Göran Lundin: Busschauffören som inte tänker försvinna

Dec 28th, 2008 | By | Category: 1999-1, Artikel

AV KJELL E. GENBERG

Jag träffade kriminalförfattaren, förläggaren och busschauffören Göran Lundin för första gången i fjol, utanför Centralstationen i Stockholm. Då såg han inte för fager ut. Smärtor i kroppen och inte minst i benen fick honom att emellanåt vända sig undan och grimasera.
Han hade tagit mycket stryk.
Lundin är nämligen en sportig typ och just den här sena eftermiddagen hade han just gått i mål efter att ha sprungit Stockholm Maraton.
Samma kväll – sedan han försökt tvinga i sig lite mat, duschat och smort in sig med allehanda salvor – körde jag honom till Arlanda och planet till Skellefteå.
Det är där han bor, där han skriver sina romaner, där han sköter sitt förlag Ord & Visor, där han kör buss.
Göran Lundin är född i Skellefteå 1950, växte upp i Umeå och har dessutom varit bosatt i Stockholm. 1978 flyttade han hem igen och bor i stadsdelen Anderstorp tillsammans med hustrun Birgitta och fyra barn.

Första boken ingen debut

Han studerade ekonomi och u-landsfrågor innan han i början av I970-talet kom in på Stockholms Journalisthögskola. Därefter arbetade han som frilansjournalist och busschaufför på deltid innan han fick ut sin första bok 1977. Det var en debattbok som hette Samerna i Sverige, och själv räknar han inte den som sin egentliga författardebut.
Den kom i stället fem år senare då han skreven dokumentärroman om Haiti – Den svarte generalen.
1983 kom hans första kriminalroman Busschauffören som försvann (Ordfront), en bok som blev rätt så uppmärksammad. DAST skrev bland annat att ”detta är årets absolut bästa deckare”.
Sedan dess har det kommit en hel del böcker från Görans dator – nå, han skaffade inte sådan förrän 1985, då han började skriva samtidsromanen Förbanna inte mörkret – och om man vill karaktärisera hans skrivande skulle man kunna påstå att han är en ”vinterförfattare”.

Alla hans kriminalromaner utspelar sig i snö och kyla, och på något sätt är dettaväder för det mesta också integrerat i berättelserna.

Skriver i husvagn

1985 föddes också hans fjärde barn, sonen Peter, och i den vevan köpte Göran tillbaka den husvagn som familjen rest runt i många somrar.
Då den inte används på vägarna står den hemma vid husväggen och i fjorton år blivit använd som skrivstuga.
– Mitt arbete som busschaufför har betytt mycket för mig, säger han. Under långa pass bakom ratten hinner man tänka mycket, forma intriger, pussla ihop människor som är sammansatta och blir intressanta att göra romangestalter av.
Att det blivit flera kriminalromaner har sina skäl. Göran menar att kriminalromanen är lättillgänglig, det är en litteratur som blir läst och har stor slagkraft.
Där kan man ta upp sitt ärende, kanske kontroversiellt, och ge det ett kraftfull inramning.
– Det är svårt att tiga ihjäl en bok som blir läst av många!
Han återkommer ofta till bussmiljön i sina romaner. Också detta är en medveten handling.
– Busschaufförsyrket är en smältdegel av människor. Många har hart andra arbeten tidigare och därmed spännande erfarenheter.
Många busschaufförer är uttrycksfulla personer, starka individualister och att placera dem i denna litterärt tacksamma miljö, som jag dessutom känner väl till, är tacksamt.

Disciplinerad författare

Man kan förundra sig över att Göran hinner skriva så mycket som han gör med tanke på att han vid sidan av författandet har en stor familj, driver ett bokförlag och kör buss.
– Jag tittar sällan på TV och buss kör jag bara på halvtid två dagar i veckan. Men jag har lärt mig att det inte är någon idé att sitta och vänta på inspiration.
– I stället gör jag upp ett skrivschema.
– Samtidigt älskar jag att köra buss. Den sysslan gör mig inte utbränd utan jobbet laddar faktiskt mina batterier.
– Om jag har ett problem med en roman brukar det bli löst efter ett par skift i bussförarstolen.
Med denna typ av disciplin producerar Göran lika mycket text en bra dag som en dålig dag. Före själva skrivandet samlar han in det bakgrundsmaterial han behöver.
Sedan skriver han om hela boken, sida för sida.
– Jag är mitt eget filter, känner av varje formulering. Den första versionen kan vara mycket ordrik, men sedan jag gått igenom den blir den tätare och mer koncentrerad.

Min själ finns mitt i världen

Den som skriver och bor i Norrland ses gärna över axeln och kallas provinsförfattare av dem i huvudstaden som tror sig äga allt förstånd. Men detta tar Göran med en klackspark.
– Själsligt befinner jag mig mitt i världen.
Jag älskar att resa, gör det ofta, både ensam och tillsammans med de mina.
På senare år har han ofta rest till St Petersburg i Ryssland. Bland annat som turistresearrangör.
Då kör han själv turistbussen. Det är där hans förlag trycker sina böcker.
Praktiskt, eftersom han då själv kan skjutsa hem förlagets böcker.

Göran Lundins böcker

Samerna i Sverige, 1977
Den svarte generalen, 1982
Busschauffören som försvann, 1983
Förbanna inte mörkret, 1985
Döden på Norrbyskär, 1987
Guldmakarens hemlighet, 1990
Den haitiske trollkarlens son, 1992
Busschaufför på villovägar, 1993
Läge för döden, 1994
Min stad (red), 1994
Möte med frälsaren, 1996
Störstorden (red), 1996
Kärlek och bomhot, 1996
Grizzly slår nollan, 1997
Haiti – mot alla odds, 1998

Priser

Norrländska författarsällskapets Rörlingstipendium, 1982 (Den svarte generalen)
Hedersomnämnande i Expressens Sherlock, 1983 (Busschauffören som försvann)
Västerbottens Läns Landstings kulturstipendium, 1988



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22