Guldgrävargreven levde sina böcker

Jan 12th, 2008 | By | Category: 2000-3, Artikel

Adl. ätten af Forselles, nr 2018. Finländsk släkt, hette förut Forsell. Adlad 1767, introducerad 1775. Intagen på Finlands riddarhus och fortlever i Finland. Så står det i Sveriges Ridderskap och Adels Kalender. Går man sedan vidare i släktförteckningen hittar man, som tredje son till disponenten Magnus Georg, död 1885: Georg Jakob Hjalmar, gruvingenjör, död 1952. G 1:o 1922-33 (m Elisabeth Celestine Källström i hennes 1:a g).Alaskagreven. Som alltså egentligen inte var någon greve. Men adlig var han. Det berättas att han fick sitt tillnamn när en tidningsreporter i San Francisco undrade vad ”af” betydde.
– Well, det är en beteckning för adel.
– Ah, då är ni greve!
– Kalla’t vad tusan du vill.
Sedan dess blev Georg känd i Alaska som Swedish Count eller bara The Count. Och när han omsider kom tillbaka till Sverige och började berätta historier om sina äventyr blev Alaskagreven ett bra alias.

Dåtida kändis

Jag var i min ungdom ingen trogen läsare av Alaskagrevens berättelser i tidskrifter och böcker.
Jag visste naturligtvis vem han var (en av dåtidens kändisar), men det var betydligt senare som han dök upp och kom att berika mitt liv.
Det var i Kotzebue, en fascinerande liten vildmarksmetropol vid Kotzebuebukten norr om Sewardhalvön i Alaska. Jag hade just landat där, då jag träffade ett par söta eskimåflickor som satt på en soffa gjord av valben.
– Jag är också svensk! sa den ena flickan. Min styvfar heter Charles af Forselles. Hans pappa hette Georg men kallades The Count.

Kvar i 30 år

Greven (som jag kallar honom i fortsättningen) kom till Alaska 1898 och blev kvar där i mer än 30 år. Han höll mest till i Nome och andra guldgrävarläger på Sewardhalvön men genomkorsade också andra delar av Alaska, förutom en del avstickare till San Francisco och så långt som till Hawaii. Det är naturligtvis omöjligt att följa hans spår men det står klart att han var en av de mera framträdande bland de många svenska lycksökare, som letat sig till Alaska. Sitt mest betydande guldfynd gjorde han i Candle på Sewardhalvöns nordkust. Det blev en guldrush dit, men Greven själv tycks inte ha haft förmågan att utnyttja sitt försprång. Periodvis var han säkerligen miljonär under sitt liv, men som många andra guldgrävare var han rask att göra slut på guldet utan att sörja det. Av allt att döma var han också en mycket generös natur. Han förälskade sig t ex en gång i en brunögd flicka i Seattle och byggde en villa åt henne att bo i, medan han själv återvände till Nome för att hämta mera guld. När illusionerna plötsligt brast skrev han ett gåvobrev på villan åt flickan och försvann mot en falsk guldrush vid Cape York, lika barskrapad som tidigare.
Barskrapad var han också då han 1933 kom tillbaka till Sverige.

Försökte stadga sig

Han hade gjort ett försök att stadga sig. 1921 hade han varit hemma och gift sig med den 23 år yngre Elisabet Celestina Källström, som han tog med sig till Oakland, Kalifornien. De tre barnen Thomas, Charles och Lillian föddes, men Greven kunde aldrig överge gulddrömmarna; titt och tätt var han tillbaka i Alaska. Elisabet hade det inte lätt att försörja sig och barnen under depressionen. Det blev en karl vid namn Bruce Bogard, nasare av stoppnålar och sådant till yrket, som tröstade henne och när Greven en gång kom tillbaka efter en expedition långt norr om polcirkeln hade Bogard så gott som flyttat in. Det blev skilsmässa och Grevens tillgångar tillföll Elisabet. Han tjuvåkte på godståg till New York, tog hyra på en svensk fraktbåt och kom hem på det viset. Något guld hade han alltså inte med sig men däremot bar han på en guldgruva i form av historier om sitt äventyrliga liv. Han var en stor berättartalang och de som hjälpte honom att sätta berättelserna på pränt hade säkert inga större problem. Det blev en lång rad veckotidningsartiklar och böcker (se föregående artikel).
Jag skulle mycket hellre ha lärt känna Greven än några av de lyckosamma guldgrävare, som drog sig tillbaka till ett nyrikt överklassliv, antingen i USA som Jakt Lindeberg eller i Sverige som John Brynteson. Men jag mötte alltså i stället Charles, hans son, och på sätt och vis betraktar jag dennes levnad som minst lika spännande som faderns. Adelskalendern igen:
2) Charles George, född 1924, fd köksmästare vid Elmensdorf Air Force Base (Anchorage, AK. USA). G 1:o 1944-46 (m Margaret Eleanor McDermott i hennes 1:a g); 4:o 1969 m Florence Grace Hobson i hennes 2:a g, född 1928 26/2.
Detta måste vara en av de ovanligaste notiserna i den svenska adelskalendern.

Florence kommer från Kiana vid Kobukfloden och är till hälften indian av athabascan-stammen, till hälften eskimå.
Charles fosterfar Bruce Bogard var en illmarig, fantasilös och självupptagen karl, helt enkelt en sadist. Hans förvridna känsloliv gick främst ut över Charles, som hade en alldeles förfärlig barndom och till slut rymde hemifrån. Som 17-åring tog han värvning i amerikanska flottan. Han var med vid Pearl Harbour och försörjde sig efter kriget i många olika jobb. Hans mål var att skrapa ihop pengar för en resa till Europa. Han ville träffa sin far.

Flyttade till Helsingfors

Greven hade gift sig med Signe Adams, som ägde Finlands största biografkedja, och flyttat till henne i Helsingfors. Nu hade Signe skrivit till Charles och berättat att fadern, som just fått ett ben amputerat, ville träffa honom
Charles kom till Helsingfors 1946 och blev kvar där i ett halvt år, d v s tills hans visum gick ut. Hela tiden öste Greven ur sina outsinliga källor. I Charles barndom hade hans mor och alla andra avfärdat berättelserna som fantasier, nu förstod han att de var sanna – i varje fall till större delen…
Greven avled 1952 och begravdes på Lidingö kyrkogård. Han blev 74 år. I bouppteckningen upptogs hans sammanlagda tillgångar till 10 698 kronor. Men skulderna var 64 403. Elisabet Källström avled 1970 i en ålder av 71 år.
Charles begav sig efter flera oroliga år – och några olyckliga kärlekshistorier – 1961 till Alaska och blev kvar där. Hans syskon hade aldrig återsett fadern. Brodern Thomas avled 1983.
Han hade levt ett lugnt men kanske tråkigt knegarliv men hade mot slutet av sin levnad också han börjat drömma om fadern.
”Plötsligt tyckes alla värderingar rasa,” skrev Thomas en gång till mig. ”Jag tyckte mig leva i en sjukligt materialistisk omgivning. Allt vad jag tidigare hade inriktat mig på var plötsligt värdelöst. Jag kände mig som livlös. Det fanns något i Grevens utstrålning, som gick rakt in i själen. Det var något som sade mig att man aldrig skall vara rik om man saknar förmågan att njuta

av rikedomen. Och att man kan vara utfattig och ändå känna sig rik, om man bara har den rätta inställningen till livet.”
Det är, tycker jag, en fin minnesteckning över Alaskagreven. Lillian, Grevens dotter, hade räddat sig undan sin morbide styvfar genom att gifta sig, endast 15 år gammal.
Efter en mycket lång sjukdom avled hon i januari i år i sitt hem i Sacramento, Californien.
För många år sen flög Charles och jag tillsammans till Kotzebue, där jag hade många vänner från mina tidigare besök. Vi tog oss uppför Kobukfloden till Kiana – det var ett av mina stora äventyr.
Men vårt egentliga syfte var att försöka lösa mysteriet med kopparkrukan.

Skarvade berättelser

Även om Charles betraktade faderns berättelser som sanna fanns det givetvis i hans undermedvetna en aning om att de kunde vara ordentligt påskarvade. Nu såg vi en chans att undersöka den saken. I en av sina historier skildrar Greven hur han landar på Chamisso Island och klättrar upp på toppen av ön. Där hittar han en gammal koppargryta med trasigt skaft. Under grytan finns en papperslapp med meddelandet:

NORDOSTPASSAGEN PASSERAD
DEN 13 AUGUSTI 1897
NORDENSKIÖLD PALANDER
FREGATTEN VEGA

Greven lägger tillbaka lappen under grytan och ger sig av därifrån. Eftersom Chamisso Island, som är en fullständigt öde liten ö i Kotzebue Sounds innersta, nästan aldrig besöks av människor, borde grytan med meddelandet alltså ligga kvar där, menade vi.
Vi lyckades aldrig ta oss till ön och i boken ”Guldgrävarna” överlåter jag i slutet åt läsaren att försöka lösa mysteriet.
Nu är det emellertid löst. För några år sedan gav sig Charles nämligen med hjälp av sin eskimåiska släkting Roger Atoruk under rätt svåra strapatser av till Chamisso. Och när han hade letat en god stund där hittade han faktiskt … inte en kopparkruka men väl en skeppsskopa av koppar med ett trasigt handtag som det stod VEGA på.
Att skeppet Vega efter att ha klarat Nordostpassagen skulle ha seglat in i Kotzebue Sound är emellertid knappast troligt, det stämmer i varje fall inte alls med loggboken. Skopan kan ha kommit dit på något annat vis. Men det är alltså möjligt att Greven faktiskt hade hittat den på Chamisso Island. Fast meddelandet från Nordenskiöld och Palander skarvade han nog till…

BÖCKER AV ALASKAGREVEN:
Svenske greven av Alaska
(Hökerberg, 1934)
Guld och gröna skogar
(Hökerberg, 1935)
Än finns det guld i Alaska
(Hökerberg, 1938)
Guldfeber i Alaska
(Lindqvists, 1945)
På äventyr i Alaska
Saxon & Lindström, 1947



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22