Giftmord i prästgården – Familjen Brontës hem ett säte för onda anslag och besatthet

Feb 15th, 2008 | By | Category: 2002-1, Artikel

Var Charlotte Brontë och hennes man prästen Arthur Bell Nicholls seriemördare, som giftmördade Charlottes systrar Emily och Anne och hennes bror Branwell? Blev Charlotte slutligen själv giftmördad av sin make? Gissa om Brontë-sällskap och Brontë-älskare “rasar” över denna häpnadsväckande nya “teori”, som Jack Uppskäraren-specialisten James Tully beskriver i The Crimes of Charlotte Brontë: The Secrets of a Mysterious Family. Det handlar om rena rama korsningen mellan gotisk skräck och modern tvålopera. Förutom giftmord förekommer utpressning, hemliga kärleksaffärer, litterära stölder och annat smått och gott. Hans Ugerup har botaniserat i denna kvällstidningsliknande “teori”, som utspelas i den prästgård där Brontës levde och dog – eller seriemördades. Hans Ugerup sätter in James Tullys melodram i dess större sammanhang.

Romantiken som litterär riktning i Storbritannien uppstod i slutet av 1700-talet och förlorade sin betydelse i mitten av 1800-talet. För att rätt förstå systrarna Brontës litterära verk och den popularitet deras romaner rönt under många generationer, måste man passa in dem i ett större sammanhang. Man bör också känna till lite om det tragiskt “romantiska” liv de levde i prästgården i Haworth och även landskapet runt omkring, med utsikt över de karga, vindpinade hedarna på ena sidan och den vilda, övervuxna och överbefolkade Dödens Trädgård – sockenkyrkogården – med sina dystra, lutande gravstenar på den andra. Fasa och ruskigheter, hemska sjukdomar och lidande, starka passioner och våldsamma, sublima känslor var påtagliga och viktiga ingredienser hos romantikens författare. Dessutom hade de en klar tendens att dö tidigt.Romantikens starka känsla för individualitet och personlig frihet utgjorde också grogrunden för en generation av kvinnliga författare som inleddes av Mary Wollstonecraft med hennes banbrytande bok Till försvar för kvinnans rätligheter (1792), som kom i svensk pocket 1999. Hennes dotter Mary, gift med en av romantikens stora namn, poeten Percy Bysshe Shelley, var författarinna till den gotiska, skräckromantiska romanen Frankenstein 1818. Hon skrev även andra romaner, bl a med handlingen förlagd till framtiden och med klara science fictioninslag. Hjälten i en av dem, The Last ManDen sista människan – 1826, är den siste överlevande efter Roms förstörelse år 2100. Under den litterära romantikens slutskede framträdde de tre systrarna Brontë med sina landskapsromantiska romaner Från hedarnas Yorkshire. Deras verk innehåller alla romantikens grundingredienser och alla författarinnorna dog dessutom tidigt. Deras romaner läses i allra högsta grad än i dag och Charlottes Jane Eyre kom i svensk pocket år 2000.

Familjen Brontës överhuvud, pastor Patrick Brontë, kom ursprungligen Från Irland. Han gifte sig med Maria Branwell, som härstammade Från Cornwall. Patrick var till en början pastorsadjunkt i Hartshead, där den äldsta dottern Maria föddes 1814. Han blev sedan kyrkoherde i Thornton och där föddes dottern Elizabeth 1815. Här föddes också resten av barnskaran, dottern Charlotte 1816, sonen Branwell 1817 samt döttrarna Emil Jane 1818 och Anne 1820. Samma år flyttade familjen till Haworth, där Patrick blev kyrkoherde och de slog sig ned i prästgården med sex små barn. Hans hustru Maria insjuknade i cancer och dog redan 1821 och hennes syster Elizabeth Branwell, som dog 1842, tog hand om hushållet i familjen. De fyra äldsta döttrarna skickades till skola i Cowan Bridge, men Maria och Elizabeth blev sjuka, lämnade skolan och dog båda hemma 1825, troligen av tuberkulos. Senare samma år lämnade Charlotte och Emily också skolan och kokerskan Tabitha Aykroyd anställdes och var troget i familjens tjänst tills hon dog 1855, 84 år gammal. Döden var ständigt närvarande i prästgården, men Patrick själv överlevde hela sin familj.

De kvarlevande barnens litterära fallenhet kom från fadern Patrick, som i sin ungdom skrev och fick publicerat både poesi och prosa. Hans barn levde ett ganska isolerat liv och de fick stor användning för sin fantasi för att göra vardagen mer spännande. Redan i 10-årsåldern uppfann de och skrev tillsammans historier om ett fiktivt land, Glasstown. Så småningom blev det en uppdelning av dessa dagdrömmar. Charlotte och Branwell skrev om kungariket Angria och Emily och Anne om ett annat kungarike, Gondal. Påhittade världar i fantasygenren som dessa förekommer ofta i engelsk litteratur ända in i våra dagar. När syskonen nått en mer mogen ålder började de skriva sina berömda böcker, ytligt sett levde de ett stilla liv med långa promenader över de vindsvepta hedarna med sin dramatiska natur, men glädjeämnena var få och deras hälsa var inte den bästa. Utvägen till ett friare liv var just deras författarskap. Allt syntes vara väldigt idylliskt på ytan, men man kan ställa sig frågan om deras liv i prästgården verkligen var det.

Gemensam debut

Tillsammans debuterade de 1846 med en volym samlade dikter, publicerade under pseudonymerna Currer Bell för Charlotte, Ellis Bell för Emily och Acton Belle för Anne. Namnen ger en antydan om att det var man som hade skrivit diktsamlingen – kvinnliga författare ansågs vid den tiden ha mindre chans till en lyckad debut än manliga. Annars vimlar just engelskspråkig litteratur av mycket goda kvinnliga författare. I detta fall fick debutanterna sålt endast två exemplar, men de var nu i tryck.

Senare följde deras enskilda skönlitterära verk, romaner som ännu läses och är populära och uppskattade av allmänheten.

En person som intresserat sig för familjen Brontës privatliv är kriminologen James Tully. Han har tassat in på prästgården i Haworth, där döden själv i sin tur enligt honom tassade kring och skördade det ena offret efter det andra i en serie giftmord. James Tully, född 1946, har tidigare skrivit en dokumentär om Jack Uppskäraren, Prisoner 1167: The Madman Who Was Jack The Ripper (1998), vari han lägger fram bevis för att – enligt honom – det var en från Broadmoor förrymd mördare och galning som utförde de fasansfulla seriemorden i Londons East End i slutet av 1800-talet.

I sin nya bok The Crimes of Charlotte Brontë: The Secrets of a Mysterious Family (1999) skärskådar han livet i prästgården. Han kommer fram till att allt inte stod rätt till. Emily och Anne dog inte alls av tuberkulos, utan blev mördade. Det skall ha varit Charlotte som låg bakom giftmorden. Branwell dog inte heller en naturlig död. I själva utförandet hade hon hjälp av Arthur Bell Nichols, som var hjälppräst och senare Charlottes make. Ensam förgiftade Charlotte sin syster Anne, men föll själv offer för Nicholls’ giftmördaranslag. Det måste göras klart att dessa något suspekta teorier bättre passar i en fiktiv roman och inte i en saklig dokumentär. Och det måste betonas att Tully valt att lägga fram gåtan i form av en roman, vad som sägs och utförs är påbättrat med hans egen fantasis hjälp, men visst kittlar han läsarens nyfi­kenhet om vad som verkligen hände i det “idylliska” livet i prästgården. Men hans skildring ligger kanske närmare kvällstidningspressen att den seriösa forskningen och det har höjts ett ramaskri av protester från alla beundrare av systrarnas verk.

Tullys berättarteknik är intressant. En advokat vid namn Charles Coutts är nutida delägare i den nedärvda advokatfirman Coutts, Heppelthwaite & Larkin, grundad 1788. När Charles tillträdde sitt arbete, om han vid något tillfälle att genomsöka och röja upp ett stort vindsutrymme, som fanns i huset. Där hittade han en gammal möbel och vid rengöringen kom han på ett hemligt fack, som innehåll ett brunt paket, försett med sigill och en handskriven text, som förkunnade, att det innehöll handlingar skrivna av Martha Brown och Arthur Bell Nicholls. Martha Brown var yngsta tjänsteflicka på prästgården, dotter till kyrkans dödgrävare och stenhuggare John Brown. Arthur Bell Nicholls är ju redan bekant för läsaren. Då Charles Coutts – som är Tullys alter ego i berättelsen – öppnar paketet finner han bland annat ett antal slitna skolskrivböcker som innehåller “den sanna his­torien om hur flera medlemmar av familjen Brontë blivit mördade” och hur Mm1ha Brown – för det är hon som skrivit ner det hela – blev invigt vittne till ett av dem. Det fanns verkligen en tjänsteflicka vid namn Martha Brown i hushållet, men hennes anteckningar om “sanningen” är fiktiva.

Marthas berättelse börjar 1840, då hon var tolv år gammal och började arbeta på prästgården. Det framgår klart, att hon inte gillade Charlotte på grund av hennes fysiska litenhet, föga vinnande utseende samt hennes befallande och övervakande later. Och inte heller Branwells omåttliga drickande tilltalade henne.

Den hon tyckte mest om var Emily, som såg trevlig ut och var vanlig och överseende. Anne var en blandning av de båda andra systrarna, alltid vänlig, men opersonlig. Tully använder sig av berättartricket att i kapitlen först låta Martha Brown komma till tals på en ganska fantasilös 1800-talsprosa – detta är “roman”-delen – och sedan låta Charles Coutts (Tully själv) på nutidsspråk utvidga och kommentera det skildrade – den så kallade “fakta”-delen. Detta ger ett splittrat intryck, det är svårt att hålla isär de båda delarna, men det är säkert meningen, det ökar ju spänningen.

Aktiv Charlotte

Charlotte var den mest aktiva av syskonskaran och arbetade både som lärare och guvernant. Dessutom undervisade hon sina systrar hemma. Anne, Branwell och Charlotte var alla i omgångar privatlärare hos familjen Robinson på Thorpe Green Hall. Branwell hade ett misslyckat mellanspel som järnvägstjänsteman, men återtog sin plats hos familjen Robinson. Några år senare fick han avsked med omedelbar verkan och körd på porten. Enligt den gängse uppfattningen berodde det på att han visat alltför stort intresse för Mrs. Robinson, men Marthas anteckningar anger en annan anledning. Han skulle ha uppträtt opassande mot sin elev Edmund, sonen i huset. Hans vänner och bekanta samt hans egen familj vände honom ryggen. Där stod han utan pengar och arbete med föga hopp att någonsin få något, men han fann en utväg: utpressning. I ett brev till Robinsons sade han att han skulle offentliggöra hela den osnygga historien, vilket socialt skulle skada alla på The Hall, inte minst Edmund, såvida han inte fick regelbundna penningsummor under sin livstid. Branwells förfall fortsatte och hemma uppfattades han allt mer som en social belastning, särskilt tyckte Charlotte det.

Kvinnorna tände på Arthur

Arthur Bell Nichols, den unge hjälpprästen, väckte alltmer uppmärksamhet hos den kvinnliga delen av hushållet. Martha Brown beskriver honom som en vältränad, ståtlig man med helskägg och med ett vänligt och inställsamt – för att inte säga flirtigt – sätt mot damer, inte minst mot henne själv. Han var då 27 år gammal. Själv var Martha 17 år och hon gick inte säker för hans närmanden. Pussar och kramar förekom dagligen, men den som intresserade honom mest och som också besvarade hans känslor var Emily.

När systrarna skulle bestämma sig för sina pseudonymer inför publicerandet av den gemensamma diktsamlingen, lånade de hans namn Bell. Charlotte fick reda på att hennes “vidrige bror” – som egentligen var konstnär och målade bland annat sina systrars porträtt – nu också ägnade sig åt att skriva en roman – när han var nykter nog. Anne sade då, att hon höll på att slutföra en tidigare påbörjad berättelse och Emily bekände att hon hade en bra idé om en roman. Det var tydligt att Charlotte blivit djupt överraskad av dessa nyheter. Kanske fruktade hon konkurrens och drabbades av “litterär” svartsjuka?

Under den har liden försämrades Branwells tillstånd ytterligare. Charlotte kallade honom en “skamlig börda” och han drog sig inte för utpressning, riktad mot Emily, som i hemlighet träffade Nicholls vid promenader på hedarna och så småningom hade ett fullbordat förhållande med honom. Branwell visste detta och drog sig inte för att utkräva pengar för att underhålla sitt supande, i annat fall skulle han skvallra för fadern och Nicholas skulle bli utan jobb för all framtid. Emily fick se broderns manuskript och insåg potentialen hos det som en lämplig inledning till sin egen roman Wuthering Heights (Svindlande höjder).

Emily snodde sin inledning

Tully anser alltså, att de tre första kapitlen i romanen inte är skrivna av Emily, utan av Branwell. Om man studerar texten, ser man en berättarteknisk förändring från och med kapitel fyra, vilket enligt Tully är ett säkert tecken på, att Emily helt enkelt stal Branwells manus.

1847 publicerades Charlottes roman Jane Eyre och Emilys roman Svindlande höjder och Annes roman Agnes Gray. Charlotte skröt på sitt vanliga utmanande sätt med att hennes roman sålde bäst och lästes mest, men Emilys och Annes romaner, vilka gavs ut tillsammans i en volym, sålde inte heller dåligt.

Charlotte och Anne hade företagit en gemensam resa till London för att visa upp sig för sin förläggare och in persona bevisa att det var kvinnor, som dolde sig bakom pseudonymerna. Nu kunde de använda sina egna namn. Charlotte började skriva på sin nya roman Shirley och Anne sin The Tenant of Wildfdl Hall till vilken Branwell och hans liv och uppträdande stått modell.

Branwell var på väg utför och han blev inte bättre av att upptäcka, att hans romanfragment publicerats i Emilys namn. Han hade själv haft stora planer på att bli upphovsman till en riklig “bästsäljare” och i sin besvikelse återgick han till pengautpressning.

Arthur Bell Nicholls såg Branwells fortskridande förfall och hoppades på hans snara hädanfärd. Så föddes tanken hos Nicholls att helt enkelt ta livet av Branwell. Han förtjänade att dö, ansåg han. Branwell satte i sig allt som innehöll sprit och det var lätt att spetsa drinkarna med kraftiga doser laudanum, ett opiat som var lätt att anskaffa och allmänt användes som sömnmedel.

Nicholls tog det säkra för det osäkra och reste lätt förklädd och under antaget namn till Halifax för att köpa opiummedlet i ett apotek där. Fredagen den 22 september 1848 drack Branwell som vanligt på pubarna i Haworth och då måste Nicholls ha fått i honom det långsamt verkande giftet. Nästa dag var han sängliggande och på söndagsmorgonen var han död, 31 år gammal.

Den tillkallade husläkaren, som förväntat sig att Branwell förr eller senare skulle supa ihjäl sig, konstaterade bara, att han dött av tuberkulos och “avtärdhet”. Branwell begravdes i sin fars kyrka, men endast Emily bevistade akten.

När nu Branwell var borta stod Emily på tur att mördas. Hon var eller trodde sig vara gravid med Nicholls och på den tiden var ett oäkta barn ett säkert sätt att hamna i en fruktansvärd skandal och bli utstött socialt, särskilt i den prästerliga miljö, som det här var fråga om. Nicholls var lat, fåfäng och känslokall och ville leva ett lugnt liv utan upprörande skandaler.

Arsenik eller antimon?

Han beslöt sig för alt ta livet av Emily så fort som möjligt. Giftet – kanske arsenik, men mer troligt antimon – gav han Emily i små doser, vilket gjorde henne gradvis allt svagare, ungefär som om hon led av tuberkulos. Nicholls började slå sina lovar runt Charlotte och upptäckte då, att hon och Anne kände till, att han mördat Branwell, men att de inte gjort någon min av att ingripa.

Charlotte var svartsjuk på Emily och ville ha Nicholls för sig själv. Hon var också avundsjuk för att Emilys roman Svindlande höjder höll på att överglänsa hennes egen Jane Eyre. Tyst lät hon Nicholls fullfölja mordet. Strax före jul 1848 utandades Emily sin sista suck, liggande kraftlös på soffan i vardagsrummet, i en ålder av 30 år. Dödsorsaken förklarades vara ungefär densamma som Branwells. Nu återstod endast Anne, som både hade vetskap om mordet på brodern och hyste misstankar om att allt inte stod rätt till med systerns död.

Nicholls som i en ask

Sedan Emily dött var Charlotte viss om att hon hade Nicholls precis där hon ville ha honom och han var inte avvisande till hennes närmanden. Hon var nu ganska rik genom royalties från sitt författarskap och gift med henne kunde Nicholls se fram emot en behaglig tillvaro i prästgården en gång gamle Brontë avlidit. Den som uppriktigt sörjde Emily var Anne, men hon var inte heller frisk. Charlotte lovade att hålla uppsikt över Anne och överdrivet förkunna för omvärlden hur sjuk systern i verkligheten var. Nicholls förstod motvilligt, att han måste ta livet av Anne också, men han behövde Charlottes hjälp med att lägga gift i Annes mat.

Charlotte var nu nerkärad i honom och hon lovade bli hans medhjälpare, om han gifte sig med henne. Dessutom skulle hon följa med sin syster till Scarborough, en hälsoresa som Anne planerat länge. Charlotte uppfattade nu Anne som ett direkt hot mot sig själv och sin älskare och ville utföra dådet så snart som möjligt, när de kom till badorten. Den 28 maj 1849 dog Anne, 29 år gammal, av förväntad, tuberkulos “utmattning” men – enligt Tully – arsenik-, alternativt antimonförgiftning, utförd av Charlotte.

Att man nu misstänker, att det var det senare, är att giftet var lätt att få tag på och var billigt, något som passade Nicholls kassa. Anne begrovs i Scarborough utan någon läkarundersökning – hon ansågs vara naturligt och hopplöst dödssjuk av läkarna. Under de följande tre åren företog Charlotte åtskilliga resor, besökte och bodde hos vänner och bekanta och var tidvis borta från “hemska Haworth” i långa perioder. 1849 publicerades hennes roman Shirley och 1852 kom hennes fjärde och sista roman Vitelle ut.

Livet i prästgården blev en sinekur för Martha Brown i och med att syskonen inte längre var på plats, men någon som inte tålde detta stilla liv var Nicholls. Han hade redan hyst ett spirande intresse för den unga Martha, som var “rustikt blomstrande, välvårdad och begåvad”.

De inledde ett förhållande och levde i hemlighet som gifta i den nästan tomma prästgården under denna period – endast den åldrande och halvblinde Patrick bodde kvar.

1852 kom Charlotte tillbaka till Haworth och smickrad av hennes intresse för sin person inledde Nicholls och hon en förbindelse, som slutade med en regelrätt förlovning. Fadern, som egentligen inte tyckte om Nicholls, blev ursinnig näst intill slaganfall och vägrade ge dem sin välsignelse. Men Charlotte ville bli gift och Nicholls ville bli rik, så de fortsatte sitt förhållande. Först 1854 gav Patrick motvilligt med sig och förlovningen blev officiell. Sedan kunde bröllopet stånda, följt av en bröllopsresa till bland annat Nicholls hemtrakter på Irland.

En dag hittade Martha Annes gamla hund Flossy död på golvet i köket. Den stackars hunden hade synbarligen avlidit under stora plågor och orsaken till dessa kunde inte vara naturliga. Ett djur är ett djur, men när den trogna Tabitha Aykroyd 1855 i en ålder av 84 år avled i symtom, liknande de övriga avlidnas i hushållet, uppstår spontant tanken att Nicholls höll på att prova sig fram till lämplig dos gift till sitt nästa mord – den har gången gällde det hans hustru.

Charlotte trodde sig vara gravid och var helt fixerad vid tanken på att bli mor. Detta barn – och alltså inte Nicholls – skulle få merparten av hennes förmögenhet i händelse av hennes död, vilket tydligt stod skrivet i hennes testamente. Hon kände sig inte kry, men skyllde symtomen på havandeskapet. Troligen var hennes graviditet en falsk sådan, men för Nicholls var den verklig och eftersom han hett eftersträvade alla Charlottes rikedomar, beslöt han att slå två flugor i en smäll. Han började lägga gift i maten, som han bar in till Charlotte i sjukrummet. Hon blev allt svagare. Nicholls utnyttjade detta och fick henne att ändra testamentet till sin förmån. Charlotte dog den siste mars 1855, 38 år gammal, efter en svår dödskamp.

Martha såg den avlidna under dödsdagen och hon beskriver hennes utseende: “Hennes huvud var starkt avtärt, nästan bara ett kranium med mycket lite hår på, hennes ögon var vidöppna och stirrande och läpparna tillbakadragna som om hon var färdig att hoppa upp och bitas.” Det blev ingen post mortem undersökning och dödsorsaken sattes som “avtärdhet”, troligen orsakad av tuberkulos.

Nicholls blev nu genom arvet en rik man, något han alltid eftersträvat, genom Charlottes romaner. Han skrev till och med ett förord till hennes första, ditintills opublicerade roman The Professor. Han lyckades också övertala den gamle halvblinde Patrick att skriva ett testamente i vilket han lämnade alla sina tillgångar till Nicholls. I

praktiken fick Nicholls ironiskt nog därigenom möjlighet att inhösta även royalties från de andra mordoffrens litterära verk, vilka Patrick i sin tur ärvt.

Kyrkoherde Patrick Brontë avled i juni 1861 i en ålder av 84 år. Dödsorsaken sattes som “kronisk bronkit och dålig mage”. Troligen var dödsorsaken naturlig, men vem vet? Nicholls kanske påskyndade händelseförloppet för att få ut sitt arv så fort som möjligt. Att Nicholls inte var populär i Haworth visar kyrkorådets beslut att inte ge kyrkoherdeplatsen till honom, vilket gick emot gängse sed.

Hade de sina aningar? Nicholls tömde prästgården på allt som kunde inbringa pengar och återvände till Irland och gifte sig där med en kusin, Mary Bell. Han lämnade kyrkan och blev välsituerad bonde och dog så sent som 1906 i Banagher, 88 år gammal.

Så slutar James Tullys krönikeskröna om den tragiskt olyckliga familjen Brontë. Men vad som hände mellan Martha Brown och Arthur Bell Nicholls i deras uppdiktade förhållande är – för att citera Rudyard Kipling – en helt annan historia.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22