Ge mig Designern, nu!

Mar 6th, 2010 | By | Category: 2006-4, Artikel

Av Bo Stenfors

När fartygskaptener förr i världen återvände från sina farofyllda färder över de sju haven hade de som regel de mest fantastiska historier att berätta för sina häpna och förtrollade åhörare om vad som fanns där bakom havens horisonter – de berättade alltså ”skepparhistorier”.

Den av SF-författarna från första hälften av nittonhundratalet, som verkligen kunde berätta skepparhistorier – givetvis om rymdhavet, då! – var Edmond Hamilton i sina svindlande fantasifulla historier om Captain Future’s öden och äventyr. I översättningen till svenska fick den store vetenskapsmannen och rymdhjälten Captain Future förstås heta Kapten Frank. Han var en rymdhjälte, som for betydligt längre ut i världsrymden än vad man gärna kan föreställa sig med sitt trogna rymdfartyg ”Kometen” och sina trogna medhjälpare Hjärnan, Otho och Grag. I berättelserna fanns humor och spänning och fantasi. Och jag – som ung pojke – läste under första hälften av 1940-talet häpen och förtrollad alla dessa berättelser, anländande ett stycke i taget i tidningen Jules Verne-Magasinet (senare med namnet bytt till ”Veckans Äventyr”).

Edmond Hamilton var verkligen en mästare i fråga om att strö in i sina romaner de mest fantastiska varelser och de mest bisarra förhållanden där ute i rymden, och jag vill också här hävda att Edmond Hamilton härigenom var en enastående god konstruktör och ”designer” inom Science Fiction(SF)litteraturen.

Hans fantasi tycktes aldrig falna.

Kapten Frank blir till exempel (i romanen Kapten Frank och Trollkarlen från Mars The Magician of Mars) vid ett tillfälle tillfångatagen och bortförd av sin ärkefiende UI Quorn i dennes rymdskepp, men lyckas rymma genom rymdslussen långt ute i en främmande rymd i en stulen rymddräkt och landa på en planet. Från denna kan han sedan anropa sina ”Frankmän” så att de kan ila till hans undsättning i Kometen.

Uppfann nytt solsystem

En vanligt SF-författare skulle här ha nöjt sig med att brodera litet omkring Kapten Franks och Frankmännens oro över den inträffade situationen och skildrat deras lättnad när allt till sist löst sig lyckligt, men så icke Edmond Hamilton. Han uppfinner genast ett helt fantastiskt solsystem i vilken planeten ingår.

Två solar roterar därvid omkring varandra – den ena het, den andra utslocknad – och runt dessa två solar cirkulerar alltså planeten. Vid den tidpunkten när kapten Frank anländer till planeten ligger denna i skuggan av den utslocknade solen, vilken alltså befinner sig framför den heta solen. Planeten belyses endast av stjärnorna. Kölden är enorm. Växter och stora forntidsaktiga kräldjur står där djupfrysta och orörliga. Växternas klängen bryts som glas när Kapten Frank råkar röra vid dem.

Så kommer då den första solstrålen från den heta solen, sedan den slocknade solen har Passerat och alltså inte längre skuggar planeten. Djur och växter tinar plötsligt upp i en förfärande fart i den snabbt ökande hettan, och hungriga, åttafotade kräldjur börjar jaga Kapten Frank. De stelfrusna fåglarna vaknar till liv och böljar flyga, och när kapten Frank under sin flykt klättrar upp i ett träd möts han av en nymornad trädorm, vars blanka svarta kropp har tolv ben plus ett runt, bulldogsliknande huvud med ett riktigt otäckt gap.

Nå, den ryktbare vetenskapsmannen hoppar raskt ner ur trädet och ordnar en eld, som skrämmer bort alla odjur. Därpå bygger han av det han har tillgängligt en signalapparat som varskor övriga Frankmän om hans belägenhet, varefter dessa sedan snabbt kommer till hans undsättning.

Detta är alltså vad jag kallar för att berätta ordentliga skepparhistorier från rymdhavet och om dess faror, och i detta hänseende är Edmond Hamilton enligt min mening oöverträffad.

Säregna kompanjoner

Men det som fastnade i folks minne av Kapten Frank-romanerna tycks ha varit de säregna Frankmännen omkring den gode kaptenen. En var då den urstarke roboten Grag, tillverkad av specialstål. En annan var ”androiden” Otho, vigare och snabbare än alla andra. Hans kropp var gjord av ett vitt, gummiliknande syntetiskt ämne. Den tredje Frankmannen var ”Hjärnan”. Det var en mänsklig hjärna, placerad i en genomskinlig serumbehållare med konstgjorda linsögon på spröt. Han bars omkring av Kapten Frank själv till en början, men fick snart små bärraketer för att kunna sväva omkring.

En gång var ”Hjärnan” en berömd vetenskapsman med namnet Simon Wright, som föll offer för en dödlig sjukdom. Hans hjärna fick opereras ut och placeras i nämnda serumbehållare, som också var försedd med mikrofoner och högtalare för att han skulle kunna höra och tala. För kapten Frank förblev han dock samme man. Kapten Frank tilltalade honom med namnet Simon och rådfrågade honom gärna när han var tveksam om någonting.

En sammansatt figur

Om man nu tänker sig att Hjärnan representerade intelligensen, Grag styrkan och Otho lättrörligheten, kanske man även kan reflektera över det faktum att Kapten Frank, såsom varande en människa, faktiskt förfogade över samtliga dessa egenskaper i mycket hög grad. Vidare: det faktum att en människa som regel förenar dessa egenskaper i sig måste nog ses som ganska märkligt, mer än vad det kanske kan förefalla i förstone.

Om vi till exempel ser på en bil, sönderfaller den genast i en rad olika delar. Eller jag menar förstås, att en bil är sammansatt av väldigt många olika komponenter. Bilchassit tillverkas ju som regel på ett håll. Den elektroniska utrustningen – till exempel kartan som anger var man befinner sig tillverkas någon annanstans. Gummidäcken kommer från en tredje leverantör och så vidare. Någon sätter sedan ihop dessa olika delar till en välfungerande bil. Men långt tidigare har självklart en konstruktör bestämt bilens utseende och konstruktion i sin helhet. Han är alltså bilens ”designer”.

En människa är också sammansatt av många olika delar, som ofta fungerar självständigt/autonomt och skänker människan smidighet, styrka, tålighet, varaktighet, kanske förnyelse i vissa fall. När vår bil får en buckla går man till verkstaden och får bucklan uträtad med lämpliga verktyg. Om vår hud får en skråma, repareras den emellertid som regel automatiskt utan att vi behöver – eller ens kan! – styra denna läkningsprocess med vår vilja. Även skelettet kan också ofta laga sig självt utan ingripande från vårt medvetande. Hjärtat i vår kropp arbetar på utan att vi skall behöva starta det av och till och det arbetar hela tiden med den fart, som kan vara lämplig för tillfället – en snabb takt vidsprångmarsch, en låg takt vid sömn. Det finns alltså olika autonoma delar inuti oss, som sköter sig helt själva utan behov av inblandning från medvetandets styrenheter.

Autonomt system

Andra självständiga delar inom oss är t.ex. organen för matsmältning och även balanssinnet – det sistnämnda i förbigående sagt utnämnt av vetenskapsmännen till människans sjätte sinne. Skulle man alltså få en föraning om något, som sedan inträffar, kan man inte åberopa det sjätte sinnet – det är det sjunde som trätt i aktion! Även när det gäller den sexuella fortplantningen styrs mycket av ett autonomt system, även om få riktigt vill erkänna den saken.

Nå, alla dessa väsentliga delar, som ingår i uppbyggnaden aven människa och som sammanfogats så intelligent att samarbeta med varandra, tycks faktiskt ha tagits fram på olika ställen på vår Jord vid olika tidpunkter och på olika sätt under de årmiljoner, som liv utvecklats på Jorden, för att bli sammanförda i oss, vi mycket unika varelser.

En väsentlig del i en bildesigners arbete är naturligtvis att hitta de bästa och säkraste platserna för en bils olika delkomponenter, vilka sedan tillsammans avses utgöra den färdiga bilen. Till vilken plats bör t.ex. bensintanken förläggas? Var motorn? Bromsanordningen? Startmotorn? Karossen måste vidare göras lätt men ändå motståndskraftig.

Allt ska fördelas rätt

Den som skall designa en människa tvingas sannolikt att göra många liknande överväganden. Benstommen måste slutas som ett skydd för de olika, inre organen, men ändå behålla sin rörlighet med tanke på uppkommande behov av snabb förflyttning eller försvar. Där så ske kan bör benen i benstommen göras ihåliga för att minska konstruktionens tyngd. Vidare bör tyngden fördelas på det sätt som ger bästa balansen. Detta senare gäller som bekant även för bilen.

Kan då människan verkligen ha skapats och tillverkats på ett artificiellt, designat sätt? En hel rörelse tror faktiskt på att människan har blivit designad och alltså ingalunda är tillkommen genom en mer eller mindre slumpvis utveckling under årmiljonerna på det vis, som Darwin beskrivit. Rörelsen talar hänfört om ”Intelligent Design” och förkastar evolutionsläran.

Första flercelliga djuret

Vetenskapsmännen, å sin sida, lägger fortfarande tålmodigt pussel, bit för bit, för att söka klarlägga hur livet i sin helhet – och då även människan – kommit att utvecklas på Jorden under årmiljonernas gång. Relativt nyligen har detta ”detektivarbete” vid utforskningen av ett område i Kina lett till att man hittat ett litet flercelligt djur från en tidpunkt, som ligger mer än 580 miljoner år tillbaka i tiden. Djuret har givits namnet ”Det lilla vårdjuret från Guizhou” eller – på ett mer vetenskapligt språk – ”Vem-animaleula guizhouena”. Djuret var byggt likt en cykelhjälm med likadana höger- och vänstersidor. I den avrundade fronten satt munnen på mitten. Anus fanns i den spetsade bakänden. Undersidan var helt platt, översidan kupad.

Men här väntade verkligen sensationer på forskarna! De fann att djuret var skyddat mot yttervärlden av en hud (ett ”ektoderm”), svalg och tarm kläddes också av hud (ett ”endoderm”). Men i utrymmet mellan dessa hudar fanns där märkligt nog ännu en hud (ett ”mesoderm”), som skyddade två vätskefyllda inre kroppshålor.

Möjliggjorde dinosaurierna

Betydelsen härav kanske undgår dig och mig ganska lätt, men i själva verket finns här en nyckel till djurens senare, så framgångsrika inre uppbyggnad. Mesodermet kunde ge upphov till dels en inre muskelvävnad, dels större delen av blodcirkulationssystemet – och ävenså till det inre skelettet – under det att lungor och nervsystem kunde utvecklas ur ektodermet. Detta kan mycket väl ha varit det, som möjliggjorde den kommande existensen av jättedjuren, såväl blåvalen som dinosaurierna. Djuren som blev utan mesoderm kunde däremot faktiskt inte utvecklas längre än till koralldjur och maneter.

Den djurgrupp, som människan tillhör, nämligen chordaterna, dök sedan upp för omkring 570 miljoner år sedan, såvitt man hittills har kunnat bestämma det.

Rörelsen ”Intelligent Design” må gärna få hävda art Darwins evolutionsteorier är felaktiga och att människan är designad av någon någonstans – således alls inte utvecklad under årmiljonernas gång på det sätt, Darwin beskrivit.

Nå, låt rörelsen gärna hänfört tala om ”Intelligent Design”. Vem kan veta vad som är fel och vad som är rätt? Men påståendena måste ändå enligt min uppfattning betecknas som ”flum” och ingenting annat på den grunden att dessa förmodanden inte är underbyggda av några som helst vetenskapliga eller sakliga bedömanden.

Denna form av science fiction bör vidare verkligen inte läggas till grund för undervisningen av barn i skolan, såsom tycks ha skett enligt vissa tidningsartiklar, då under namnet ”kreationism”.

Vetenskapliga upptäckter bör däremot självfallet undervisas om. Det kan aldrig vara fel att sakligt redogöra för de välgrundade teorier, som därvid kan komma att uppstå och bli accepterade, även om de naturligtvis på sikt kan behöva korrigeras på grund av tillkommande nya erfarenheter.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22