Gentleman, bokhjälte och storförbrytare

Sep 12th, 2009 | By | Category: 2003-2, Artikel

Av KJELL E. GENBERG

Snöstormar kan ibland leda till kulturella upplevelser. I vintras var vi inte särskilt förskonade från sådana. Jag råkade befinna mig i södra Norrland när ett herrans oväder drabbade mig. Paniken slog till och jag måste fly inomhus – och hamnade i ett kulturens tempel kallat antikvariat.

Där fann jag i en låda med gamla böcker en som fångade min blick. Den hette Den beryktade Carl Fredrik Liljas märkvärdiga lefnadsöden, djerfva stölder och många äfventyr. Boken kostade 10 kronor eftersom det var tionde upplagan. Men antikvariatsinnehavaren blev misstänksam, tog reda på vem jag var och höjde priset till 150 spänn på ett bräde.

Det var jag inte villig att pröjsa, men för den ursprungliga tian bjöds jag på en kopp kaffe och lä för stormen medan jag läste boken och gjorde mina anteckningar. För ytterligare en femma erbjöds jag fotostatkopia av omslaget.

Det visade sig vara en fantastisk bok som berättade en hel del om hur det var att leva på fel sida om lagens råmärken under 1800-talet, hur hårt man kunde straffas för sådant som numera räknas som snatteri. Dessutom berättade den okände författaren (möjligen Lilja själv) grundligt om hemstaden Stockholm.

Carl Fredrik Lilja föddes i Stockholm den 12 februari 1812. Han bodde hemma till dess han var tretton och skolgången skedde i Katarina kyrkskola. Han var en spelevink och blev ganska tidigt kvinnotjusare. Detta gick igen hela livet och blev ett bärande drag i all hans brottslighet.

Då fadern dog 1830 började Lilja arbeta i klädesfabrik, sen som vaktmästare vid posten. Än var han laglydig – så när som på att han syndade mot sjätte budet och kom i gurgel med åtskilliga män som ansåg att de ägde sin fru och inte tillät henne att ha kul med någon annan.

1836 beslöt Lilja att lägga av med sina erotiska eskapader och gifta sig. Det gick illa. Han fick tag på en grälsjuk kvinna som hette Charlotta Lundberg. De fick dottern Charlotta Vilhelmina året efter giftermålet, men hustrun var svår mot honom och grälade nästan jämnt.

Men Lilja jobbade hårt med att köra laster med häst och vagn. Efter några år hade han sparat så pass att han blev egen åkare med flera hästar och fordon. Hemma var det svårare. Hustrun var både svartsjuk och grälsjuk och hon låste ofta ur sin make som då fick gå brandvakt. En sådan natt träffade han en snickare som råkat ut för samma sak. Den mannen visade att man kunde göra en nyckel av en krokig spik.

Lilja prövade. Det gick bra. Nu var han dörroberoende. Han gjorde olika spikformationer och kunde snart öppna alla dörrar hemma. Det gav honom en idé: Om jag kan göra nycklar till mitt hem då kan jag ju göra nycklar till vilket annat ställe som helst i Stockholm.

Men spikarna var opraktiska och förbättras. Han högg av halva axen på vanliga nycklar och skaffade så ett förråd fina dyrkar. Firman fungerade inget vidare och till sist gick han i konkurs. Det var svårt att skaffa mat för dagen och nu hade hustrun börjat dricka.

Han hittade en ny försörjningsmöjlighet. Under 1840-talets första år blev stockholmarna uppskakade över eviga inbrott i staden. När förmögna borgare kom hem fann de att de utsatts för inbrott och det fanns aldrig spår efter tjuven.

Liljas dyrkar var verkligen välgjorda. Inbrottsvågen fortsatte. Ingen fattade vem som var i farten. Man gissade på allt möjligt.

28 dygns vatten och bröd

1842 skulle Lilja in till polisen för att höras om en ren obetydlighet. Han hade ett pantlånekvitto på en guldkedja som hade stulits vid ett inbrott vid Götgatan. Lilja nekade i det längsta men ansågs överbevisad. Han dömdes till 28 dygn på vatten och bröd. Dessutom dömdes han att betala ett skadestånd på tre riksdaler.

Till allas häpnad infann sig Lilja efter avtjänat straff och betalade. Han var inte lik andra. Till hans principer hörde att aldrig göra motstånd mot polis om han blev fast. Men nekade gjorde han till alla brott.

Inbrottsvågen över Stockholm fortsatte. När Oskar I skulle krönas den 28 september 1844 förstod Lilja att det skulle vara mycket folk på stan för att se den nya kungen. Detta begagnade han sig av och hann med mängder av inbrott. Den dagen gav rikt byte och Lilja for på semester till Hamburg, Lübeck och Danmark där han sålde stöldgodset. Nu började han grundligt fundera på att göra en verklig storkupp. Han funderade länge för att inte missa några detaljer.

I Ystad hade Skånska privatbanken ett kontor. Lilja åkte dit 1846 och växlade pengar då och då i banken för att orientera sig. Hans dyrkar skulle duga bra till dörrarna, men till kassaskåpet behövde han ett kraftigt järn.

Han gjorde en ritning, ganska lik en vanlig kofot och fick inbrottsverktyget gjort hos en smed. I banken fanns en vaktmästare som alltid sov där. Det var ett bekymmer. Men Lilja fick veta att vaktmästaren också arbetade som kyrkvaktare. Han skulle passa på under högmässan då banken var obevakad. Allt gick i lås. Lilja kom över hela 13 200 riksdaler i sedlar – en enorm förmögenhet på den tiden. Kofoten slängde han i ett dike vid kyrkan och reste till Köpenhamn för att fira.

Identifierad i Köpenhamn

Men några barn hittade kofoten och smeden som tillverkat den spårades upp. Tillsammans med honom for polisbetjänter till Köpenhamn och identifierade Lilja. Han fördes till Ystad och dömdes den 29 september till 40 par spö och allmänt arbete på Malmö fästning.

Nu hade man fått upp ögonen på Lilja. Under de följande åren fördes han från det ena fängelset till det andra. Några möjligheter att klara sig ute i det fria hade han inte längre. När han den 10 november 1848 frigavs från Malmö ägde han bara 25 riksdaler som han tjänat på sin flit under flera år på fästningen.

Han fördes sjövägen till Stockholm men blev snart häktad igen för nya kupper och dömdes till allmänt arbete på Rindön. Han blev fri därifrån 27 oktober 1850 med betyg om gott uppförande. Men gamla saker rullades också upp. Det blev ny prygel och nya fängelser.

Till sist kom han i en situation, vanlig för storförbrytare på den tiden. När vintern kom hade han ingenstans att ta vägen. Han bad att få bo på Långholmen, men det gick inte. Han måste begå ett brott först.

Den 9 december 1850 smög han in i Riddarhuset innan ytterdörrarna stängdes och gick upp till riddarhussalens läktare och gömde sig. På natten tog han sig till kamrerarkontoret där han dyrkade upp en kassakista. I den fanns massor med pengar och en del ordnar. Han visste inte hur mycket han kommit över men räknade med att få läsa om det i tidningen. Utanför Hornstull grävde han ner bytet.

Lilja greps. Han misstänktes för alla kupper numera. Han nekade och ingen bevisning fanns så han dömdes för lösdriveri till så kallat allmänt arbete och släpptes ut sommaren 1851. Då letade han rätt på gömstället men pengarna var borta. Han var utblottad igen. På något sätt måste han skaffa pengar.

En stöt i Västerås

Den 10 november utrustade han sig med nödiga ”instrument” och tog ångbåten till Västerås. Där gick han upp på landskansliet och sa att han ville köpa stämplade papper. I själva verket sonderade han terrängen. På kvällen den 16 november vandrade han till slottet och tog sig in i en förstuga. Ingen märkte honom och nattens tystnad bröt han sig genom olika dörrar och kom slutligen in i ränteriet. Därifrån stal han 2 600 riksdaler och knöt in pengarna i en näsduk. Så avvaktade han morgonen. Klockan sex gick han ogenerat ner på slottsgården. En slottsknekt öppnade artigt grinden åt honom. Lilja sade:

– Ångbåten går väl inte förrän klockan åtta?

Svaret blev jakande så han gick till sitt pensionat och betalade. Men han glömde att rufsa till sängen.

Han trodde inte att stölden skulle upptäckas förrän båten gått och stoppade in penningpaketet bland fraktgodset. Men stölden upptäcktes redan klockan sju. Misstanken föll genast på den ”snyggt klädda, främmande karlen” som vakten sett. Man gick till fartyget och slottsknekten kände igen Lilja, som naturligtvis nekade och uppgav falskt namn.

Hans nattsäck undersöktes utan att man hittade några stulna pengar där. På slottets landskansli kändes han igen. På pensionatet visade det sig att han inte legat i sängen. Det var ett farligt indicium – men inget direkt bevis. Fortfarande var pengarna borta. De hittades inte förrän ångbåten kommit till Stockholm

Livstid och tio par spö

Lilja dömdes till tio par spö och livstids fästning. Han klagade ända upp i högsta domstolen, men domen stod fast.

Han satt nu på länsfängelset i Västerås, belagd med handbojor. Ändå beslöt Lilja att rymma. Han bröt upp golvet till cellen och kom mitt i natten ner i en vedbod. Sedan gick han över borggården och upp till förrådsrummet. Där hade han sina egna kläder, kappsäck och beslagtagna inbrottsverktyg. Han rakade sig utan brådska och hängde ordentligt fångkläderna på en spik. I ränterivalvet kom han över 15 riksdaler som kunde vara bra att ha för resan. I förbifarten stal han en passblankett som redan var undertecknad av landshövdingeämbetet. Han fyllde i den med ett falskt namn. Denna blankett kunde bli till nytta om det blev trassel med någon polis.

Han gick obemärkt ut genom en bakdörr på borggården, hittade seglen till en slup som tillhörde en fångvaktare. Med kappsäck i handen och seglen på axeln gick han sin väg och mötte en fångknekt vid grinden.

– Jag undrar om ångbåten gått än, sade Lilja.

– Nej, den går klockan åtta, svarade vakten, gjorde honnör och öppnade grinden.

Stal en båt

Lilja skyndade ner till hamnen och stal en båt, satte segel och kurs mot Stockholm. Därmed började en av de märkligaste förbrytarjakter som svensk kriminalhistoria känner.

När Liljas rymning blivit känd slogs naturligtvis larm. Fångknektar och poliser sökte igenom hela Västerås utan resultat. Kurirer skickades ut för att spåra rymlingen. Men ingenstans stod Lilja att finna.

Han satt i sin båt med fin vind och färdades mot Stockholm. Då och då gjorde han strandhugg och handlade lite att äta i någon bondgård. Ständigt var han före knektarna. De hörde sig för i gårdarna och fick veta att Lilja nyss varit där och köpt mat. Han var den verkligt gäckande skuggan och myndigheterna tänkte aldrig på att jaga honom till sjöss.

I Stockholm förklädde han sig i glasögon och mustascher och bodde där en hel månad utan att något hände. En novemberkväll vid sextiden satt han på en krog vid österlånggatan. På gatan utanför patrullerade konstaplarna Nyblæus och Grönhagen på spaning efter en förbrytare som kallades Paul August. Plötsligt tyckte sig konstaplarna känna igen honom inne på krogen. De gick fram till Lilja och grep honom.

– Nu för tiden finns det så många banditer att polisen bör vara försiktig, sa Lilja lugnt. Vad mig själv angår är jag hantverkare från Norrland. Se här mitt pass.

De tre stod en stund och pratade om ditt och datt. Efter ett tag släppte konstaplarna honom. De måste tro honom på hans pass. Men nog var han lik Paul August, tyckte de.

Den sista kuppen

Lilja beslöt att göra en ny kupp. Denna gång mot landskansliet i Uppsala. Han skulle gå till väga på samma sätt som i Västerås. Sondera lite först. Men det blev hans sista försök. Han kom inte längre än till disken. En av kanslisterna där hade fått förflyttning från Västerås och kände igen honom. Därmed var Liljas förbrytarbana slut.

Han dömdes till många år i fängelse och skötte sig så mönstergillt att fängelsedirektören fick upp ögonen för honom. Med hans hjälp fick Lilja nåd efter 20 år och kunde börja ett nytt liv som populär klädeshandlare i Stockholm.

Han dog i slutet av 1890-talet.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22