Gevärsfabrikörens hustru byggde sig ett spökslott

Sep 11th, 2009 | By | Category: 2005-4, Artikel

AV KARL HJELM

I denna tidskrift berättar Gösta Gillberg lite då och då om mordiska eller på annat sätt skrämmande figurer från vilda västern. Dessa människor pangar ibland på varandra med revolvrar eller gevär. Ofta var gevären av märket Winchester, ett vapen som lämnat djupa spår i den amerikanska historien.

På vapenfabrikantens hustru Sarah visade det sig orsaka helt andra skador än på dem som utsattes för kulorna.

I New Haven i delstaten Connecticut ansågs Sarah Pardee vara en riktig skönhet, mycket kultiverad, musikalisk och hade läst de flesta böcker som tidens smak föreskrev. Dessutom var hon liten och slank – strax under 160 cm lång vägde hon inte ens 50 kilo.

År 1862 gifte hon sig med vapenfabrikören William Witt Winchester, son till grundaren av Winchester Repeating Arms Company. Maken led av dålig hälsa, men för bolaget gick det bra.

Dödade fler än andra vapen

Efter inbördeskriget strömmade emigranter in i USA och alla tycktes behöva vapen. Winchester modell 1873 blev mest berömd. Det sägs att den dödat mer vilt, fler indianer och fler amerikanska soldater och i viss mån civila än något annat vapen i landets historia.

Sarah Winchester kom att bli en riktig excentriker. Orsaken låg nog delvis i att hon förlorade sin nyfödda dotter, en chock som hon aldrig kom över. När maken avled i TBC femton år senare förvärrade det hennes mentala tillstånd.

Ärvde 20 miljoner dollar

Han efterlämnade utan några krav ett arv på 20 miljoner dollar. Hon skulle ha kunnat leva livet, men det kunde hon inte på grund av sin skräck för dödas andar.

Hur stor den skräcken var kom i dagen efter hennes död. Då utforskades det väldiga huset nära San Francisco – bokstavligt talat utforskades. Det tog sex veckor att tömma stället på möbler eftersom flyttkarlarna gick vilse i den labyrintiska egendomen.

Rädslan för andevarelserna uppstod när hon såg sin make dö en långsam död. Hon visste att hon skulle ärva en förmögenhet, men den var byggd på vapen som orsakat oändligt många människors död. När maken dog, skulle han då tvingas träffa alla dem som dött på grund av Winchestergeväret? Och skulle en sådan förbannelse ingå i arvet hon ärvde?

De döda hotade henne

Sarah hade aldrig varit religiös. När mannen avlidit konsulterade hon ett medium i Boston och fick sina onda aningar bekräftade. Det var sant, sade spiritisten, att de döda männens och kvinnornas andar – troligen också en del djurs – skulle följa förmögenheten och uppsöka henne. Allra värst skulle de mördade indianerna bära sig åt.

Hon råddes att göra sin omgivning så behaglig som möjligt. Det skulle hålla de värsta spökena borta och låta dem av hög klass komma nära. Men hon måste bygga sig ett hus. Hur det skulle se ut skulle andarna hjälpa henne bestämma.

Sarah Winchester reste tvärs över kontinenten till San Francisco och på Los Gatos Road köpte hon det 18-rumshus som med tiden växte till det spökslott om 148 rum som numera kallas Winchester Mystery House.

Uppförde sig som spöke

Det första hon gjorde var att anställa 20 snickare, som genast satte igång att bygga, samt trädgårdsmästare som anlade en häck som hindrade all insyn. Ännu vid Sarahs död hade hon sju japaner som enbart arbetade med att hålla häcken tät. Själv gick hon alltid klädd i tät slöja, och arbetarna tyckte att hon uppförde sig som ett spöke. Bara en av alla anställda såg någonsin hennes ansikte – den kinesiske hovmästare som serverade henne på guldservisen, värderad till 30.000 dollar.

Hon hade fler dyrbara saker. Hennes vagnar, och senare bilar, var alltid av senaste modell. Först åkte hon i en Victoriavagn med livréklädd kusk och därefter i en bil av det franska märket Renault. Senare skaffade hon en Buick och slutligen två Pierce-Arrow, den ena i lavender och guld.

Renaulten var en nyckfull bil som krånglade titt som tätt, men i stället för att göra sig av med den skickade hon bud efter bilmekanikern Fred Larsen. Han lagade bilen så bra att hon erbjöd honom fast anställning. Det ville han inte ha, men Sarah Winchester var ingen som gav sig. Hon lät honom föreslå sin egen lön och han nämnde en skyhög summa som han inte trodde att hon ville betala. Men hon accepterade och Larsen blev kvar hos henne till hennes död.

Alla befallningar till arbetare och tjänstefolk gick genom hennes husmor Margaret Meriam, en släkting som till sist ärvde den förmögenhet som Sarah inte lyckats göra av med för att skrämma bort sina spöken.

Seanser producerade ritningar

Fru Winchester var ingen arkitekt, men snart kunde snickare och andra arbeta efter de teckningar hon gav dem. Andarna hade gett henne besked. Hon höll egna seanser i ett speciellt rum. Där satt hon tills andarna fyllt hennes huvud med idéer. Dessa skrev eller ritade hon på papper, skickade papperen till sekreteraren som såg till att de blev utförda.

Folk undrade hur det kom sig att man i detta hus arbetade i både helg och söcken. De kunde ju inte veta att mediet i Boston förklarat att de goda andarna skulle hålla de onda borta om de hörde hammarslag 24 timmar om dygnet. Så det var nog en tillfällighet att huset enbart innehöll 160 rum vid hennes död. Fler byggdes, både stora och små, men revs för att snickarna skulle ha något att göra.

Två speglar i huset

I huset fanns endast två speglar – spöken som ser sig egen spegelbild försvinner säger folktron. De goda spökena lika väl som de onda. Därför fanns en spegel i hennes sovrum och en i badrummet. Ett anständigt spöke skulle lämna hennes privatliv i fred och kom det ett om så skulle spegeln fixa den saken.

Hon lät bygga ett klocktorn, men där byggdes av någon anledning dörrarna för. Sarah såg till att få en hemlig tunnel dit, och den kände endast hon och hennes japanska klockringare till. Varje dag telefonerade han till ett observatorium för att få den exakta tiden så han kunde ställa sin kronometer. Inga spöken hade egen klocka men de behövde känna till tiden för att kunna frammana sig själva exakt vid midnatt.

Somliga gengångare använder en skorsten som ingång. För att ställa in sig hos dem lät Sarah Winchester förse sitt hus med 50 skorstenar. Här finns också fem värmesystem, en hydraulisk och två elektriska hissar. Man hittar 13 badrum, men flera av dem har genomskinliga glasdörrar.

Trappor och lönndörrar

Huset fylldes av trappor och lönndörrar. Somliga trappor slutade vid ett fönster. Genom det klev Sarah ut, men hamnade inte i tomma luften, utan på en annan trappa som ledde någon annanstans. Somliga trappsteg var bara några centimeter höga, något hon hade glädje av sent i livet då hon drabbats av gikt och inte orkade lyfta benen så högt.

Somliga trappor slutar mot en vägg. På en annan våning öppnas en dörr rätt ut i det fria. Trappsteget under den ligger nästan fem meter ner. Ett klädskåp är stort som en trerummare medan ett annat bara är några centimeter djupt. I huset finns ett rum med balkonger i alla storlekar. Här kunde ett förvirrat spöke komma runt hörnet i full fart, bara för att finna att balkongen krympt från ett par meter till ett par decimeter.

Talet 13 går igen överallt – i antalet badrum, trappsteg, klädhängare, väggbord, fyrkanter inlagda i golv – och i ett rum finns 13 fönster. Eftersom alla inte fick plats på ytterväggen byggdes ännu en vägg in i ett annat rum.

Jordskalv hejdade balsalsbygge

Den stora balsalen blev aldrig färdig. Det satte det väldiga jordskalvet 1906 stopp för. Då blev Sarah så rädd att hon köpte en husbåt och bodde på den i ett halvår.

Winchesters bygge kostade över fem miljoner dollar, en väldig summa på sin tid. 148 av de 160 rummen har bevarats i ursprungligt skick, resten är borta. Mellan 1884 och 1922 såg 22 snickare till att ljudet av arbete aldrig tystnade.

Sarah Winchester lät sig aldrig fotograferas, men de som sett henne påstår att hon var mycket lik drottning Victoria av England.

När Sarah Winchester dog i sitt praktfulla sovrum den 5 september 1922 hade förmögenheten krympt från 20 till fyra miljoner dollar. Hon begravdes vid sidan av sin man i New Haven, Connecticut.

1923 öppnade huset för allmänheten.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22