Gripande bild av Leena Lehtolainen: Här fängslas en deckardrottning

Feb 2nd, 2008 | By | Category: 2002-4, Artikel

AV: KEIJO KOIVULA

Plötsligt, när man minst anar det, kan man få en jättekram. Sen, när man mest behöver det, kan man få ett jättegarv. Innan man hinner säga adjö ordentligt, har hon spurtat vidare i livet och lämnat efter sig en tystnad, som känns ovan efter någon timmes samvaro med detta kraftpaket i miniformat.

Det är alltså inte Maria Kallio, det handlar om. Fast jag skall villigt erkänna att jag själv när jag läser om Maria Kallio, ser henne som ganska lik Leena Lehlolainen. Om dessa två kvinnor, samma eller olika, skall följande text handla.

Leena Lehlolainen, vars kriminalroman Snöjungfrun nu finns på svenska, är enligt många den intressantaste av dagens nya författare av krim i Finland. Hennes Maria Kallio, polis vid Esbopolisen, är en tuff kvinna, som i senare böcker begåvats med man och barn. Hon har fullt upp med att skapa sig en plats bland mer eller mindre mansgrisiga kolleger, och givetvis med att lösa brott. Brotten är ofta vanliga. Just så vanliga, att var och en av oss kanske kan tänka sig, att i en viss situation, kan vi aldrig vara alldeles säkra på att vi inte har en mördare inom oss. Det är det hon spelar på Leena Lehtolainen.

Själv utnyttjade jag också detta när jag og med mig ett inramat foto till hennes jubileum, då hon firade 25 års författarskap. (Hon debuterade redan som tonåring). För några år sen intervjuade jag henne i ett bokprogram för Finlands TV, och gjorde intervjun i form av ett förhör i häktet i Esbopolisens högkvarter. Satte handbojor på henne, och hämtade upp henne med hjälp av polis och mycket dörr- och nyckelskrammel.

På videobandet finns en ruta där Leena leds fram av en tuff manlig polis. Hon tittar skuldmedvetet in i kameran och handbojorna syns tydligt. Just den rutan gjordes till bild och ser lagom suddig ut för att tas för ett äkta smygfoto.

På festen trodde de flesta att bilden var äkta, och att Leena verkligen varit i klammeri med rättvisan. Jag hörde inte heller på festen att hon skulle ha dementerat något. Så vem vet. Kanske det i framtida biografier står att hon har en kriminell karriär bakom sig, och att det är därför hon så trovärdigt kan skildra brott.

Lehtolainen-boom

Innan vi tittar närmare på böckerna om Maria Kallio, kan det vara bra att veta, att just nu upplever Finland en otrolig Lehtolainen-boom. Hennes böcker dramatiseras för radio. En tv-film baserad på en av hennes böcker, Tappava Säde, är i inspelningsstadiet, och en tiodelad tv-serie, som gjorts med tre av böckerna som grund, har redan spelats in och klipps som bäst. Seriens dramaturg, Tove Idström, förklarade i en intervju, att hon trots att allt var bra i övrigt, gick omkring och kände sig sorgsen hela tiden. Sen kom hon på att det var för att Leenas texter är väldigt sorgsna.

– Det beror på att det finns enbart förlorare när det begåtts ett brott, säger Leena Lehtolainen själv. Offren är givetvis förlorare, men också utövarna och alltid famil­jemedlemmar till både offer och utövare.

Maria Kallio, huvudpersonen i Lehtolainens böcker, är inte enbart brottsbekämpande polis. Hon har därutöver ett starkt kvinnoengagemang, hon ställer upp i miljösammanhang och kämpar för mjuka värden. Hon har åsikter i politiska frågor. Mest på det lokala planet dock. Hon bor och arbetar i Esbo, en storstad näst intill Helsingfors och traditionellt en stad där politiska och ekonomiska broderliga handslag anses höra till vardagen. Leena Lehtolainen har också till alldeles nyligen bott i Esbo, i en radhuslägenhet med man och barn. Ända tills hon drabbades av gröna vågen och flyttade långt ut på landet.Om Lehtolainen kan också sägas att hon har ett nära på fanatiskt intresse för konståkning. En av hennes böcker, Kuolemunspiraali, handlar också om brott i konståkningskretsar. Boken är inte översatt, men kommer säkert. Kanske just under titeln Dödsspiralen, som ju är en klassisk term i paråkning. Intresset för konståkningen har fört med sig att Leena åker till alla stora mästerskap. Sitter på läktaren genom alla träningspass och tävlingar med glödande kinder, och skriver långa referat till den finska konståkningstidningen. Detta ger inga pengar, men stor tillfredsställelse. intygar hon.

Kvinno- och jämlikhetsaspekten kan ju exemplifieras med att Maria Kallio givetvis, utom att hon går på gym och springer träningsrundor, också tycker om whisky.

– Inte är det nu så överdrivet, varken för mig eller Maria Kallio, det där med whisky, menar Leena Lehtolainen. Det är nu mera en gliring mot åsikten om alla hårdkokta deckare som dricker whisky, sa jag Hit också min kvinnliga polis tycka om whisky. Att hon springer och tränar, tror jag beror på att hon njuter av att vara i form. Kanske är hon inte så stark att hon kan slå bovarna på käften alla gånger. Men on klarar av att springa ifrån dem. Om det behövs.

Plötsligt har Leena börjat beskriva Maria Kallio som en levande person, som hon visserligen känner, men som hon inte vet allt om.

Olika identiteter

– Maria är en person, som är mycket medveten om sina olika identiteter. Yrkesrollen kontra mamma/hustrurollen. Jag tyckte också det var en litet ovanligare point, att visa att också en havande kvinna och senare mor, bra kunde jobba som utredare av svåra brott.

När sedan Leena Lehtolainen låter denna medvetna kvinna bli sexuellt attraherad av en man som visar sig vara just den mördare hon är på jakt efter, är det förstås just för att hon vill tvista till Marias personlighet ett varv till.

– När jag började skriva, ville jag ta med just den här aspekten i mina böcker. Jag tror att det här kanske är en trend som vuxit sig ganska stark just i Sverige, Norge och Finland. Hur kan kvinnorna klara av ett mycket krävande arbete och samtidigt ha familj? Men det borde ju vara lika för männen. Fast mera sällan har de manliga brottslösarna den typens problem i krimlitteraturen.

Leena Lehtolainen påpekar själv att Marias familjesituation inte är påklistrad rekvisita, utan ingår i de teman som böckerna tar upp. Just i den nämnda Dödsspiralen är Maria Kallio gravid, och ett av bokens bärande teman är just en kvinnas rätt att bestämma över sin kropp. Speciellt som Maria “råkade” bli gravid mot sin vilja. Hon säger sig också själv helst läsa böcker där det finns annat än enbart brottslösandet med. Vardagen och vardagens problem känns minst lika viktiga.

Maria Kallio är berättaren i böckerna, utom i en bok Tappava säde, en titel som är lite svår att översätta, eftersom Säde både är ett namn och direktöversatt betyder “strålning”.

– Berättaren i jagform är förstås aldrig pålitlig, menar Lehtolainen. Jaget kan ljuga, eller åtminstone försköna sin egen insats hur mycket som helst. Därför tyckte jag att det var bra att också se utifrån på Maria Kallio, som jag gjorde i Tappava säde.

Jämnårig med hjältinnan

En annan detalj om Maria Kallio, är att hon blir äldre i varje bok, och att Leena Lehtolainen gjort det enkelt för sig genom att hon gjort Maria Kallio jämnårig med sig själv. Just för att lättare kunna hålla ordning på kronologin. I den första boken om Maria Kallio var huvudpersonen 28 år. Handlingen utspelade sig i början av 90-talet. Så det är lätt att räkna ut att Maria Kallio vid det har laget är sådär 40 och givetvis en annan kvinna än den hon var vid 28. Detta förhindrar nu inte heller Leena Lehtolainen att gå tillbaks i tiden och berätta om hur det var när Maria Kallio var en mycket yngre och oerfarnare polis. Detta har hon gjort också i en novellsamling. Sukkanauhatytto, om man översätter titeln blir det Strumpebandsflickan. Den boken innehåller delvis nyskrivet material, men också sånt som Leena skrivit som följetonger i dagstidningar. Också denna sommar har jag sett texter av Lehtolainen här och var. En del följetonger men också kolumner i tidningar och tidskrifter.

Medan vi sitter och pratar om Lehtolainens böcker på Café Strindberg (namnet är det enda litterära med det caféet), har jag suttit och funderat på om jag åt litteraturvetaren Lehtolainen skulle våga säga något om hennes språk. Jag tar mod till mig och frågar hur det kommer sig att hon är så finsk i sitt sätt att skriva. För en finsk författare behöver man inte förklara vad man menar, men för en svensk läsare tarvas kanske en förklaring. Det har att göra med det finska språket i första hand. Dubbeltydigheter och undertexter är mycket lättare att få fram på finska, eftersom nästan allt man säger kan tolkas på flera sätt.

Finsk språkövning

Låt oss ta en finsk språkövning. Minä kastan sinua, betyder jag älskar dig. Rakastan minä sinua, betyder visst älskar jag dig. Sinua minä rakastan, betyder du är den jag älskar, men också: Dig älskar jag. Minä sinua rakastan, betyder jag är den som älskar dig, men också jag älskar dig, men inte riktigt samma som Minä kastan sinua.

Det finska i Lehtolainens böcker handlar just om hur man använder språkets möjligheter. Just den här aspekten försvinner tyvärr ofta i översättningar. Åtminstone i översättningar till svenska.

Jag har ett annat favoritcitat av en finsk författare när jag vill förklara just det finska i språket. Pentti Haanpää, pacifisten i finsk litteratur i mitten av förra seklet, skrev någonstans ifrån under vinterkriget till sin fästmö. På finska var det såhär: Kuuluu saavan ylimääräistä lomaa naimisiinmenoa varten. Mitä arvelet? I en direktöversättning blir det så här: Jag har hört att det ges extra permission om man ska gifta sig. Vad tycker du?

På svenska en klar fråga. Men på finska kan man i undertexten läsa sig till att det lika gärna kunde vara ett självironiskt skämt. Svaret kan ha lika många undertexter. Ja eller nej som svar kan betyda både det ena och det andra. Som upplysning kan jag ju berätta att de nog gifte sig, och levde mer eller mindre lyckliga tills Haanpää som 55-åring drunknade i fyllan eller villan. Tapio Rautavaara, folkkartrubadur och filmskådespelare likväl som guldmedaljör i spjut i London, skrev i sina memoarer långt efter kriget att det fortfarande retade honom att han gick och gifte sig under en normalpermission. När man kunde ha fått en extra permission.

Stökiga Strindberg

Tillbaka till stöket på Strindberg. Jag fortsätter på min farliga väg genom att påstå att Lehtolainen inte lämnar läsaren i sticket i sitt skrivande, utan ger oss verktygen att se och förstå just det som ovan relateras.

– Mycket beror förstås på att jag älskar det finska språket och dess möjligheter, svarar Leena, för att hålla mig på gott humör. Den finska läsaren är också ett kapitel för sig, ibland till och med lite irriterande drag man hittar där, menar Lehtolainen. Den finska läsaren behöver ankarstenar som gör att man håller kvar kontakten med verkligheten, tänk nu bara på Kalle Päätalo t.ex. (Päätalo är författaren som i ett femtiotal romaner på 500 sidor var, berättat om sitt liv. Varenda tobak han nånsin tände finns dokumenterad. De finska läsarna älskar honom.)

Jag byter hastigt samtalsämne. Försöker. Men Lehtolainen fortsätter.

– Vardagen intresserar mig. Jag tycker om att beskriva den. Men givetvis kan man just i kriminalromaner dramatisera och plocka fram det som sätter fart på storyn. Men nog finns det också utanför Finland bra vardagsskildrare. Barbara Pym t.ex. som är en mina allra största favoriter, hon skriver ju bara om vardagen.

Leena Lehtolainen funderar en stund till, och konstaterar sen att hon nog är medveten om den finska krimlitteraturens traditioner, liksom annan krimtradition. Och att egentligen är nog Maria Kallio just finsk i första hand. Man kan bra tänka sig att Maria Kallios mormor var den purfinska kvinnan som födde tio barn nånstans i norra Finland. Sega är de alla tre. Mormor, Maria och enligt mitt förmenande också Leena. Maria försöker liksom de bägge andra kvinnorna vara en god mänska.

Decenniernas kanon

I Finland finns en litteraturprofessor, emeritus numera, som kanske mer än någon annan fastslagit kanon under de senaste decennierna. Han heter Kai Laitinen, och nu ska vi tillbaks till min egen insats, på ett anspråkslöst plan, men ändå. I samma tv-program där jag visade upp den fängslade Lehlolainen, hade jag Kai Lailinen som gäst. Han hade läst just Lehtolainen, eftersom han varit hennes professor vid universitetet. Han talade väl om hennes författarskap, och hemma i radhuset satt Leena med tacksamma tårar trillande längs kinderna.

– Det kändes helt underbart, säger hon själv. Under min studietid pratade vi sällan om kriminallitteratur, fast jag ju sen skrev min licentiat-avhandling om en finsk deckarförfattarinna, Eeva Tenhunen. Att få positiv respons från sin gamla professor var en stor och glad överraskning. Sen har han också efter det skrivit långa brev och analyserat mina senare böcker.

Om Snöjungfrun, den bok som nu alltså finns på svenska, säger hon så här: Också i den boken kommer jag tillbaks till kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp. Handlingen tilldrar sig i porr- och strippkretsar, och eftersom jag själv har svårt att förhålla mig sakligt till prostitution och dylikt, så ville jag ta upp sådana frågor i den har boken.

Det är så hon gör. Viktiga frågar som engagerar henne, blir vikliga teman i böckerna. En av hemligheterna, eller åtminstone orsakerna, till att läsarna hittat hennes böcker.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22