Ge mig liv!

Sep 11th, 2009 | By | Category: 2005-4, Artikel, Övrigt

Kåseri av Bo Stenfors

Det var en gång en grupp vetenskapsmän, som kallade sig ”Livsingenjörerna”, eftersom de hade beslutat att i sitt stora laboratorium skapa tänkande liv för ett alldeles bestämt ändamål. De hade ytterst kraftfulla ”verktyg” till sitt förfogande men kanske inte så mycket ”tyg”, när de nu som inledning skulle åstadkomma en behållare med tillbehör i vilken livet skulle kunna skapas. Nå, de tog väl vad de hade – nämligen noll! – och spjälkade upp detta ingenting i plus och minus. Då fick de de behövliga byggdelarna: positiv och negativ materia, positiv och negativ elektricitet, positiv och negativ tyngd, positiv och negativ tid. Uppspjälkningen skedde förstås ingalunda ljudlöst, det både smällde och blev varmt – en riktig ”Big-Bang!” blev det! – men som en vetenskapsman förbluffat uttryckte det: ”Det höll!”

Emellertid tog de raskt undan åt sidan vissa komponenter, som annars skulle kunna senare ställa till trubbel för dem – såsom negativ materia och negativa tyngdkomponenter – och placerade dem inom ett särskilt avdelat ”karantänsområde” inom behållaren: den enhet som de så att säga hade ”vänt upp” och som de nu på latinska språket kallade ”Universum.” Utan att använda särskilt mycket energi hade de alltså fått det de behövde genom uppspjälkningen av ”Noll”.

Nu vidtog kalibrering av vad de kallade ”livsvillkoren” för både det nybildade universes stabilitet och uppkomsten av liv i detta. Universums täthet fick inte vara ens en miljondels miljondel mindre eller större än den som de beräknat från början, eljest skulle universet antingen förbli tomt eller kollapsa inom kanske redan tio år. De höll också ett vaksamt öga på den utvidgning av universum, som avsetts. Blev utvidgningen för snabb eller för långsam skulle deras nybildade universum kollapsa och livsingenjörerna få göra om försöket från början. Men de kraftfulla verktygen visade sig ha gjort sitt arbete perfekt.

Till sist kontrollerade de noga massan hos partiklarna, som byggde upp atomer. Massan visade sig vara helt okay, och de rätta grundämnena fanns för handen för det liv med omgivande natur som de hade planerat. Särskild uppmärksamhet ägnades givetvis elektronens laddning. Hade den råkat bli bara obetydligt fel skulle solar och stjärnor aldrig komma att fungera. Men allt visade sig vara precis i enlighet med de mycket sorgfälliga ritningar som gjorts.

Nu gällde det att planera för galaxen Vintergatan. Den skulle få härbärgera livet, var det tänkt. Galaxen borde skapas snabbt, men den krävde noggrann förplanering på basis av de betingelser som gällde i deras nyskapade universum. Nå, man startade till sist upp Vintergatan försiktigt med tillhjälp av ett svart hål och tillförde galaxen erforderlig materia, också i form av stjärnor från den omgivande rymden.

En galax med liv

Snart var Vintergatan till fredsställande utbyggd till en av de riktigt stora galaxerna i universum. Men galaxen hade inte fått något speciellt säkert läge där den låg nära materiens födelseplats. Det diskuterades om den inte borde flyttas till en annan del av universum och hur det skulle göras. Det liv, som Livsingenjörerna planerade, avsågs stå färdigskapat efter ungefär 15 miljarder år, men man hade redan ”såsat bort” närmare två miljarder år med preliminära förberedelser utan att våga fortsätta med vad som ändå var det huvudsakliga syftet med operationen.

Med förnyat mod beslöt man sig emellertid för att ta itu med att försöka pressa hela Vintergatssystemet genom ett hål i rymdens maskor till en säkrare plats. Det var det bästa sättet att snabbt få Vintergatan undan till lugnare trakter. Denna överflyttning av Vintergatan från en mittplats till en plats, betydligt närmare universums dåvarande vägg, försiggick lyckligtvis utan allvarligare intermezzon. Och därmed kunde ett lämpligt solsystem inom Vintergatan utväljas och göras i ordning för det liv som skulle skapas.

Lämpligt solsystem

Man hittade efter visst sökande ett lämpligt solsystem, som blivit nyligen färdigbildat och kretsade lagom långt från Vintergatans svarta hål i galaxens mitt. Detta solsystem, med planeter vandrade i sin bana genom trakter, som inte rymde särskilt farliga sammangyttringar av spillror och skräp, vilka eljest skulle ha kunnat skada Solen med drabanter. Valet var gjort. Livsingenjörerna kunde nu belåtet konstatera att de lyckats få en tillräckligt lugn och skyddad del av universum för sitt livsskapande.

Livsingenjörernas nästa uppgift blev att ordna till förutsättningar för liv på någon av solsystemets planeter. Nu är det så olyckligt att planeter, som skapas runt en sol, med naturnödvändighet lägger sig så att de största planeterna hamnar närmast solen och de minsta planeterna längst ute i en köld, som gör liv så gott som omöjligt. Livsingenjörerna konstaterade också att på solsystemets största planeter nära solen var förhållande alltför ogästvänliga för liv. Här måste Livsingenjörerna alltså inledningsvis flytta om solsystemets planeter med hjälp av ett supertungt svart hål. Tålmodigt lät de de stora och de små planeterna byta plats genom att de små planeterna fördes inåt till banor nära Solen samtidigt som de stora planeterna drevs utåt, alla då till matematiskt uträknade ”säkra” banor runt Solen. Detta var ett arbete Livsingenjörerna hade all heder av.

Jorden placerades inom vad som Livsingenjörerna betecknade som ”livszonen” – en zon inte för kall och inte för varm. Någonting som måste iakttas vid omkastningen av planeternas banor var också att lägga den allra största planeten strax utanför småplaneternas område. Denna stora planet skyddade sedan de inre, mindre planeterna genom att dra till sig hotande klippstycken och annat skräp från yttre rymden som eljest skulle kunna demolera spirande livsformer på Jorden.

Måste omformas

Men det räckte naturligtvis inte med det. Nu måste Jorden omformas för att kunna härbärgera framtida livsformer. Stora stenmängder dirigerades mot det blivande jordklotet och tilläts bombardera det obarmhärtigt. Härigenom lyckades livsingenjörerna öka Jordens hetta till precis 3 200 grader Celsius. Det är nämligen den temperatur, som erfordras för att få järnoxid att spjälkas upp i järn och syre. Alltså, exakt denna temperatur, varken mer eller mindre. Järnet kunde sedan i sitt flytande tillstånd sjunka ner till Jordens mitt och kapsla in sig där. Livsingenjörerna var fullt medvetna om att en järnkärna var absolut nödvändig för att Jorden skulle kunna få ett magnetiskt hölje, som förhindrade att vattenmolekyler och syre allteftersom förflyktigades ut i rymden bakom planeten. Det magnetiska höljet fick dessa livsnödvändiga ting att återvända till Jorden i en cirkelrörelse och skyddade dessutom livet på jordytan från livsfarlig strålning.

Genom upphettningsprocessen uppkom även fritt syre i den tätnande atmosfären – en absolut nödvändighet för det spirande liv som livsingenjörerna tänkt sig. Vidare måste Jordens vattenförsörjning säkras. Livsingenjörerna hämtade i denna del isblock från solsystemets yttersta delar och placerade dem i en ring i Jordens bana. Avsikten med isblocken var givetvis att dels svalka av den heta Jorden snabbare, dels förse Jorden med hav. Jorden var i och för sig tillräckligt stor för att kunna behålla sina hav under lång tid, men isringen var ändå behövlig som en vattenreservoar för att under årmiljonernas förlopp kontinuerligt förse Jorden med nytt vatten, genom att isblocken kom in i Jordens atmosfär och smältes till vatten. Utan isringen och utan det magnetiskt skyddshölje, som Livsingenjörerna nu också såg till att det bildades, skulle Jorden till sist kunna bli en lika kall och uttorkad plats som närmaste grannen, planeten Mars.

Organismer

För första gången, placerade  Livsingenjörerna nu också ut levande organismer på Jordens kala yta, nämligen små järnätande organismer, som under en lång tidsperiod skulle få bryta ner järnoxiden på Jordens yta till grundämnena syre och järn. Tålmodigt avvaktade Livsingenjörerna att de små organismerna skulle lämna sitt bidrag till atmosfären omkring Jorden, nämligen det nödvändiga syret. När efter årmiljoner detta skett kunde livsingenjörerna belåtet konstatera att de äntligen efter mycken möda skapat de nödvändiga förutsättningarna för det kommande, planerade livet på detta jordklot. Vad spelade det då för roll att det förberedande arbetet tagit så lång tid och att även det fortsatta arbetet skulle komma att ta en oerhört lång tid. Livsingenjörerna levde enligt en annan tidsskala än den, som människorna rör sig med, och var helt uppslukade av arbetet med att skapa den slutliga livsform, de siktade till.

Men nu vidtog en tålamodspåfrestande fas i Livsingenjörernas arbete, som skulle komma att ta närmare 4 miljarder år. Livsingenjörerna placerade inledningsvis ut enkla livsformer, som fick utveckla sig till de första cellerna. Dessa celler slog sig sedan samman till flercelliga organismer – växter – som använde solljuset för att få sin erforderliga energi. Ur dessa växter bildades sedan i nästa steg celler, som kunde förtära växter och få energi därigenom. I nästa fas bildades så primitiva djur, som blev alltmer komplicerade.

Människan kom

Till sist – för ungefär 200 000 år sedan – kom människan till. Hon hade sin välfungerande hjärna med den unika förmågan till analys, minne och kommunikation – en varelse som i sig består av ca 50 miljoner miljoner celler. Detta utvisade att Livsingenjörerna styrt processen mycket exakt. På annat sätt kan våra vetenskapsmän knappast förklara människans nuvarande biologiska struktur och det märkliga faktum att mänskligheten härstammar från endast enstaka individer. På annat sätt kan heller inte förklaras att en befruktad äggcell kan fås att innehålla all den information som styr embryots utveckling ända fram till födelsen av en ny individ. På annat sätt kan heller inte förklaras utvecklingen av den mänskliga hjärnan vilken består av ca 100 miljarder celler, var och en i kontakt med ca 10000 andra nervceller.

Livsingenjörerna sitter nu i sitt bekväma tillhåll, vilket cirklar omkring planeten Pluto likt en något mindre tvillingplanet, och ser frågande på varandra.

”Är tiden inne?” undrar en av dem. ”Den rätta tidpunkten för att berätta för människosläktet att vi skapat dem och varför?” Någon annan kanske då säger eftertänksamt ”Kan vi inte i alla fall lämna kvar några stycken?” ”Nej,”svarar den tongivande livsingenjören. ”Alla behövs, varenda en!”

Detta, mina vänner, är – såsom alla naturligtvis förstår – Science Fiction. Eller?

Taggar:

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22