Ge mig en fri vilja!

Sep 24th, 2009 | By | Category: 2007-3, Artikel

AV BO STENFORS

Albert Einstein – han med relativitetsteorien! – sade en gång att det märkliga med universum var att det är så begripligt. Vad han då tänkte på var sannolikt sådana saker som orsakslagen, den naturlag, som ligger likt en fast grund för allt skeende i universum. En gång för ca 15 miljarder år sedan bildades alltså vårt universum genom en rejäl smäll – the Big Bang! – i en punkt från vilken allt, energi och materia, kastades ut och bildade galaxer med solar – bl a. den speciellt omfångsrika Vintergatsgalaxen, också besynnerligt säker för liv, där vår sol ingår. Inom dessa vidder och dessa tidsperioder rör sig såsom bekant god science fiction.

Och den viktigaste lagen för vårt expanderande universum är onekligen orsakslagen. Förhandenliggande orsaker ger nästa händelse, som i sin tur orsakar nästa händelse och så vidare i en kedja tills vi kommit fram till vår nutid och kan motse de kommande händelser, som skall utgöra vår framtid. Även i våra kroppar härskar orsakslagen ganska oinskränkt. Det är till exempel en klar inre orsak, som gör att vårt hjärta slår sitt slag och sedan ett till och ett till. Upphör orsaken, upphör hjärtat att slå.

Nå, detta sätt att se på hur allt utvecklar sig genom orsak som ger verkan, som i sin tur ger verkan, det ledde filosoferna på 1940-talet till att tro på att vi människor inte kan ha någon som helst egen vilja. Allt vad vi gör och tänker blir beroende på föreliggande orsaker omkring oss och inuti oss. Det är de som styr oss. Något utrymme för en egen vilja kunde rent vetenskapligt aldrig finnas, resonerade man, även om vi naturligtvis inbillar oss att vi tänker och handlar självständigt och fritt. Och javisst, visst är vi bundna av händelserna omkring oss. I stort sett styr de naturligtvis våra liv.

Men orsakslagen tycks inte fått helt fritt fäste och spelrum i det riktigt, riktigt lilla – det ”atomlilla”! Man kan till exempel mäta en elektron som en vågrörelse eller som en fast partikel, men det är vad den sedan fortsätter att uppträda som, vilket är litet mystiskt, därför att den tycks förbli vad man mätt den som. Har man en gång mätt en elektron såsom en partikel går det alltså inte att på något sätt nästa gång mäta den som en vågrörelse. Elektronen tycks av iakttagelsen ha präglats en gång för alla till att vara en partikel och definitivt ingenting annat.

Och vidare: om två ljus-kvanta kolliderar, förvandlas de vid kollisionen till två elektroner, som rusar rakt åt var sin sida. Om man nu mäter den ena av de två elektronerna som en vågrörelse, vägrar sedan den andra elektronen att låta mäta sig som en partikel, den uppträder också som en vågrörelse från och med detta. Förklaringen till detta kan vara den ganska så mystiska att det i själva verket är en och samma elektron, som befinner sig på två ställen samtidigt, rusande bort från sig själv.

Kanske detta besynnerliga förhållande i det mikrokosmos, som bygger upp vårt universum, gör det möjligt att även vår personlighet kan befinna sig på två ställen – i vår kropp men också samtidigt i något annat sammanhang, där vår personlighet skulle kunna tänkas kunna överleva när vår kropp förintas. Att grubbla över något sådant är förstås i dag ren science fiction utan tillräcklig vetenskaplig grund.

Kanske också det faktum att man kan fästa iaktagelser i sitt minne och bevara dem sitt liv igenom kan förklaras av att elektroners eller andra partiklars egenskaper i hjärnan vid varseblivning permanentas, så att vi härigenom får förmågan att spara olika saker i vårt huvud, vilket alltså i sin tur skulle kunna innebära en vetenskaplig teknik bakom det faktum att vi kan komma ihåg så enastående mycket av vårt liv sedan den tidpunkt, då vi kom till världen. Minnena skulle också möjligen kunna finnas och fortsätta att existera på ett annat ställe samtidigt.

I detta sammanhang vill jag gärna passa på att peka på den märkliga historien om pojken Jay, som redan som barn började teckna ned långa symfonier på notpapper – symfonier, som anlände ”färdiga” i hans huvud. Han visade sig därvid omedelbart kunna behärska såväl notskrift som olika instruments omfång i en symfoniorkester.

Vid femton års ålder har han nu hunnit nedteckna fem symfonier – den femte var på 1328 takter eller 190 notsidor och har spelats in på skiva – varefter Jay, sedan han hade lyssnat på framförandet av symfonien, otåligt börjat skriva på en sjätte symfoni, som började ljuda i hans huvud. Om detta berättades i TV i programmet ”Sixty Minutes” i december 2006.

Science fiction, det här, visst – eller?



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22