen som kom tillbaka till de döda (Ordfront 2000). Titeln har teckning. En gång tog han till knepet att försvinna och dödförklara sig själv för att marknadsföra en av sina böcker. Det resulterade en makalös publicitet och därmed framstår han som ett geni som marknadsförare.

Gustaf Ericsson var mannen som förvandlade hela sitt liv till en oförutsägbar deckare.

Han föddes i Örebro år 1900 som son till en polis. Tidigt visade han en oerhörd fräckhet, samtidigt som han var mycket beläst. För att tjäna 500 kronor satt han av studentskrivningen åt kamrat sedan han noggrant tränat in dennes handstil. Själv hoppade han av studierna redan som 16-åring.

– Det tjänar inget till att studera. Jag har redan läst in hela studenten i förväg, förklarade han.

Redan som tonåring fick han arbete på olika tidningar genom att övertyga redaktionsledningarna att han var fem år äldre än han var. Han tjänstgjorde på Nerikes Allehanda, ungsocialisternas Stormklockan, Helsingen i Söderhamn, Folkets Dagblad, Stockholms-Tidningen.

Reportern steg i graderna

Ericsson var en omvittnat duktig och flyhänt reporter. På Torsten Kreugers S-T begick han elddopet då jagaren Gunhild gick på en mina utanför Skagen och gick under med 17 man. Ericsson fick ge sig ut med redaktionsbilen runt hela Mälardalen och jaga foton av alla omkomna. Det dröjde inte länge förrän han utnämndes till biträdande redaktionssekreterare. Han var emellertid en svårhanterlig person som knappast kunde infoga sig i redaktionens normer och förmodligen även de pressetiska reglerna. Han sade upp sig och blev frilansare och en författare som det alltid stod en rejäl dunst av tvivelaktighet omkring. Men han förblev ägarens, Torsten Kreugers, vapendragare och skrev flera försvarsskrifter för hans agerande i bl.a. Högbroforsaffären.

Vid andra världskrigets slut kryllade Stockholm av spioner, diplomater och korrespondenter och Gustaf Ericsson hade lätt att knyta kontakter. Han hamnade i en halvvärld, där han uppenbarligen trivdes.

I sin syn på världen vacklade han under åren mellan fascism och socialism och han rörde sig med lätthet runtom i Europa – Paris, London Köpenhamn, och pennan hanterade han lika elegant i tidningsartiklar som i böcker.

1922 åkte han till USA och lyckades snacka sig till en liten roll i en Buster Keatonfilm. Strax därpå befann han sig i Moskva och bekantade sig med poeten Majakovskij. Enligt egen uppgift deltog han i revolutionär verksamhet.

Rysk agent

Själv uppgav han att han åren efter den ryska revolutionen var agent för Komintern. Han skulle ha värvats av Folkets Dagblads redaktör Fredrik Ström som också var rysk generalkonsul. Övergången till Komintern skulle ha skett då han träffade en rysk diplomat under en promenad på Djurgården – det klassiska sättet…

Vid ett nytt USA-besök råkade han befinna sig i New York just då börsen rasade och katastrofen var ett faktum. I en tidningsartikel beskrev han sina intryck:

”Det såg ut som om striden rasat här i flera dagar, hela platsen var beströdd med tillbucklade hattar och avbrutna käppar, sönderrivna kläder och kvarlämnade skor, och de många uppbrutna gatstenarna och sönderslagna fönsterrutorna runt omkring talade ett tydligt språk om den rasande hopens desperation. Och nu flammade striden upp på nytt”.

Snart var han tillbaka i Sverige. Hans turer och kast fram och tillbaka är så invecklade att de näppeligen låter sig beskrivas enkelt i en tidningsartikel.

Hur var det nu med återkomsten från de döda? Året var 1930. Han hade givit ut böcker med egendomliga titlar som Hundliv i USA, En Hötorgsgrabb i Afrika, och En odågas äventyr i Främlingslegionen.

Han var som sagt Kreugers man. Dagens Nyheter hatade han, helt enkelt därför att ägarfamiljen var av judisk börd, något som han ideligen framförde i olika skrifter, böcker och artiklar. Bonniers refuserade också regelmässigt hans manuskript.

Arg över missat pris

Nu höll han på med en bok som skulle heta Mannen som du dödat och som skulle lanseras. Till hans ilska hade den inte fått något pris i Bonniers romanpristävlan. Boken var inte alls märkvärdig, den var en skildring av Ericssons vistelse i Londons East End. Han var fortfarande socialist och ville påtala de engelska arbetarfamiljernas armod.

När han var färdig med boken for Ericsson till Paris och tog – fattig och illa klädd – in på Grand Hôtel för att fortsätta sitt författarskap.

Bakom portierdisken stod, som en ödets skickelse, den glade och påhittige skåningen Hans Ostelius som senare skulle bli känd som globetrotter och författare.

De två blev goda vänner. Ericsson klagade över att han var utfattig; hans framgångar som författare hittills hade varit obetydliga.

– Jag ska ta livet av mig, eftersom en författare aldrig kan bli stor förrän efter sin död, sade han och tillade: Och det har man ingen glädje av nu, när man behöver pengar.

Då föddes deras gemensamma idé: Ericsson skulle iscensätta ett fiktivt självmord. Det passade med titeln.

Medan Ericsson åkte hem till Stockholm för att hålla sig gömd, sände Ostelius hans manus till arbetarrörelsens förlag Tiden och förklarade hemlighetsfullt, att boken borde ges ut, trots att författaren hade avlidit under tragiska omständigheter. Förlagschefen tvekade. Manuset var inte särskilt intressant. Men han blev ändå nyfiken. Kanske kunde man ändå skapa ett intresse för boken … I ett brev till Ostelius frågade förlagschefen för säkerhets skull vad den avlidne författaren hette. Namnet Gustaf Ericsson avskräckte honom inte från utgivning.

Intresset från Tiden fick Gustaf Ericsson att skynda till Paris. Där hjälpte han Ostelius att skriva ett två sidor långt blev till förlaget om den döde författaren. Brevet var även avsett som förord till boken. I brevet beskrevs Ericsson som ”en av de mest oroliga andarna inom den yngre svenska författargenerationen” och tillade att ”i sitt fosterland synes han alltid ha varit en främling, kanske mer där än någon annanstans”. En man som i hela sitt liv hade sökt svaret på livets gåtor.

Uppståndelse bättre än död

Som driven journalist visste Ericsson att det inte räckte med att vara död för att få uppmärksamhet i tidningarna. Man måste återuppstå också. Och det måste ordnas.

Boken kom ut i all hast, för Tiden vädrade en succé med denna mystiska inramning kring upphovsmannen.

Journalister från Sverige ringde upp Ostelius. Vad hade hänt med Ericsson, var han verkligen död? Ostelius berättade att han hade den döde författarens aska framför sig på skrivbordet och att skulle jordfästa urnan någonstans i södra Frankrike.

Tidningarna blev fulla av dramatiska artiklar om fallet. Detta skedde strax efter det att tändstickskungen Ivar Kreuger dött i Paris för en påstådd lönnmördares kula och inte långt efter det att Gustaf Ericsson publicerat sin bok Kreuger kommer tillbaka.

Tidningen Socialdemokraten konstaterade att författarnamnet alltid hade varit en mystifikation och frågade i en rubrik: ”Existerar författaren Gustaf Ericson”. Underrubriken löd ”Om han existerar – har han verkligen skrivit Kreuger kommer tillbaka?”

För Dagens Nyheter berättade Ericssons broder Einar att brevet till förlaget inte kunde vara skrivet av Gustaf ”men med hans hand på papperet”.

Många undrade om Gustaf Ericsson hade blivit en vålnad och det hade han på sätt och vis blivit. I sitt gömställe hade Ericsson antagit en ny identitet och pseudonym, han hade förvandlat sig till den amerikanske medborgaren och författaren Richard Houston.

Frun lade dimridåer

I samma veva gifte han sig – den 4 juni 1932 – med sin stora kärlek, danskan Agnes Poulson, som han hade träffat på ett kafé i Paris. Agnes skickades till Stockholm för att lägga ytterligare dimridåer kring hennes mans ”bortgång”. Enligt sina förhållningsorder antydde hon att hans död något sätt hade samband med Ivar Kreugers. Med sin makes manus i handen höll hon en rad föredrag ”mot krig i hela Europa” med den olycksbådande titeln Sex miljoner svenskar måste dö.

Journalister i hasorna

Eftersom Tidens förlag inte kunde betala ut Ericssons royalty till en man som hette Richard Huston skickades den kände advokaten Hugo Lindberg till Paris för att hitta Ericsson. Hela tiden följdes han av ett koppel reportrar från stora tidningar från hela Europa. Till slut hittades Ericsson på en av sina favoritkrogar och hela bluffhistorien kunde rullas upp.

Enligt Aftonbladets reporter var advokat Lindberg djupt gripen av mötet med den jagade Gustaf Ericsson. I artikeln stod att Lindberg inte är den som brukar låta prata omkull sig:

”Hans intryck av den unge svenske författaren är så djupt att han under vårt samtal icke använder namnet Gustaf Ericsson utan konsekvent säger ’Mr Houston’. Ty Gustaf Ericsson is really dead såsom mr Houston själv försäkrade. Mannen betraktar sitt gamla jag som absolut dött”.

Kuppen räddade förlaget

Förlaget Tiden måste ha varit mycket nöjt med Gustaf Ericssons reklamkupp. Mannen som du dödat blev 1932 års bästsäljare och räddade Tiden från konkurs. Boken sålde omedelbart 17.000 exemplar och efter en nytryckning ytterligare 3.000.

Resten av Gustaf Ericssons liv blev en långt utdragen tragedi. Han blev en allt mer utpräglad nazist. Han återvände till Stockholm, bildade förlaget Nordisk Litteratur, förmodligen med hjälp av kapital från Torsten Kreuger, och producerade smädesskrifter mot den judiska bokförläggarfamiljen Bonnier. Det värsta antisemitiska utfallet kom i boken Moses Smith som han enligt Gunnar Pettersson snabbt rafsade ihop med anledning av Bonnierförlagens 100-årsjubileum 1937. Den handlade om ”lumphandlaren från ghettot som blev Nordens nye guldkung”.

För att göra reklam för boken hyrde han ett skyltfönster på Hamngatan. Där placerade han en skyltdocka utklädd till jude som satt och läste ett exemplar av boken. I en pratbubbla stod: Denna bok skall stoppas så snart jag heter Hirschel!

Stockholms stad ingrep och fraktade bort dockan.

Skrev rasistisk film

Gustaf Ericsson låg också bakom en av de sämsta och mest utpräglat antisemitiska filmerna. Titeln var Panik och i en av de större rollerna återfanns den kände skådespelaren Gunnar Björnstrand, en prestation som denne därefter helst ville glömma.

Med utgångspunkt från vad Gustaf Ericsson varit med om under filminspelningen skrev han en skandalös nyckelroman med motiv från Stockholms filmvärld. Titeln var Hitler skjuts kl 24! vilket inte hade något med handlingen att göra. Efter reaktioner från det tyska sändebudet, prinsen av Wied, som i sin tur konsulterat propagandaminister Göbbels, beslagtogs boken av den svenska regeringen. Ericsson tryckte då om upplagan med den nya titeln Hm-hm skjuts kl 24!. Resultat: Boken förbjöds i hela Hitlertyskland.

I boken Alarm beskrev han ett omedelbart hotande militärt maktövertagande i Sverige. Så här drygt 60 år efteråt framstår knappast Ericssons slutsatser som särskilt felaktiga. Många höga officerare tillhörde olika nazistiska och fascistiska organisationer som på sitt program hade att vid närmast lämpliga ögonblick ta över makten i Sverige. Men då, under brinnande världskrig, var sådana spekulationer likvärdiga med landsförräderi.

Polis söker landsförrädaren

Regeringen reagerade omedelbart och såg till att polisen gav sig ut att spana efter Ericsson. Nu skulle han äntligen sättas bakom lås och bom. När tidningarna hörde av sig till fru Ericsson förklarade hon att hennes man inte var hemma.

– Han befinner sig i Oslo, där han medverkar i en filminspelning med Johnny Bode och Ernst Rolfs son Sven-Erik, svarade hon.

Detta visade sig dock vara fel. Intressant är att både den skandalöse Bode och Rolf vid den tiden hade gjort nazistiska utspel. Bode var schlagerbranschens egen Gustaf Ericsson som fick engagemang som revykung i tyskockupationens Oslo och Rolf får betecknas som en rätt obetydlig medarbetare inom quislingarna. Han hade också medverkat i Bodes Quislingrevy hösten 1942. Under 1980-talet intervjuade jag båda dessa figurer om deras förehavanden i Oslo under ockupationen.

Detta en parentes.

När Gustaf Ericsson greps på Kungsbron i Stockholm befann han sig på nervsammanbrottets rand. Han var närmast lättad över att få varva ned i häktet ett tag.

Fängelse i åtta månader

Gustaf Ericsson dömdes till åtta månaders fängelse för tryckfrihetsbrott. Efter avtjänat straff fortsatte han sina utmanande skriverier och umgicks med en rad välkända nazister i olika föreningar och ordnar, personer som Åke Regnell, Holger Möllman-Palmgren och Arne Clementsen. Själv ställde han sig i spetsen för det fascistiska Det Gyllene Spöknippet.

Ytterligare en gång under kriget skulle Ericsson dömas till fängelse for sina angrepp på det svenska etablissemanget – vildsinta påhopp ur nazistisk synvinkel.

I krigets slutskede flyttade familjen Ericsson – Gustaf och Agnes och de två tioåriga tvillingdöttrarna – till Partille utanför Göteborg. Deras bostad, Villa Fridhemsborg, betraktades av grannarna som en ren spionericentral. Stora bilar med antenner på taket parkerade i närheten. Vad hade Ericsson för sig?

Hjälp från bordellhallick

Ericsson hade också nära kontakter med den så kallade haremskaptenen som drev bordell med ”plastisk dans” i sin flotta våning i centrala Stockholm. Kaptenen, som hette Einar Ekström och tack vare tyska affärsförbindelser utsetts till ledamot i Hitlers kulturkammare, försökte lansera Ericssons film Panik för biografvisning i nazityskland, dock förgäves.

Under de månader som återstod innan den inträdde 1945, fortsatte Gustaf Ericsson oförtrutet med sina kontakter bland nazispioner och annat löst folk – mager, nervös, kedjerökande.

När han återigen uppvaktades av säkerhetspolisen för sin verksamhet blev chocken stor på den antinazistiska Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning och dess huvudredaktör Torgny Segerstedt. För vem var anställd som växeltelefonist och kunde höra allt som sades – om inte fru Agnes Ericsson, maka till den förhatlige författaren Gustaf Ericsson!

Spionageanklagad igen

Ytterligare ett spionåtal riktades mot Gustaf Ericsson. Det var 1946. Han inställde sig, inte mer än 46 år gammal, svårt sjuk, stödd på en käpp, med uppslagen rockkrage och med hatten i hand. Han anklagades bl.a. för att ha spionerat på norska flyktingförläggningar i Sverige. När åklagaren frågade om han erkände gärningen svarade han, medan han visade med pekfingret på sin käpp en halvmeter över golvet:

– Jag erkänner att jag har bedrivit spioneri sedan jag var så här liten och jag spionerade vid denna ålder på min far som då tillhörde detektiva polisen. Vid senare tillfällen spionerade jag på sociala, kulturella och ekonomiska förhållanden i Sverige och utomlands. Jag har också avlämnat regelbundna rapporter från mitt spioneri i form av böcker som framlagts för den läsande allmänheten både här och i utlandet.

Rättens utslag blev: Frikännande.

Efter kriget uppträder Gustaf Ericsson plötsligt som engelsk f.d. secret service-man och odlar kontakter i väst. Han reser på nytt med sin familj i USA. Resan över Atlanten gick med passagerarfartyget Gripsholm. Med vindarna över Atlanten föreföll allt nazistiskt förflutet vara som bortblåst. Han hade lyckan med sig och fick bland annat anställning som restaurangchef i en New York-förort. Gustaf Ericsson och hans familj fick nu tydligen en lugn period – den första på ett par decennier.

Politisk vindflöjel

I det här läget framstår han som en politisk vindflöjel. Så länge tyskarna hade minsta möjlighet att vinna kriget stod han på deras sida. Nu hyllade han segrarmakten USA.

Gustaf Ericssons böcker hade alltid varit politiskt skruvade, de hade handlat om storpolitiska komplotter som vuxit fram i hans eget huvud. Nu, på avstånd från hemlandet, skrev han en helt annorlunda bok. Titeln var Eld, blod och järn, en historisk berättelse från det Bergslagen han stammade ifrån, en släktkrönika som skildrar järnhanteringens utveckling genom seklerna.

Boken fick god kritik, tack vare den kvinnliga pseudonymen Ingegerd Pauli. Ingen kunde misstänka att den ökände skandalförfattaren låg bakom detta namn. Nu fick han upprättelse som en författare med goda kunskaper och en förnämlig stilistisk förmåga.

Känns knepet igen? Författaren till Hon dansade en sommar, Per Olof Ekström tog sig namnet Theresa Lindfors när han kände sig förföljd av kritikerna. Och för inte så länge sedan tog deckarförfattaren Kjell E Genberg till samma metod då han ansåg att recensenterna hade lagt sig till med förutfattade meningar om honom.

I mitten av 1950-talet hamnar Gustaf Ericsson i Malmö där han umgås med gamla övervintrade nazister. Äktenskapet upplöses och hans hustru blir nunna i ett danskt kloster. Han försörjer sig i all stillsamhet som privatlärare i engelska.

Sista utspelet

Gustaf Ericssons gjorde sitt sista utspel 1961. Platsen var universitetsstaden Lund. Den 12 november åkte en högtalarbil runt i staden och meddelade att en ”redaktör Martin” skulle hålla ett föredrag på akademiska föreningen om ”den största förbrytarkomplott och spioneriaffär som utspelats i Sverige”.

När den förväntansfulla publiken bänkat fick man förgäves vänta på talaren. I stället bars en bandspelare fram och ställdes på ett bord.

Från högtalaren hördes en ”kraxande amerikansk mansröst” knastra fram ett hetsigt anförande, där den svenska polisen beskylldes för Gestapo-metoder.

Nya skandalrubriker i tidningarna – de sista. Kvällsposten avslöjade att rösten tillhörde den åldrade Gustaf Ericsson. Reportern fick tag i Ericsson, som sade att han ångrade sig och att detta var det tokigaste han någonsin gjort.

Gustaf Ericsson avled 1974. Därefter död och begraven, även andligt. Men tack vare Gunnar Petterssons bok kommer att leva vidare som författaren som aldrig gav upp, trots att han ställde till stora problem för sig själv. Men också som en litterär och politisk stolle.

Men inte minst som mannen som gjorde en makalös reklamkupp för en egen bok genom att dö och återuppstå i en annan gestalt. Kanske, förresten, när allt kommer omkring, för alla sina vildsinta böcker. Men reklamen kom knappast honom själv till del.

Slutligen kan jag inte avstå från att fundera: Vad hade Gustaf Ericsson ställt till med i lilla Söderhamn om han hade suttit kvar i redaktionsstolen på Helsingen till folkpensionen 1965?

 

* Inget tyder på att Gustaf Ericsson bistod Kurt Haijby när denne skrev sin bok om affären med Gustaf V.

 

 

GUSTAF ERICSSONS BOKTITLAR:

1923 Hundliv i USA – öden och äventyr – upplevda och berättade.

1924 Bland fångar och filmhjältar i USA

1925 Med begränsade medel i de obegränsande möjligheternas land

1932 Mannen som du dödat

1933 Mannen som ingen kan döda

1935 Från Broadway till Kreml (pseudonym Martin Brandt)

1935 …och så kommer polisen (pseudonym Wilhelm Braun)

1936 Giriga händer: Ett märkligt dokument om en internationell förbrytarkonspiration som leder sina trådar till Stockholm (pseudonym Marin Brandt)

1937 Hallå, gangsters!

1937 Moses Smith. Lumphandlaren från ghettot som blev Nordens nye guldkonung (pseudonym Martin Brandt)

1939 Hitler skjuts klockan 12!

1939 1000 filmbovar söka en författare

1940 Världsfaran (pseudonym G Mart)

1941 Makt utan ansvar (pseudonym Gustavus Edvinus)

1942 Diktatorn av Paris (Frank Martin)

1942 Alarm. En sista varning

1942 Nytt Alarm. En sista varning

1943 Förräderi mot Sodom City

1943 5 minuter före segern. Om fästningen Europa faller (pseudonym Sir Henry Lawell)

1945 Koncentrationslägret Tre Kronor

1946 USA-koloni eller USSR-provins? Sveriges väg och Europas val i atombombens tid (pseudonym Robert Pierson Rice)

1947 Jag skuggade Gestapo

1949 Eld, blod och järn (pseudonym Ingeborg Pauli)

1961 The Billion Dollar Murder (pseudonym Boris Michael Brennan)



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22