Gamla mästare – ny publik?

Sep 17th, 2009 | By | Category: 1997-2, Artikel

Av fil. kand. LARS SMEDBERG

Detta skall handla om gamla mästare. Gamla mästare inom pusseldeckarens genre, närmare bestämt. Inte om alla gamla mästare (det finns säkert åtskilliga som jag inte ens känner till), men några som verkligen förtjänar detta epitet – ett faktum som fler och yngre läsare borde få reda på! Jag vill naturligtvis inte förneka att det utkommer många bra och läsvärda böcker också nu för tiden, men för den sakens skull finns det ingen anledning att förkasta de gamla mästarna. Emellertid – om den nya och unga publiken ska kunna få kontakt med dem måste de också finnas tillgängliga, och det är där som det enligt min åsikt brister.

Fast inte i alla fall, förstås. En av de absoluta Mästarna med stort M är hur tillgänglig som helst för den unga publiken; alla känner hennes namn, hennes böcker kommer ut i nya upplagor, Agatha Christie i pocket och i bokklubbar, med jämna mellanrum och blir dessutom ständigt filmatiserade. Jag talar naturligtvis om Dame Agatha Christie, som inte bara är en av mina personliga storfavoriter, utan också med rätta ett av genrens allra största och mest välkända namn. När det gäller henne har den unga och nya publiken sannerligen inte mycket att klaga på. Men det är ju klart; som samlare och beundrare av The Mistress of Mystery kan man ju inte und gå att finna en del som… tja, kunde vara bättre. Fast bara lite.

Hennes sextiosex detektivromaner finns ju alla översatta till svenska (tack för det!), även om vissa av dem, med rätt eller orätt, inte synts till i handeln på många år. (Om någon ansvarig på Bonniers skulle läsa detta, vill jag särskilt nämna Badortsmysteriet; efter vad jag vet har den endast utgivits i förkortat skick på svenska, men borde man inte kosta på den en ny och oförkortad översättning? Jag blev verkligen häpen när jag kom till slutet, och då var det ändå samma trick som i ett par andra av hennes böcker!)

Noveller saknas

När det gäller Dame Agathas många noveller, så är emellertid inte den svenska utgivningen lika fullständig; drygt trettio noveller finns ännu inte i svensk översättning. En brist som hennes svenska förläggare borde ta itu med – förslagsvis skulle de kunna börja med att ge ut Partners in Crime och Parker Pyne Investigates i sin helhet på svenska. Men om Bonniers vill göra en verklig insats på litteraturens område, föreslår jag en gedigen utmaning; ge ut en samlingsutgåva med Agatha Christies samtliga detektivromaner och noveller översatta till svenska!

Det skulle säkert kosta en del, visst – men tänk vad hennes stora publik skulle bli glad! Inte minst skulle samlare, som undertecknad, då få chansen att komplettera sina samlingar – till och med ålderdomssynder som Passagerare till Frankfurt och Ödets port skulle då gå åt, det kan jag garantera!

Hur som helst; Agatha Christies tillgänglighet är det inte något större fel på. Men just därför kan jag inte låta bli att undra varför inte några av de andra gamla mästarna kan få bli lika väl kända och tillgängliga för den nya och unga läsekretsen?

Och här är det främst tre författarskap som jag vill lyfta fram:

• John Dickson Carr alias Carter Dickson

• Ellery Queen

• Quentin Patrick, alias Patrick Quentin alias Jonathan Stagge

Någon närmare presentation behöver naturligtvis inte göras här – DAST:s läsare vet förstås vilka de är. Vad som är beklagligare är, att för en stor del av dagens publik (i synnerhet, skulle jag anta, den yngre) är dessa författare och deras verk inte så välkända som de borde vara. Till stor del beror detta naturligtvis på att de – till skillnad alltså från Agatha Christie – inte på lång tid synts till i våra bokhandlares sortiment, vare sig som pocketutgåvor eller som nyutkomna översättningar, om man vill läsa de gamla mästarna tar man ända sig till biblioteken och det går ju också bra. Ett tag. Men det är ju inget skäl till varför inte bokförlagen skulle kunna ge ut dem på nytt. (Inom parentes, är det inte irriterande när man slår upp en viss författares namn i bibliotekets register, gå igenom varje registrerad titel, blir glatt överraskad när man får upp en bok som man inte läst förut – och upptäcker att det är en talbok! Visst är det bra att sådana finns – men man tycker ju, att om de kan ge ut gamla mästare som splitter nya talböcker, så borde de väl också kunna ge ut dem i ny upplaga till bokhandeln.)

Antikvariaten ett lotteri

Det finns ju också en annan väg att hitta gamla mästare antikvariaten. Men skall man hitta rätt titel där får man hoppas på turen. Skicket är inte alltid det bästa – och om man är ute efter en sällsynt titel kan det bli ett mycket dyrt kalas alltför dyrt för oss vanliga läsare, om inte är ute efter förstaupplagor utan bara vill läsa en bra historia av en viss författare. När en begagnad bok är dyrare än en ny – då är det inget för oss vanliga läsare!

Om vi nu skall gå in lite mer noga på var och en av de författare jag nämnt, föreslår jag att vi börjar med John Dickson Carr/Carter Dickson, det låsta rummet mästare. Så vitt jag vet har ingen av hans böcker getts ut på svenska sedan Bruden i Newgate kom i pocket 1988 – ett ensamt undantag. Senaste gången en ny Carr/Dickson-deckare kom på svenska var 1982; Som av en osynlig hand. Jämför detta med hur ofta Agatha Christie kommit ut i nyutgåvor under alla år – och observera hur många av Carrs romaner som ännu är oöversatta. En veritabel guldgruva för den svenska marknaden, om det ville sig väl…

Man kan fråga sig huruvida det ligger någon bestämd avsikt bakom att Carr/Dickson är så sällsynt på dagens marknad; förvisso är det gammaldags värderingar han förmedlar och den kvinnosyn som han ger uttryck för (eller låter sina ”hjältar” ge uttryck för) kan onekligen vara rent obehaglig för en modern läsare. Exempel på det finner vi bl.a. i Den ihålige mannen, Handsken är kastad och Nio och döden blir tio – jag bortser då helt från ”kostymdeckarna”, i vilka man ju knappast kan vänta sig någon modern kvinnosyn. Även andra åsikter om Carrs ”hjältar” för fram kan vara väl svårsmälta för den moderne läsaren; ta t.ex. Den försvunna galgen, där Monsieur Bencolin låter förstå att det är bättre att göra upp sina mellanhavanden i en duell än i domstol… Men om vi bortser från sådana skönhetsfläckar tycker jag ändå att böckernas fördelar mer än väl uppväger dess nackdelar.

Om bara något förlag ville satsa på Carr/Dickson, skulle man nog kunna hitta både det ena och det andra för läsaren att lockas av. De minutiöst uttänkta pusselgåtorna, förstås, humorn – en personlighet som sir Henry Merrivale är i sig nog John Dickson Carr för att locka läsare – och för dem som gillar historiska skildringar har vi ju alltid Carrs välkända ”kostymdeckare”, själv måste jag dock tillstå att jag föredrar de ’samtida’ berättelserna framför de historiska, jag misstänker lätt att t.ex. Djävulen i sammet mest skrevs för att Carr kulle få tillfälle att briljera med sina historiska kunskaper – för att inte tala om sömnpillret Brottsligt förflutet, om enligt min åsikt hör hemma bland fackböckerna snarare än bland skönlitteraturen!

Pussel: många detaljer – lågt tempo

Vad beträffar en bok som Skandal på High Chimneys är den med sin kombination av högt tempo och många detaljer väl svårläst – men det gäller ju också för vissa ”samtida” deckare t.ex. Den blinde barberaren. Visst, pusseldeckare, men de bör kanske i gengäld inte ha alltför högt tempo. Jag vill peka på en av mina favoriter bland Carr böcker; Tusen-och-en-natt-mysteriet, där utredarna av brottet (till läsarnas fromma) sammanfaller de viktigaste punkterna i mysteriet, för att sedan kunna pricka av dem i tur och ordning allt eftersom de löses – det är vad jag kallar en pusseldeckare! (Men är det någon mer än jag som upptäckt att kartskissen i nämnda bok måste vara felritad? Kontrollera själva – det går helt enkelt inte att dra en rät linje mellan källardörren och den kolbestänkta väggen utan att det kommer någon pelare i vägen!) Nå, hur som helst. John Dickson Carr/Carter Dickson är en verklig mästare och jag tycker att det är dags att han uppmärksammas igen, såväl hans tidigare utgivna som hans ännu ej översatta böcker.

För få misstänkta hos Queen

Förlaget Acacia (nu i konkurs – red:s anm.) gav för några år sedan bl.a. ut några av Ellery Queens böcker i pocker. Ett lovvärt initiativ – om sedan urvalet var det rätta kan man ju diskutera. Även Ellery Queen var en mästerlig pusselförfattare, det är inte tu tal om den saken, men flera av hans böcker lider tyvärr av felet att det finns för få misstänkta att välja på, vilket gör det alltför lätt att gissa sig till vem som är gärningsmannen – i synnerhet om man är lite van vid Queens böcker… Detta gäller dock inte för hans nio första böcker; den så kallade Geografiska sviten – vilket torde kunna ses som ironiskt, eftersom just dessa med avsikt är skrivna så att läsaren skall ha en chans att lösa gåtan och kunna peka ut mördaren på samma villkor som mästerdetektiven Ellery Queen himself.

Det är just dessa nio romaner: Den geografiska sviten, som jag i första hand vill uppmärksamma – och göra svenska förlag uppmärksamma på… Fem av de nio finns översatta till svenska fyra saknas ännu. Om jag vore förläggare skulle jag se till att samtliga romaner i Den geografiska sviten översattes (och översättningarna av de redan försvenskade kunde kanske ses över lite – den svenska översättningen av The Dutch Shoe Mystery; Skomysteriet, saknar originalets kartskiss över platsen för brottet, och den som läst The Chinese Orange Mystery på originalspråket vet att Mandarinmysteriet inte är någon bra översättning av titeln. Ett bättre förslag vore Mord bak-och-fram).

Ställ i bokhandeln

Sedan skulle man ge ut hela ”sviten” i en samlingsutgåva. Jag kan se framför mig en sådant där pappställ, ni vet, som de har i bokhandeln, och en skylt där man uppmanar läsaren att försöka lösa mysteriet själv – alla ledtrådar finns ju till hands. Jag tror att inte minst ungdomar skulle finna detta oerhört lockande… Så skulle man göra några lagom eggande omslag, vilket är viktigt för en deckare; jag kan tänka mig en läkare med kirurgmask som håller i en blodig skalpell för Skomysteriet, en likkista med locket på glänt och en arm eller ett ben stickandes ut för Konsthandlarens kista, ett par liggande kvinnoben i ett skyltfönster för The French Powder Mystery (vad den nu skulle få heta på svenska?)… Och så naturligtvis en baksidestext som lockar läsaren att få veta mer, samtidigt som den inte avslöjar för mycket!

En baksidestext som avslöjar alltför mycket av handlingen är en skam för vilken bok som helst, men för en detektivroman ar den en styggelse. Jag kan nämna tre avskräckande exempel; Skoglunds svenska utgåva av Jonathan Stagges Den gula taxin, en pocketupplaga av John Dickson Carrs Hattmysteriet och – för att nämna en annan genre – en pocketupplaga av Ira Levins annars utmärkta thriller Pojkarna från Brasilien, så gör man bara inte!

Det sista av de författarskap jag vill uppmärksamma var en gång mycket populärt i vårt land, men är numera mer eller mindre bortglömt; jag syftar på det författarbolag som publicerade sina alster under namnet Quentin Patrick, Patrick Quentin och Jonathan Stagge. Här företes många lyckade exempel på hur pusseldeckaren kan kombineras med den psykologiska thrillern. Men från att ha åtnjutit en välförtjänt popularitet i Sverige tycks dessa berättelser nu vara mer eller mindre bortglömda – någon återutgivning har enligt vad jag vet inte skett sedan 1984, då Wahlströms gav ut Ladys lusthus av Quentin Patrick. Däremot är dessa böcker fortfarande lätta att hitta på antikvariaten.

Man kan hitta mycket intressant på antikvariat. Hur många visste t.ex. att Hugh Wheeler, en av männen bakom de tre pseudonymerna, givit ut en detektivroman under sitt eget namn? Boken, The Crippled Muse, kom ut på svenska 1954 under titeln Lyrik till döds. Jag visste i och för sig att boken fanns, men av någon anledning hade jag inbillat mig att den skulle vara mycket svår att få tag på.

Men den fanns på antikvariatet bland de andra böckerna av Patrick/Quentin/Stagge, och den förre ägaren saknade den knappast; vederbörande intygar på försättsbladet att det var ”en påfallande dålig bok”, men så långt vill jag kanske inte gå. Historien, som utspelas på Capri, är förvisso inget mästerverk, men för ett par timmars förströelse duger den. Att boken sedan formligen dryper av sexuellt bigotteri – inklusive en rejäl dos homofobi – får man försöka stå ut med. Som svensk kan man dessutom inte undgå att lägga märke till en av de mest utpräglat schablonmässiga och klichéartade framställningar av våra landsmän som kan tänkas: i persongalleriet förekommer två svenska turister, benämnda endast med de ”ursvenska” förnamnen Viggo och Svan (ja, just Svan!), och de är naturligtvis ett par storvuxna, blonda och vältränade frisksportartyper, tystlåtna, nakenbadande och sexuellt promiskuösa… Det är en så typisk och grov kliché att man, fastän patriotisk svensk, inte ens kan bli arg – man blir bara överlägset road…

På ett annat antikvariat hittade jag en liten, tunn bok med titeln Mord på sjukhus, som inte skulle ha intresserat mig om det inte varit för författarnamnet; Quentin Patrick. Boken tycks ha givits ut 1951 av Romanförlaget i Göteborg, ingått i en serie benämnd Nyckelböckerna (andra böcker i serien heter sådant som Svarta Pantern och bankrånarna) och sålts till ett pris av 85 öre. Denna bok saknas av allt, att döma i de deckarbibliografier som utgivits här i landet. Däremot omnämns Mord på sjukhus i Johan Wopenkas Stora Mordboken från 1991; boken kallas där ”långnovell”.

Låt pusseldeckaren leva vidare

Historien tar bara drygt 90 sidor att berätta, men den är OK!

Sedan jag på samma antikvariat inköpt 2 Carr, 1 Queen och 1 Patrick Quentin fick jag Mord på sjukhus på köpet; den snälle försäljaren ville inte sälja boken för pengar eftersom en bit av en sida är bortriven och några rader alltså saknas – något som lett till att en tidigare kund i vredesmod lämnat tillbaka boken och krävt pengarna åter. Men det gjorde inget – man fattar ändå så bra vad som händer.

Jag vill inte säga att alla böcker av Patrick/Quentin/Stagge är lika bra; ett par som jag helst inte vill läsa om är t.ex. Peter Duluth glömmer allt och novellsamlingen Mrs Snows eldprov och vad beträffar Jonathan Stagge-böckerna, så är i alla fall inte jag road av skildringarna av dr. Westlakes och Dawns familjeliv (därmed inte sagt att gåtorna i dessa böcker skulle vara sämre än i de andra)! Men, skönhetsfläckar åsido, så handlar det om ett mästerligt författarskap, som med all rätt förtjänar att återfå sin tidigare popularitet i Sverige. Låt den gamla hederliga pusseldeckaren och dess stora mästare leva länge än!



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22