Gammal högländare förebild till Bond?

Sep 18th, 2009 | By | Category: 1996-1, Artikel

Av JON-EGIL FORNÆSS

Patrick är en tystlåten herre. Han har fyllt 82 (föddes 1913), har grått hår och är en smula kutryggig.

Ingen skulle kunna få för sig att detta är den berömde agenten 007.

Men så är det. Åtminstone enligt somliga som menar sig vara experter på Ian Flemings författarskap. Enligt dem baserade författaren sin ”greater than life spy” på sin vapenbroder Patrick Dalzel-Job, vars efternamn uttalas di:ldjoub.

Fast inte när det gällde allt. Bonds faiblesse för vodkamartini och handgjorda cigarretter torde ha tagits från Ian Fleming själv. Kanske också det där med att Bond skulle ner mellan lakanen med en ny skönhet titt och tätt. Ja, så måste det vara, för Patrick höll samman med en och samma kvinna hela livet.

Också skotte

Precis som James Bond är Patrick Dalzel-Job till hälften skotte. Han var marinofficer i sin krafts dagar och ansågs vara ett geni när det gällde språk. Då han var yngre var han en våghalsig äventyrare av det slag som Bond kommit att representera.

Patrick hade just, troligen som förste marinofficer i Storbritanniens historia, kvalificerat sig som fallskärmsjägare i armén, när han 1944 klev på hos kommendörkapten Ian Fleming på det brittiska marindepartementet för att få ett nytt uppdrag. Han var ingen novis, minsann, för han hade redan tjänstgjort som sjöman, kommandosoldat, ubåtsmatros och spion.

Vid den här tidpunkten arbetade Fleming (före detta journalist med författardrömmar) med organisationen av en hemlig styrka som skulle bestå av underrättelseofficerare och kommandosoldater ur marinkåren. Avsikten var att styrkan skulle gå före alla andra Dagen D för att erövra vapen och hemliga dokument från tyskarna.

Personkemin mellan Fleming och Dalzel-Job fungerade omedelbart och Patrick hamnade på organisationens avlöningslista. Enligt Charles Wheeler (sedermera känd radioröst hos BBC) som också var med föddes idén till James Bond när Fleming träffade skotten med den stålgrå blicken. Och den materialiserades troligen än nu mer när Fleming efter invasionen av Europa fick Dalzel-Jobs fältrapporter till sitt skrivbord.

Äventyrare

Patrick uppfostrades av sin viljestarka mor sedan fadern, som var infanteriofficer, stupade i Frankrike 1916. Som pojke var han sjuklig och läste mycket – helst om Norge som han trodde var ett särskilt spännande land. Sommaren 1937 hade han byggt färdigt 37-fotsskonaren ”Mary Fortune” och med mor som besättning utforskade han under två års tid norska fjordar, öar och vildmarker, mellan Bergen och Nordkap. Under denna strapatsrika resa lärde han sig norska.

Men han gjorde mer än så. Det låg krig i luften och han ritade detaljerade kartor som skickades till brittiska marinministeriet. Där brydde man sig om dessa så litet att när tyskarna invaderade Norge tre år senare, och kartor var vad man mest av allt behövde, kunde man inte hitta det man fått av Dalzel-Job.

I Norge träffade han också den då 13-åriga Bjørg som sedermera skulle bli hans hustru.

Han kom att återvända till Norge som officer i brittiska flottan i april 1940, sedan tyska ockupationen blivit ett faktum. Som medlem i en allierad expeditionsstyrka var hans uppdrag att driva ut tyskarna. Trupperna skulle landsättas i Harstad, som ligger 240 kilometer norr om polcirkeln. Patricks lokalkännedom och inte minst de många vänner han skaffat sig betydde mycket. Han lyckades få ihop en flottilj med 100 fiskebåtar och de lyckades också återerövra Narvik. Men de kunde inte hålla denna livsviktiga, isfria hamn. Tyskarna var för många och i slutet av maj hade han endast en liten trupp kvar. Patrick och hans män väntade på att luftwaffe skulle komma för att bomba bort dem.

Evakuerade civila

Nu fick Patrick veta att inget gjorts för att evakuera Narviks befolkning.

Då han ville hjälpa till med detta fick han stränga order från högkvarteret att hålla sina båtar redo och absolut inte bry sig om civila norrmän. Men han lydde inte order. På äkta James Bondmanér räddade han människorna i en dödsdömd stad. Under två dygn såg han till att 4.500 personer trots fientlig skottlossning fördes i säkerhet till närliggande samhällen och på morgonen den 2 maj vandrade Patrick tillsammans med borgmästare Broch genom Narviks öde gator för att försäkra sig om att ingen blivit kvar.

Bara några timmar senare förvandlade tyska bombplan staden till ett eldhav. Detta trots att Narvik inte hade något militärt värde. Men hans insats uppmärksammades. Han hotades med krigsrätt, men den blev aldrig av sedan kung Haakon VII kom till London för att personligen dekorera Patrick med den förnäma Sankt Olavs Orden.

Chef för torpedflotta

Patrick placerades på en grupp ombyggda handelsfartyg som patrullerade i Sydatlanten för att eskortera egna båtar till deras hamnar och hindra fiendefartyg från att bryta den allierade blockaden. Detta upplevde Patrick Dalzel-Job som enformigt men tristessen tog slut. Lord Louis Mountbatten kallade honom till London och gjorde honom till chef för operationerna med torpedbåtar i Norge. Detta var ett farligt uppdrag. Vid den tid punkten gjorde Hitler allt för att behålla kontrollen över norska kusten.

Men nu fick Patrick nytta av sina gamla kunskaper. Han kände till många smala passager som tyskarna var ovetande om och hans torpedbåtar spred skräck genom ideliga kommandoräder, sabotageaktioner och angrepp på tyska fartyg.

Nästa uppdrag för löjtnant Dalzel-Job var att ta befäl över en avdelning miniubåtar. Han ledde den framgångsrika attacken mot slagskeppet ”Tirpitz” i september 1943.

Dalzel-Jobs nästa uppgift var rena självmordsuppdraget. Han placerades ensam på en ö med en radiosändare. Därifrån skulle han spåra tyska lastkonvojers rörelser nära kusten. Om han upptäcktes skulle han arkebuseras på fläcken. Men han klarade sig och har senare sagt att dessa tre veckor, där endast den egna förmågan gjorde att han klarade livhanken, var den kanske mest stimulerande tiden i hans liv.

Tillsammans med Fleming

10 juni 1944, tio dygn etter D-dagen, steg Ian Flemings spaningstrupp 30:e Stormavdelningen i land på Utah Beach i Normandie. Namnet var vilseledande eftersom truppen inte skulle angripa någonting och numreringen kom troligen från siffrorna på Flemings kontorsdörr i marinministeriet. Nu var Patrick Dalzel-Job kapten och förde befäl över Patrull 4. Han rapporterade via kurir direkt till Ian Fleming.

Patrull 4 var hela tiden före de egna anfallande styrkorna och såg till att säkra dokument, militära installationer och vapen innan allt förstördes av tyskarna själva eller av det allierade bombardemanget. Med detta trivdes Dalzel-Job, för nu fick han själv avgöra vilka risker som var värda att tas och hans och Patrull 4:s insatser var betydande.

Patrullen fann kommandocentralen för långdistansbombning av allierade konvojer i Atlanten. Den lyckades också lägga beslag på ett intakt exemplar av en ny och mycket effektiv miniubåt.

Patrick och hans män nådde Köln ett dygn före resten av de allierade och kunde utan strid ta över det väldiga stålverket Schmidding.

Ibland var Dalzel-Jobs fräckhet överväldigande. I ett kloster fann han ett kassaskåp som använts av tyskarna. Han lät genast spränga det. Varenda fönster blåstes ut. Då gav han pengarna från skåpet till nunnorna så att de kunde reparera klostret. Dokumenten han fann skickades till London.

Ubåtar i Bremen

Patrick och hans mannar fortsatte mot det stora skeppsvarvet Dechimag i Bremen. Fångar hade berättat att där fanns ett tjugotal exemplar av Nazitysklands nya höghastighetsubåt, och det skulle inte vara kattskit om de allierade kom över den. Erövraren skulle bli hjälte på köpet, och det hade Dalzel-Job inget emot att bli. Men tiden var knapp. Bakom sig hade han 52:a brittiska låglandsdivisionen och där hade man planer på att spränga hela varvet i småbitar.

Erövrade Bremens varv

Mot aftonen 26 april 1945 kom patrullen fram till Bremen och blev visad till en sorgklädd borgmästare som ville att Dalzel-Job skulle acceptera stadens kapitulation. Patrick meddelade via radio att allt organiserat motstånd upphört. Alla önskemål från de allierade skulle tillmötesgås, så det fanns ingen anledning att bomba varvet. Arméstaben svarade kallt att man tänkte öppna eld samma kväll.

Dalzel-Job blev förbannad, tog en bil och körde ensam till varvet för att bevisa att det inte fanns något motstånd kvar. Samtidigt hoppades han att den egna sidan inte skulle skjuta när de visste att han befann sig där. Alldeles vid grindarna tog bensinen slut och inte heller lyckades han få någon radiokontakt med de sina.

Han lyckades knycka en cykel av en arbetare och trampade tillbaka till sin trupp. De körde tillbaka så fort det gick och inne på varvet hittade de 16 spritt nya ubåtar och två slagskepp. Männen lyckades hindra varvets ledning från att förstöra fartygen. Under natten fann de teknisk dokumentation om den senaste tyska forskningen på området förutom avancerade verktygsmaskiner.

De höll på att detaljstudera ubåtarna när en brittisk officer kom och bad Dalzel-Job skriva på ett kvitto på ubåtarna. En underskrift skulle betyda att 52:a divisionen erövrat varvet.

Nu blev Patrick ännu argare. Han slängde igen varvsporten framför näsan på officeren och lät hänga ut en skylt som sade att varvet tillhörde honom och hans män. Till yttermera visso stod det ”Tillträde förbjudet” på skylten.

Inga omnämnanden

Efter kriget träffades aldrig Ian Fleming och Patrick Dalzel-Job mer. Patrick fick inte en enda utmärkelse, inte ens ett hedersomnämnande, för sina insatser. Detta trots att Dalzel-Jobs högste chef, amiral Jan Aylen, sade att Patrick var ”en av de mest företagsamma, djärva och fyndiga personer” han träffat på under kriget.

Anledningen till negligeringen var att Dalzel-Job upprepade gånger – precis som James Bond senare skulle göra i många böcker – begick brottet att säga emot folk med högre grad och (ännu värre) få rätt.

Efter krigsslutet återvände Dalzel-Job till Norge där han gifte sig med Bjørg, Ian Fleming började skriva om James Bond medan Dalzel-Job och hans nya fru flyttade till Kanada där Patrick tjänstgjorde i flottan. Paret fick en son som av någon anledning döptes till Iain. 1960 flyttade familjen Dalzel-Job till Skottland. Patrick arbetade där som lärare. Bjørg avled i cancer 1986.

Fleming, Ian – engelsk författare (1908-64), journalist, sedan banktjänsteman, tjänstgjorde under 2:a världskriget vid säkerhetstjänsten, åter pressman 1945-59. Den inblick som han under kriget fick i hur Secret Service fungerade, utnyttjade han skickligt i uppskattade äventyrsberättelser kring agenten 007 James Bond, bl.a. ”From Russia with love” (1957) och ”Goldfinger” (1959). Populära filmatiseringar av hans böcker inleddes 1962. Efter hans död har Bond-serien övertagits av andra författare, bl.a. John Gardner. (Nordisk Familjebok)



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22