Gösta Gustaf-Janson som Bo Balderson

Sep 24th, 2009 | By | Category: 2007-3, Artikel

I nummer 1 i år hade vi en artikel om DN-journalisten Kurt Persson och författaren Gösta Arvidssons övertygelse att KP var den kända deckarpseudonymen Bo Balderson. Många är buden om Baldersons verklige identitet. Jörgen Dicander har en egen teori, tidigare antydd i DAST. Nu har han utvecklat sina synpunkter.

AV JÖRGEN DICANDER

Gösta Gustaf-Janson

Vem döljer sig bakom författarpseudonymen ”Bo Balderson”(BB)? En mängd förslag har lagts fram. Det finns bland annat gissningar på Astrid Lindgren (!), Sven Delblanc, Åke Ortmark, Åke Runnquist, Jan Guillou, Kurt Persson, Björn Sjöberg och Ebbe Carlsson.

Det allvarligaste försöket att binda någon vid pseudonymen ”Bo Balderson” har genomförts av arkeologiprofessorn Bo Gräslund i boken Mysteriet Balderson – en deckargåta, 2002. Han hävdar att Sven Delblanc står bakom pseudonymen. Tesen i Gräslunds skrift skulle kunna formuleras så här: BB uppvisar djupa konsthistoriska, litteraturhistoriska och historiska kunskaper samt insikter i opera och dramatik. Sven Delblanc hade sådana. Alltså är det han som är BB. Mot detta är givetvis att säga: Det finns många svenskar med djupa sådana kunskaper. Alltså är Delblanc inte det enda alternativet, vilket Gräslund själv är medveten om. Dessutom är det så att den humor, fars och satir som finns hos BB saknas hos Sven Delblanc.

Den till Irland år 1980 utflyttade läroverksläraren och Bonnierkonsulten Björn Sjöberg har förekommit i diskussionen om BB (Gräslund 2002 s 12–13). Han har lanserats som BB av Jörgen Blom, Jan Guillou, Gustaf von Platen, Liza Marklund och Ulf Örnkloo (Gräslund 2002 s 13). I Wikipedia finns uppgift om att Sjöberg för Jörgen Blom förnekat att han skulle vara BB. Gösta Arvidssons välskrivna och trivsamma arbete Den hemlighetsfulle journalisten Kurt Persson, 2006, är på 180 sidor och det är bara sista kapitlet, s 150-180, som behandlar BB under rubriken Kurt Persson alias Bo Balderson? – En fundering av författaren.

Arvidsson skriver bland annat: ”Bo Balderson läste uppenbarligen deckartidskriften Jury. 1983 skrev han där ett inlägg mot Sven Sörmark, som i tidningen haft en negativ recension om Partiledaren avgår med döden ”(Arvidsson 2006 s 151). Eftersom Persson var deckarrecensent menar Arvidsson att det är han som skrivit detta och som är BB. Det troliga är dock att detta inlägg skrivits av BB:s förlagsredaktör på Bonniers, Åke Runnquist (1919–1991), efter samråd med BB och i BB:s namn. Samarbetet mellan BB och Runnquist framgår av t.ex Gräslund 2002 s 15 där han skriver:

”Det är då att erinra om att Åke Runnquist hösten 1990, på ett sätt som visar att han visste att både Balderson och han själv vid det laget hade gjort sitt, i en intervju i tidningen Vi medgav att de två gemensamt hade arbetat fram svaren på de i förväg givna intervjufrågorna (i Expressen 1980) och att han och Balderson flera gånger tillsammans lagt ut falska spår om Baldersons identitet”.

Arvidsson nämner att BB använder hästmetaforer som till exempel ”flåsade som en hetsad märr” (Arvidsson s 157), vilket han anser skulle bero på att Perssons morfar var hästhandlare. Ganska långsökt. Min Baldersonkandidat gjorde militärtjänst på Svea Artilleri och hade där egen häst att sköta och rida och passar därför ännu bättre som BB (se Gösta Gustaf-Jansons Gubben kom! 1990 s 36 och 42). BB blev kallad ”mannen med kubben”. Eftersom Kurt Perssons styvfar använde kubb är Persson BB, menar Arvidsson. Den som jag hävdar är BB hade själv använt kubb (se Gubben kom! 1990 s 51).

Persson gjorde militärtjänst i Vaxholm och eftersom BB i sina böcker nämner ”Lindö” i Stockholms yttre skärgård (någon Lindö finns i verkligheten inte där, men i Mälaren) och säger att han inte besökt Vaxholm ”på år och dag”, är Persson BB (Arvidsson s 170-171). Den som jag här nedan hävdar vara BB bodde en sommar i slutet på 1920-talet i en sommarnöjeskåk ute på Resarö, nära Vaxholm (Gubben kom! 1990 s 98). Det allvarligaste skälet till att Persson inte är BB nämner Arvidsson utan att dra konsekvenserna av det. Han skriver nämligen (Arvidsson 2006 s 178):

”Däremot är själva skrivstilen (hos BB), det djärva och lite nonchalanta sättet att foga orden svår att identifiera som Kurt Persson. När Kurt refererade hästtävlingar, skrev om schack och recenserade deckare skrev han knapphändigt och nästan färglöst. Han blev betydligt friare när han skrev under pseudonym. Men han skulle behöva frigöra sin stil ytterligare för att komma upp i Baldersons lätta och eleganta språkbruk”.

Gösta Gustaf-Janson som BB

Jag vill här visa att Gösta Gustaf-Janson (GG), född den 6.11.1902 i Nacka – avliden den 18.9.1993 i Båstad på sjukhemmet ”Vårliden” och begravd i Djursholm, är den författare som skrivit Bo Baldersonböckerna.

Gösta Gustaf-Janson, som 1910 flyttade med familjen till Djursholm, tog studenten där 1921, studerade i München 1921–1922 och vid Stockholms högskola 1923–1926 (konst-och litteraturhistoria och historia, d.v.s GG uppfyller Gräslunds huvudkrav) dock utan att avlägga någon examen (GG:s memoarbok Gubben kom!1990 s 45-96). GG hade ständig fribiljett till Dramaten och gick emellanåt också gratis på Operan (Gubben kom! 1990 s 129–130). Därför hade han också insikter i opera och dramatik och uppfyller därmed Gräslunds krav på vem som skulle kunna vara BB. Dessutom hade GG själv prövat på skådespelaryrket (se Gubben kom! 1990 s 100–103).

GG debuterade redan år 1927 med romanen Rydsholm – en roman om de stängda grindarnas stad. Rydsholm är täcknamn för Djursholm. Han har vidare utgivit t.ex. romanerna Lindbom på Sävlunda (1928), Krisår (1931), Kapitulation? – Nej! (1932), Gubben kommer (1934), Stora famnen (1937) och Stampen (1951). Med dundersuccén Gubben kommer slog GG igenom. Därför kallar han den ena av sina memoarböcker för Gubben kom! (1990). Den andra heter Att vända åter (1981). Ett flertal av hans romaner har filmats och han har själv gjort ett tiotal filmmanus (enligt GG:s Dagbok 2.4. 1988) där varje scen är noggrant utarbetad efter vad jag funnit i hans arkiv som finns hos sonen Bertil Gustaf-Janson i Båstad. Bland annat har han gjort filmmanus åt Nils Poppe, t.ex långfilmen Skorpan 1956 i regi av Hans Lagerkvist (GG:s manus på 209 s finns i arkivet, Båstad) och åt Fridolf Rudin (Gubben kom! 1990 s 150–151). GG har flitigt översatts.

Författaren GG skrev alla sina manus med penna – alltså varken med skrivmaskin eller på dator. På hans arbetsbord fanns, enligt uppgift från hustrun Karin och sönerna Bertil och Erik vid en intervju 25.3. 2007, ett trettiotal pennor liggande i en minutiös ordning. Han använde olika färgpennor för att särskilja gestalterna i sina böcker. Som referensbibliotek hade han faderns – författaren, journalisten och målaren Gustaf Jansons (1866-1913) – enorma boksamling på 4000 band. Den finns nu hos sonen Bertil och den innehåller klassisk litteratur och historia på svenska, franska, engelska och tyska.

Till GG:s författarverkstad hörde också de dagböcker (DB) i svart vaxduk som han skrev under sju decennier och som finns i arkivet hos sonen Bertil. Där kommenterar han sitt skrivande, framför allt hur mycket han dagligen har lyckats producera. Han relaterar personliga händelser och de dagliga politiska skeendena i Sverige och i världen. Där finns också synpunkter på böcker han läst och religionskritik. Dagböckerna har en del luckor och några utrivningar av sidor. GG använde i DB en del förkortningar som jag här vid citat har ersatt med fullständiga ord. Den 12.1. 1984 skriver han:”Bläddrat i DB 69 -70. Skulle nästan kunna ges ut som den är”.

Enligt dagböckerna och intervjun med hustrun Karin och sönerna Bertil och Erik, började GG dagen med en halvtimmes gymnastik någon gång mellan sju och åtta på morgonen. Efter frukosten satt han vid sitt bord och arbetade 9–12 och 13–17. På äldre dar sov han middag 13–14 efter lunchen. Han gjorde dagliga promenader, spelade golf (18 i handicap) och tennis. Till hans osunda vanor, som han berättar om i dagböckerna och memoarerna, hörde att han tidvis hade hög alkoholkonsumtion.

GG tyckte om att skämtteckna i Söndagsnisse-Strixstil och gjorde bland annat en ABC-bok för sonen Bertil.

Av dagböckerna framgår att GG som regel skapade en bok från november till juli nästa år – alltså under en period på åtta månader. Om han under någon tid måste resa bort lade han in sitt aktuella arbetsmanus i bankfack (se DB 24.12. 1985).

Redan under studentåren träffade GG Georg ”Joje” Svensson (1904–1998), som blev förlagsredaktör på Bonniers och hade sommarställe i Båstad (Gubben kom! 1990 s 56). Enligt dagböckerna hade de kontakt med varandra nästan varje vecka och åt ofta middag tillsammans. Det var, enligt DB 7.7. 1981, ”Joje” som kom på memoartiteln Att vända åter (1981). Själv hade GG enligt DB 28.9. 1976 tänkt sig En vankelbroders vingelstig.

GG:s mor Emmy – också författarinna – renskrev på maskin de första manuskripten till och med år 1937 (se Gubben kom! 1990 s 131). Från och med Stampen 1951 blev det hustrun, Karin f.Ernmark, som utförde denna uppgift. Hon fungerade också som bollplank – liksom sonen Bertil senare på 1980-talet enligt uppgifter från honom och noteringar i GG:s dagböcker. Karin var ävenledes den som kom på titlarna till den serie GG-böcker som har rubriker hämtade från Anna Maria Lenngrens dikt Pojkarne (Då oskulden och friden, 1968, Då lasten var en häxa, 1969, I sommarns friska vind, 1970, De långa lömska kiven, 1971 och Tungt i den branta backen, 1972). I intervjun  med Karin berättade hon att hon fortsatte med renskrivandet även efter skilsmässan 1963 och ända fram till år 1990. En annan kvinna som hjälpte GG med renskrivningar var Ingeborg Samson i Båstad (se t.ex DB 5.5 1970). Enligt GG:s dagboksanteckning t.ex 28.6. 1988: ”Gått genom hela manus. Ska skickas till Åke Runnquist” framgår att också denne var en av hans redaktörer på Bonniers. Vi vet att Runnquist var BB.s redaktör och stod för baksidestexter på BB:s böcker (Arvidsson 2006 s 177). På den första, Statsrådet och döden (1968), stod bland annat: ”bakom pseudonymen döljer sig en utomordentligt skrivkunnig person … en ny deckarförfattare som är utrustad med humor och en flödande berättargåva”.

Eftersom hustrun Karin enligt uppgifter vid intervjun inte skrivit rent någon Baldersontext och Samson inte kunnat tillfrågas eftersom hon är avliden, antar jag att GG sände sina handskrivna BB-manus direkt till Åke Runnquist.

Således: Georg ”Joje” Svensson var GG:s redaktör och Åke Runnquist BB:s. Enligt GG:s DB 1.2. 1990 var Runnquist redaktör också för GG:s Gubben kom!. GG skriver nämligen där: ”Ska sätta i gång nu. Eventuellt fortsättning med boken som ju Åke begränsat till första 22 kapitlen”. GG:s Gubben kom! är på 22 kapitel och därav har jag dragit denna slutsats.

Förutom med Karin, med vilken GG har sönerna Erik f. 1946 och Bertil f. 1953, var GG i äktenskap 1942-43 förenad med Katherine Fegraeus-Winbergh och 1964–65 med Eva Sylwan. Båda dessa äktenskap var barnlösa. Eva Sylwan är, enligt uppgift i intervjun med Karin och sönerna, Ängeln som inte kunde flyga fel, GG:s bok 1967. I en dagboksanteckning 26.11. 1969 framför GG samma uppfattning:”Ängeln … Boken var svag därför att jag inte vågade ta med Eva i helfigur och gjorde om alltsammans, slätade ut det som verkligen var av intresse”.

GG har bott på en mängd platser. Innan han kom till Djursholm år 1910 bodde familjen bland annat på Karlavägen i samma trappuppgång som August Strindberg. Brev från Strindberg till GG:s far Gustaf Janson förvaras, enligt uppgifter vid intervjun, i bankfack i Helsingborg. I memoarerna berättar GG att Strindbergs dotter med Harriet Bosse, Marianne, var hans lekkamrat (Gubben kom! 1990 s 12 ).

År 1926 såldes Djursholmsvillan (Gubben kom! 1990 s 91) och familjen, d.v.s modern Emmy och sönerna Gösta och Gudmund, flyttade till Sveavägen 119 (Gubben kom! 1990 s 97). GG bodde senare ensam under flera år på Norr Mälarstrand (Gubben kom! 1990 s 109–110). När GG och Karin var gifta bodde de först i Göksbo i Salatrakten. Sedan flyttade de till ett gammalt värdshus i Sigtuna. Där blev Gunnar Ekelöf en nära vän. De bodde också på franska Rivieran i trakten av Antibes. Därefter i Bockholms Sätra nära Södertälje innan de flyttade till Enebyberg där de vistades till separationen och där GG hade en skrivarstuga, allt enligt uppgifter från Karin.

Från 1964 bodde GG i Båstad – som de tidigare hade besökt om somrarna – först i Axeltorps kvarn till 1974, sedan bland annat i en våning ovanpå banken i Båstad. En gång när Bertil kom hem, satt Greta Garbo och Kerstin Bernadotte där. Av GG:s dagbok framgår att han verkligen umgicks med överklassen. Under en period vistades han på Brommag. 14 i Helsingborg. Till minne av detta finns på huset uppsatt en platta som ingår i kulturvandringen ”Diktarnas Helsingborg”.

Till GG:s författarvänkrets 1968–1993, efter det att Gunnar Ekelöf avlidit 1967 och det blivit kris i vänskapen med Sven Stolpe (betr. denna kris, se Gubben kom! 1990 s 109-114), hörde Alice Lyttkens, Harry Martinson, Eyvind Johnson, Lars Forssell, Johannes Edfelt, Alf Henrikson och Lars Widding enligt dagböckerna.

Beträffande GG:s tystnad 1937–1951, nämnde Karin vid intervjun som förklaring prestationsångest och alkohol. Hon tog undan manus som var färdiga och hindrade därigenom honom från att förstöra dem. På detta sätt kom GG i gång igen omkring år 1950 med att ge ut böcker. Dessutom rekommenderade hon honom att enbart hålla sig till ”Joje” (Georg Svensson) och inte gå via Kaj Bonnier.

* * *

Gustaf-Janson erövrade, enligt professor Erik Hjalmar Linder i Illustrerad svensk Litteraturhistoria VIII, 1952 s 734, ”en markerad ställning i Sverige som en borgerlig miljöskildrare och fabulator”. År 1964 gav han ut romanen Tofflan byter hamn, som år 1967 kom som långfilm. Denna roman är att betrakta som en förstudie till Bo Baldersonböckerna vilka utkom åren 1968–1990. Enligt GG:s hustru Karin är ”Tofflan” ett självporträtt. Min hustru Eva, som ibland kopplar av med deckare, råkade läsa Tofflan byter hamn varvid hon blev helt perplex och ropade till mej:

– Det här är ju Bo Balderson.

Av denna anledning startade mina forskningar kring GG som mig veterligt hittills aldrig förekommit i diskussionerna om BB. Enligt Gräslund 2002 s 11 fanns i början på 1990-talet gissningar på ett 80-tal personer! Man kan undra hur många av dessa spekulationer som planterats ut av Runnquist och BB själv.

I Bo Baldersons sista bok Statsrådet klarar krisen (1990) förekommer ”Rydboholms slott” (s 21 f.) – det ligger i Vaxholms kommun – och Gustaf-Jansons debutbok bar, som sagt, huvudtiteln ”Rydsholm” (1927).

Skälen till att Gösta Gustaf –Janson är Bo Balderson kan sammanfattas enligt följande:

1.Namnallitterationer och assonanser

Såväl Gösta Gustaf -Janson som Bo Balderson ägnar sig åt namnallitteration och namnassonanser. Gösta Gustaf-Janson har i sitt eget namn allitterationen GG vilket är att jämföra med Bo Baldersons BB. I t.ex. Statsrådet sitter kvar har åtta av de tolv personerna en dylik allitteration ( Hugo Holm, Birgitta Bodin, Lena Lindström, Advokat Ahlman, Karl Kannemo, Rickard Rosenberg, Rigmor Rosenberg och Siri Segerstedt ) och i Tofflan byter hamn har vi exempelvis Sverre Skow (s 188) och Nora och Nunne (s 130) samt Erna-Perna (s 13). Man torde också observera att Gösta Gustaf-Janson liksom Balderson stavar sina efternamn med ett ”s”.

I GG:s DB 1.9.1985 finns följande självkaraktäristik i allitteration: ”Inkompetent, inkontinent, impotent, indolent, insufficient”.

2.Uppkomsten av namnet Bo Balderson

I Gösta Gustaf-Jansons memoarbok Gubben kom! (1990 s 39–40) nämner han att den vän som han saknar mest är Bo Hertzman-Ericson. På sidan 195 i samma verk skriver han om en annan nära vän, nämligen Bo Enander. Måhända är det dessa ”Bo”-namn som givit uppslaget till att Gustaf-Janson valde pseudonymen ”Bo”. Vad gäller ”Balderson” har gator och kvarter i Djursholm, där Gustaf-Janson – som sagt – växte upp, fornnordiska namn. Ett kvarter, nära den villa där han bodde på Auroravägen, heter ”Balders hage”. Kanhända är det därifrån han erhållit idén till namnet ”Balderson”.

Gräslund 2002 (s 17 och 31) stöder journalisten Tord Huberts teori att eftersom guden Balder också kallades ”den vite”, skulle pseudonymen BB kunna syfta på författaren Sven Delblanc, som själv förnekat att han skulle vara BB (Gräslund 2002 s 18–19).

Gunnar Heckscher blev misstänkt för att vara BB eftersom han bodde på Baldersvägen (Arvidsson 2006 s 152).Bakom namnet ”Balderson” kan man givetvis också se en anknytning till mordet på guden Balder (Arvidsson 2006 s 152).

3. Samma psykologiska humor och satir

Gustaf-Janson och Bo Balderson har samma psykologiska humor. Exemplen på detta är legio i de båda författarskapen. På samma sätt förhåller det sig med satiren.

4. Tofflan och statsrådet

Beträffande Tofflan byter hamn försvinner Tofflan genom att maskera sig, vilket även Baldersons statsråd gärna gör. Statsrådet och Tofflan är båda naiva, yviga människor med många liknande egenskaper. Eftersom GG:s hustru Karin och sönerna i intervjun sagt att ”Tofflan” är ett självporträtt gäller det omdömet också för gestalten Statsrådet.

5. Lärarna Lundberg och Persson

Än mera lika än Tofflan och statsrådet är lärarna, jagpersonerna, i Tofflan byter hamn och i statsrådsböckerna. Gustaf-Janson har i Tofflan byter hamn en prudentlig lärare Lundberg och denne har många likheter med statsrådets svåger Persson. Båda är lärare som plågas och trakasseras av sina elever. Båda är antihjältar med samma respekt för barns förslagenhet och förmåga. Båda känner sig ofta illa till mods och måste leva försiktigt för att inte bli sjuka. Båda dricker gärna mjölk när andra dricker öl. Gustaf-Janson led själv av hypokondri och var oerhört pjoskig enligt utsagor i memoarerna (se exempelvis Gubben kom! 1990 s 25–26). Ibland måste GG vila upp sig. Enligt hustrun Karin var Hooks Herrgård i Ulricehamn en sådan plats, något som GG själv också omnämner (”Gubben kom!” 1990 s 40).

6. Stilistiska överensstämmelser

Det finns en mängd stilistiska överensstämmelser mellan Balderson och Gustaf-Janson. Båda älskar långa adjektiv och båda använder ordet ”nedrigt” och annan numera förlegad Stockholmsslang. Båda funderar ofta kring ord, t.ex. läraren Lundberg i Tofflan byter hamn och läraren Persson i Statsrådsböckerna. Båda använder regelmässigt allitterationer, vilket kan iakttas exempelvis på följande sidor i ”Tofflan byter hamn”: 39, 54, 83, 92, 97, 110, 230, 237 och i t.ex.Statsrådet sitter kvar på sidorna 5, 13, och 49.

7. Statsrådet och Gösta Gustaf-Janson

Det finns åtskilliga likheter mellan Gösta Gustaf-Janson själv och statsrådet i Bo Baldersonböckerna (till detta se också punkt 4 ovan). Båda bodde i Djursholm. Gösta Gustaf-Janson var 185 cm lång och statsrådet är också en relativt lång man. GG:s fader Gustaf Janson var 196 cm. Statsrådet lider av lättja och i sina memoarer (t.ex. s 29) berättar Gustaf-Janson om den ”jansonska lättjan” och han nämner den ofta i dagböckerna.

I Expressenintervjun 1980 där BB och Runnquist svarade skriftligen via Bonniers förlag, fick han frågan varför han inte skrev en BB-bok varje år – som andra deckarförfattare. Han svarade då att det berodde på lättja (Gräslund 2002 s 21).

Alltså: såväl läraren Persson som statsrådet i Bo Baldersons böcker har lånat drag från författaren Gösta Gustaf-Janson.

8. De båda författarskapen

När Gösta Gustaf-Janson börjar skriva Bo Baldersonböckerna avklingar helt naturligt hans författarskap som Gösta Gustaf-Janson. År 1990 utkommer den andra delen av Gösta Gustaf-Jansons memoarer och samma år den sista Bo Baldersonboken. De båda författarskapen avslutas alltså samma år. Gustaf-Jansons och Bo Baldersons utgivna böcker åren 1968–1990 ser ut så här:

1968: Då oskulden och friden ( Gustaf-Janson)

Statsrådet och döden ( Balderson)

1969: Då lasten var en häxa (Gustaf –Janson)

Harpsundsmordet (Balderson)

1970: I sommarns friska vind (Gustaf-Janson)

1971: De långa lömska kiven ( Gustaf-Janson)

Statsrådets fall (Balderson)

1972: Tungt i den branta backen (Gustaf-Janson)

1973: Statsrådets verk (Balderson)

1975: Konsuln gör helt om (Gustaf-Janson)

Mord, herr talman! (Balderson)

1978: Mosters millioner (Gustaf-Janson)

Statsrådet sitter kvar (Balderson)

1981: Att vända åter (Gustaf–Janson, memoarer 1902–1921)

1982: Partiledaren avgår med döden (Balderson)

1983: Statsrådet och den utsträckta handen (Balderson)

1986: Statsrådets klipp (Balderson)

1990: Statsrådet klarar krisen (Balderson)

1990: Gubben kom! (Gustaf-Janson ).

Gösta Gustaf-Janson gav som GG under perioden 1968-1990 ut nio böcker, därav två memoarer, och som BB elva detektivromaner. Den kvantitativa kulmen i bokproduktionen kommer alltså under de tre åren 1968–1970 då fem böcker utges. I GG:s DB 12.6. 1970 står bland annat: ”Joje ringde just och var mycket positiv om 17–21. ’Du är i ditt livs form’, sa han”.

9. Indirekt bekräftelse från förlag och agent

När jag gick ut på nätet med ett smakprov från min undersökning, fann sig bokförläggare Bonnier och Bo Baldersonagenten Bengt Nordin nödsakade att gå ut där, inte för att förneka mitt resultat, men för att missleda med andra namnförslag. Om min undersökning inte hade uppenbarat sanningen, hade dessa båda herrar inte behövt gå ut på nätet. Nu gjorde de det. Därmed bekräftade de indirekt att ”Bo Balderson” var en pseudonym som Gösta Gustaf-Janson använde.

När agenten Nordin och förläggaren Bonnier handlade på detta sätt, har de visat att man inte i något avseende kan förlita sig på deras uttalanden i denna speciella fråga. De är inte intresserade av att sanningen ska komma fram utan bara av att försöka med alla till buds stående medel hemlighålla pseudonymen Bo Balderson. Hit hör givetvis Nordins yttrande att han ämnar avslöja vem BB är när denne avlidit. Han agerar precis samma sätt som Åke Runnquist och BB gjorde tidigare.

10. Ekonomisk bekräftelse

I Svalans Jubileumsserie 1971 är nr 177 Baldersons Harpsundsmordet och nr 178 Gösta Gustaf-Jansons Då lasten var en häxa. Av ekonomiskt administrativa skäl har man fört samman de båda böckerna. Genom denna åtgärd underlättades utbetalningarna till författaren från förlaget.

11. Bekräftelse från läsare

30.1.2005 erhöll jag följande mail från Lars Bonnevier:”Har just läst och roats av ditt bevis för att GG är BB. Här kommer bevis nummer 11. Båda författarna tillhör mina absoluta favoriter och är de enda som jag har samlat på mig kompletta utgåvor av! Det kan inte vara någon slump”. Till denna punkt hör givetvis också min hustrus tidigare nämnda reaktion på GG:s roman Tofflan byter hamn.

12. Gustaf-Jansons deckarintresse

I memoarerna nämner GG sitt intresse för detektivromaner (Att vända åter 1981 s 160). Hans fader Gustaf Janson skrev deckaren Arftagerskan. Kriminalroman ur Stockholmslivet. GG arbetade en längre tid hos farfadern, Pant-Janne kallad, som avled år 1941. Denne var enligt GG:s memoarer specialist på mord, något som de talade om under de gemensamma luncherna (Gubben kom! 1990 s 168).

I BB:s Harpsundsmordet, 1969, nämner han s 78 deckarförfattaren (Holger) Brate som var en pseudonym Hjalmar Bergman använde när han 1916 gav ut deckaren Hemliga papper. Enligt hustrun Karin i intervjun var Hjalmar Söderberg GG:s ideal. Den skönlitteräre författaren GG liknar och ville kanske också likna Hjalmar Bergman när han under pseudonym gav ut detektivromaner.

I Expressenintervjun 1980 säger BB att han numera inte läser deckare: ”Dels är jag rädd för att omedvetet suga upp någon idé och sedan använda den utan att minnas varifrån den kom. Dels blir jag så deprimerad av att läsa deckare som jag tycker är bättre än mina egna” ( citerat efter Gräslund 2002 s 24).

13. En misslyckad tentamen

I memoarboken Gubben kom! 1990 s 90–96 berättar Gösta Gustaf-Janson om en misslyckad sluttentamen i litteraturhistoria för professor Martin Lamm vid Stockholms högskola. Denna traumatiska upplevelse ledde till att han inte fullföljde sina studier utan blev författare (Gubben kom! 1990 s 94). GG raljerar som BB över samma händelse i Statsrådets klipp, 1986 s 44. Enligt utgivningsåren 1990 och 1986 torde de båda böckerna ha skrivits relativt nära varandra i tiden.

14. Gustaf-Janson och Alice Lyttkens

I BB:s Statsrådet klarar krisen (1990 s 98) kommer han in på gamla författare, förmodligen eftersom han själv då var gammal. Han nämner att Alice Lyttkens (1897–1991) sagt till honom: ”Nu är jag så gammal att jag lämnar middagsdisken till nästa morgon. Jag kan ju dö under natten. Och då får sterbhuset ta hand om den”.

I Gubben kom! 1990 s 176 förekommer också Alice Lyttkens: ”Min kära kollega Alice Lyttkens ger i sina memoarer en livfull skildring av hur hon gjorde upp med Tor Bonnier om den första romanen hon hade skrivit”. Alice Lyttkens berättar själv i sina memoarer Att leva om sitt liv I och II, 1980 s 187 att hon med man och barn i början på 1920-talet bodde i Djursholm på Auroravägen – alltså vid samma gata och samma tid som GG med mor och bror bodde där! Dessutom skriver hon i Att leva om sitt liv III s 141: ”Vilka var det då som fördrev sin tid ofta långt in på natten i vårt hem? Det är omöjligt att komma ihåg alla som var med, men de flitigaste gästerna var Nils Ferlin, Evert Taube, Ragnar Holmström, Albert Viksten, Gösta Gustaf-Janson, Lo-Jo, Erik Blomberg, Eyvind Johnson, Bertil Bull Hedlund, Eigil Schwab, Bertil Lübeck”.

Lyttkens omnämner också GG i II s 79, i III även s 158, IV s 117, 134, 174 i V s 64 där det står: ”Gösta Gustaf-Janson hörde också till våra vänner, en till synes blid men icke förty ganska sarkastisk och kvick herre samt en utomordentligt god författare. Honom träffar jag fortfarande då och då”.

I del VI s 241-242 skriver Lyttkens: ”Av de riktigt gamla vännerna, alltså de från trettiotalet, finns bara fyra kvar: Carl-Fredrik Palmstierna, Gösta Gustaf-Janson, Britt Hellström och Ivar Lo-Johansson”. GG finns även med i del VII på s. 100 och 145.

Arbetet med GG:s Gubben kom! och BB:s Statsrådet klarar krisen måste ha legat nära varandra i tiden eftersom båda utkom år 1990. Hustrun Karin räddade Gubben kom! till utgivning efter vad hon meddelade mig i intervjun. Enligt GG:s dagböcker och intervjun med hans hustru Karin och sönerna Erik och Bertil var Alice Lyttkens en nära vän.

15.Dagböcker ger definitiva bevis

Gösta Gustaf-Janson skrev enligt memoarerna Gubben kom! 1990 s 5, dagbok under sju decennier. Här är bland annat vad jag där funnit som visar att GG är BB:

A) 5.12. 1968: ”Tofflan börjades enligt anteckningar 10.2 1964 den 28.1. Färdig 28.7. Och då var jag ju alls inte nykterist. Avbrott rätt ofta … Så ingen panik”. Att GG här tar upp Tofflan är ett tecken på att han startar en deckare, förmodligen den som sedan blev boken Harpsundsmordet (1969).

B) 26.12. 1968: ”På förlaget är alla rara som vanligt. Joje och hans söta flickor (3 st. sekreterare) bjöd på te. Alla så uppmuntrande. T.o.m Daniel Hjort frågade: ’Hur känns det att ha slagit igenom för 2:a gången?’ ” GG slog igenom första gången med Gubben kommer (1934) och andra gången som BB med Statsrådet och döden (1968).

C)11.6. 1969: ”deckarförsök. Nu … spurten, bortåt 2 månader, till 5 augusti har jag på mig”. Kan detta syfta på något annat än slutarbetet med Harpsundsmordet 1969?

D) 26.11. 1969:”Tofflan och Mylinge – ganska svaga deckarförsök förresten, var mitt sätt att komma ur stor förtvivlan, och storsupningen med”. Dessa båda böcker är att ses som övergångsböcker till BB-serien.

E) 2.12. 1972: ”Det är ju för galet att jag med mina väldiga inkomster ständigt ska leva precis på gränsen”. GG och framför allt hans son Erik levde enligt DB tidvis vidlyftigt.

F) 14.1. 1983: ”Störd av väntan på internationella pengar (150.000) som ska komma 22.1. har det sagts, och hur pass säkert det är, vet jag inte”. En spekulation: Bonnierkonsulten Björn Sjöberg bodde sedan 1980 på Irland där författare är helt skattebefriande. Var det pengar från Bonniers via honom som GG väntade på?

G) Ett tidigare angivet citat från DB 28.6. 1988:”Gått genom hela manus. Ska skickas till Åke Runnquist”. Runnquist var BB:s redaktör på Bonniers förlag.

Mitt allmänna omdöme efter studiet av GG:s dagböcker 1967–1990 är att han redan 1969 tycks ha fattat ett beslut att även där försöka dölja sin koppling till BB.

* * *

Med dessa femton punkter har jag till 100% visat att Gösta Gustaf-Janson använde pseudonymen Bo Balderson. Gissningsleken är därmed definitivt avslutad. De som inte läst någon av GG:s böcker och gillar BB, har alltså att se fram emot starka läsupplevelser. Personligen tycker jag att GG:s Pärlemor (1960) är ett svårslaget mästerverk – också som film med Inga Tidblad i huvudrollen. Modellen till Pärlemor är GG:s egen mor Emmy, som avled år 1957. Titeln kom GG:s hustru Karin på enligt uppgifter vid intervjun.

Att Gösta Gustaf-Janson även var Bo Balderson innebär att han nog kan aspirera på platsen som den svenska litteraturens mest populäre manlige författare. Bland de kvinnliga torde Astrid Lindgren vara outstanding.

Ett tecken på att GG tillhör den svenska parnassen är att han finns med i porträttsamlingen i Bonniers hus Nedre Manilla på Djurgården.

* * *

Här följer en förteckning över GG:s utgivna nitton böcker 1927–1967. För perioden 1968 –1990, se punkt 8 ovan.

Rydsholm – en roman om de stängda grindarnas stad 1927

Lindbom på Sävlunda 1928

Två herrar 1930

Krisår 1931

Kapitulation? – Nej! 1932

Gubben kommer 1934

Stora famnen 1937

Stampen 1951

… blev jag dödligt kär 1953

Goda vänner trogna grannar 1955

Över onda och goda 1957

Kärlekens decimaler 1959

Pärlemor 1960

Kastanjeprinsessan 1961

Råtunaleken 1962

Kung Vankelmod 1963

Tofflan byter hamn 1964

Hotell Mylinge 1965

Ängeln som inte kunde flyga fel 1967.

Gösta Gustaf-Janson, som var aktiv författare till 87-års ålder, gav således ut böcker under en sextiotreårig period, men ”bara” trettionio stycken – mycket mindre antal än hans gode vän Sven Stolpe. Under de tjugotvå åren 1968-1990 gav han ut 20 böcker – i snitt nästan en bok varje år, inte så illa av en som ansåg sig lida av lättja. Åren 1927 –1967 var produktionen nitton böcker. Om man räknar bort de fjorton åren 1937 – 1951 då ingen bok utgavs, kommer han också under denna period, tjugosex år, upp i nästan en bok varje år, dock något mindre produktionstakt än de sista tjogotvå åren. Tar man i betraktande att han före 1968 dessutom skapade ett tiotal filmmanus, måste slutsatsen bli att det är fråga om en mycket jämn produktion.

Källor och littertur:

Intervjuer i Båstad 25.3. 2007 med Karin Suckling f.1922, Helsingborg, gift 1945–1963 med Gösta Gustaf-Janson, och med parets söner Erik Gustaf-Janson f.1946, Helsingborg, och Bertil Gustaf-Janson f.1953, Båstad och Göteborg.

Otryckta: Hos Bertil Gustaf–Janson, Båstad: Gösta Gustaf-Jansons efterlämnade manus och dagböcker.

Tryckta: Arvidsson, Gösta: Den hemlighetsfulle journalisten Kurt Persson, 2006.

Gräslund, Bo: Mysteriet Balderson – en deckargåta, 2002. (Gösta Gustaf-Jansons/Bo Baldersons verk finns förtecknade under punkterna 8 och 15 ovan).

Linder, Erik Hjalmar i Schück-Warburgs Illustrerad Svensk Litteraturhistoria del VIII, 1952.

Lyttkens, Alice: Leva om sitt liv, I-VII, 1977–1989.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22