Gunnar Barbarottis Gud

Apr 5th, 2021 | By | Category: 2021-04 april, Artikel

Jakob Tronêt

Finns Gud i svenska deckare? Prästen JAKOB TRONÊT funderar i ett antal artiklar. Här är den första.

 

Det är ovanligt att Gud beskrivs som en karaktär i samtida romaner men i Håkan Nessers böcker om kommissarie Gunnar Barbarotti är vår Herre högst påtaglig. Frågan om Guds existens blir plötsligt en natt aktuell för Barbarotti där han ligger sömnlös hemma i sitt sovrum. Hans hustru har lämnat honom och han har tappat fotfästet, 41 år gammal och övergiven av den som stod honom närmast.

Då kommer Gud till honom i ensamheten där i sovrummet och de ingår ett avtal med varandra. Avtalet gäller frågan om Guds existens. Barbarotti frågar Gud ”Hur kan jag veta att du är Gud?” och Gud svarar i sin tur med en fråga ”Hur vill du att jag ska bevisa det?”. De kommer fram till att bönesvar får bli bevis: om Barbarotti ber och får bönesvar blir de skäl att tro att Gud finns, medan uteblivna bönesvar blir skäl att tro att Gud inte finns. Barbarotti börjar efter denna natt att pröva Guds förmenta existens genom att ofta uppsända böner och sedan i en för ändamålet införskaffad anteckningsbok notera uppfyllda respektive icke uppfyllda böner. Ibland leder Gud, ibland inte. Barbarotti är uthållig i sitt sökande och har kommit överens med Gud om att böneexperimentet ska pågå under 10 år.

Nesser stannar dock inte vid bilden av Gud som en leveransfirma och bönen som en beställning. Nessers Gud ser inte ut så, även om Barbarottis gudsbild till en början gör det. Med tiden sker en förändring och bönebeställningarna övergår efterhand till mer av en relation mellan Barbarotti och Gud. Det är inte så att hans böneliv är en framgångsteologisk saga där allt blir bättre och bättre dag för dag, även om det tycks så när han möter Marianne som han förälskar sig i. De gifter sig och köper ett hus där de lever ett lyckligt storfamiljsliv med sina respektive barn. Men sen går det illa: Marianne får två hjärnblödningar och dör. Barbarotti befinner sig åter på botten, och samtidigt vilar han nu på något sätt i en trons tillit.

Barbarottiserien består av Människa utan hund, En helt annan historia, Berättelse om herr Roos, De ensamma, Styckerskan från lilla Burma, De vänsterhäntas förening, Den sorgsne busschauffören från Alster och senare i år kommer en åttonde bok: Schack under vulkanen. Genom dessa går som en röd tråd att tron är något som kan utvecklas genom att bönen övergår till att uttrycka en tillitsfull relation. I boken De ensamma föreslår Gud att, även om det inte gått tio år, kanske deras avtal kan skrotas och det tycker Barbarotti känns bra.

Omslag till De ensammaÄven om jag är präst är det inte i första hand av teologiska skäl jag läser Nessers böcker, men jag uppskattar utöver intrigen och personporträtten det faktum att han inom ramen för deckaren lyfter en existentiell tematik. Utöver frågan om Guds existens och möjligheten att ha en relation med Gud talar Nesser om frågor som rör ont och gott, skuld och förlåtelse. Något av Nessers tankar om Gud i relation till det onda träder fram i De ensamma där vår Herre, så kallar Nesser vanligen Gud, får ordet:

”Att tro på mig är inte en fråga om köpslagan. Du får inte ställa sådana villkor: om jag bara gör det och det så kommer du gå med på att jag existerar. Det är slut med sådant nu, jag är trött på det. Du är trött på det, sa Barbarotti. Jag är innerligt trött. Jag ger dig all min kärlek, det är det som är budskapet, om du tar emot den och står på min sida, men jag är inte allsmäktig. Jag råder inte över allting, det är en gammal missuppfattning. Jag råder inte över människors fria vilja och jag råder inte över djävulens påfund. Jag är den goda kraften, men det finns också en ond kraft. Och det var inte jag som uppfann religionen, kyrkorna och påven, det var människorna, förstår du? Gunnar Barbarotti förklarade att han förstod åtminstone till dels.”

Barbarottis Gud är en Gud som är god och som älskar. Nesser gör inte de traditionella försöken att förena tanken på Guds allmakt med hans kärlek i ljuset av det onda som drabbar, utan låter Gud finnas med i livet i kampen mellan ont och gott. Livet med Gud handlar om att ta emot Guds kärlek men också att välja det goda. Gud är reell, liksom djävulen, som är att förstå som en ond personlig makt. För Nesser liksom för den klassiska teologin gäller att förekomsten av ondska inte är ett skäl att avsäga sig tron på Gud.

Omslag till En helt annan historiaNesser talar inte direkt om Jesus Kristus i sina böcker. Dock ingår en berättelse i De ensamma som, om än på ett obehagligt sätt, behandlar det ställföreträdande lidandet och i någon mening utgör en kristusberättelse. Barbarottis andlighet är inte bara allmänreligiös utan tydligt kristen och Nesser beskriver även sig själv som kristen. I En helt annan historia uppmanar Gud Barbarotti att läsa bibeln och Barbarotti medger att det är en förbaskat bra bok – åtminstone bitvis. Troligen svarar detta mot Nessers egen erfarenhet för han är uppenbarligen en bibelläsare. Något som också är tydlig kristendom hos Nesser är nåden och förlåtelsen. Nåd och förlåtelse utgör för Nesser ett slags frälsning undan den skada som åstadkoms av brott och skuld, dessa ständigt närvarande omständigheter i kriminalromaner. Intervjuad i tidningen NOD kommenterar Nesser påståendet att nåden är ett tema i hans böcker:

”Nåden är ju det stora. Det är inte de egna gärningarna som räknas trots allt. Du kan inte addera de goda gärningarna för att se om du hamnar på plus. Det är bara nåden som verkar. Och det är ett av de viktigaste budskapen i kristendomen. Det är ingen ekvation.”

Barbarotti blir inte kyrklig, sin gudsrelation till trots, och vid ett tillfälle förklarar han detta:

”För egen del går jag aldrig i kyrkan. Men jag talar med honom ibland. Min fru också, jag menar hon har en tro, men hon går heller aldrig i gudstjänsten.”

Kanske speglar detta Nessers egen väg i tron. Han har berättat om sin uppväxt i det frikyrkliga Kumla där den som var frikyrklig fick 10 procent rabatt i klädbutiken, 20 procent om man tillhörde samma församling som ägaren. Svenska kyrkan som han själv tillhörde uppfattade han inte som något som ledde honom till en tro. Han berättar om hur han i konfirmationspresent av sina föräldrar fick en kortlek och en psalmbok i samma paket – ett sätt att säga att också för en nykonfirmerad ligger både den smala och den breda vägen öppen. Sedan följer 60-talet och Nesser blir som många i hans samtid vänster och ateist. Men så kommer senare de andliga frågorna tillbaka till honom och det sker inte genom kyrkan utan snarare så att bibelläsande sätter honom i samband med den kristna traditionen.

Den enda gång jag har hört Nesser tala positivt om kyrkobesök handlade om när han bosatt i London gärna gick till en grekisk ortodox kyrka och tyckte om musiken samt att han inte förstod vad prästen sa. Han har också vid några tillfällen berättat vilket starkt intryck anslaget på en kyrka i New York gjorde på honom: ”This is a hospital for sinners, not a musuem for saints” dvs detta är ett sjukhus för syndare inte ett museum för helgon.

I likhet med kommissarie Barbarotti uttrycker Nesser inte någon längtan hos sig själv efter organiserad religion, samtidigt som det är den kristna kyrkan som bär och förmedlar den berättelse från vilken både Barbarottiseriens författare och huvudrollsinnehavare hämtar styrka och inspiration.
___________________

Artikelförfattaren är teologie doktor och kyrkoherde i Sigtuna församling. Han har intervjuat deckarförfattare under Deckarfestivalen Crime Time i Visby, Sigtuna litteraturfestival och i sin talk-show Jakobs stege.

Taggar: , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22