Frederick Forsyth: Spänningens mästare välkomnar avspänning – för egen del

Sep 16th, 2009 | By | Category: 1998-1, Artikel

Av: ROLF NILSÉN

Frederick Forsyth är en av världens mera berömda och respekterade thrillerförfattare, med en sammanlagd produktion av tio böcker bakom sig allt sedan debuten 1971 med Schakalen. Men det är möjligt att det inte blir flera researchtyngda spänningsböcker från den 57-årige engelsmannen.

– Jag tycker att tio böcker kan vara lagom; det är en jämn och bra siffra, säger Forsyth när jag träffar honom i Göteborg. Jag kan i och för sig tänka mig att skriva i fortsättningen också; gärna politiska och ekonomiska analyser, journalistik, faktaböcker, noveller eller rent av filmmanus. Men stora och tunga spänningsromaner tror jag, allvarligt talat, att det från och med nu är slut med för min del.

När jag då diplomatiskt påpekar för Forsyth att detsamma sade han faktiskt efter att han hade publicerat sin tredje roman, Krigshundarna som utgavs 1974, kommer ett litet skratt och författaren erkänner att det ju är alldeles sant.

– Men då hade jag ett kontrakt som krävde att jag skulle skriva tre romaner. När jag gjort det tyckte jag att det kunde få vara nog. Och det dröjde ju faktiskt fem år innan jag skrev någonting igen; när Djävulens alternativ kom.

Den främsta anledningen till att Frederick Forsyth gick med på att komma till Bokmässan i Göteborg, var för att han där skulle få diskutera förekomsten av judiskt guld i schweiziska bankvalv; något som han gjorde inför cirka 400 åhörare och i sällskap med författarkollegan Paul Erdman samt DN:s kulturchef Arne Ruth.

De bägge författarna har var för sig behandlat frågan om naziguldet i varsin roman. Forsyth skrev redan 1972 Täcknamn Odessa och Erdman publicerade The Swiss Account för bara några år sedan.

– Förekomsten av judiskt guld, som rövats av nazisterna, i schweiziska banker förekom som en ingrediens i Täcknamn Odessa. Men det blev ingen debatt om den saken då, eftersom allt intresset fokuserades mot nazisten Eduard Roschmann som spåras upp av en ung journalist i boken.

– Roschmann existerade verkligen och han lämnades ut från Sydamerika, dit han smugglats med hjälp av organisationen Odessa strax efter krigsslutet, sedan han lokaliserats med hjälp av de uppgifter som jag hade om honom, säger Forsyth och tillägger: Jo, journalisten Peter Miller i boken är ett rätt så idealiserat porträtt av mig själv.

Tre guldkategorier till Schweiz

Frederick Forsyth anser att det fanns tre olika kategorier av judiskt guld, som på outgrundliga vägar till sist hamnade i de omsorgsfullt bevakade schweiziska bankvalven.

– Först av allt de europeiska judarnas eget guld, som de placerade på schweiziska nummerkonton innan andra världskriget bröt ut, eftersom de kände på sig att något skulle kunna hända med dem. De visste inte att de skulle komma att dö. Men förstod i flera fall att Hitler och nazismen inte innebar något bra för dem.

– Sedan den ryska Riksbankens guld, som hamnade där sedan guldreserven i vart och ett av de länder som Tyskland invaderade hade konfiskerats. Till sist det guld som SS samlade in och tog från judarna i olika läger. Det handlar om det guld som judarna hade insytt i sina kläder och om det som fanns i deras tänder. Bland annat. Det här smältes ner och gjordes om till tackor, som därefter forslades till det neutrala Schweiz för förvaring.

80 procent kvar i valven

Enligt Forsyth förstod de allierade segrarmakterna först 1946 vidden av den situation som det hela handlade om. De schweiziska bankerna anmodades att lämna tillbaka det ”smittade” guldet till de rättmätiga ägarna. Men endast 20 procent av guldet återlämnades. De resterande 80 procenten förblev förvarade i de schweiziska bankvalven.

– De schweiziska bankirerna uppvisade en ”attityd” och en annan sorts moral än den övriga världen, när de vägrade att ens diskutera ett fullständigt återlämnande av guldet, säger Frederick Forsyth och drar ett djupt bloss på den cigarett som han nyss stuckit in i ett elegant munstycke. Den schweiziska banksekretessen infördes så sent som på 30-talet. Och därefter har inte enbart nazisterna utnyttjat sig av den, utan även i stort sett varje diktator som vi har sett i aktion i världen: Idi Amin, Joseph Mobuto, Alfredo Stroessner och åtskilliga andra.

– Och det är deras tillgångar som har lagt grunden för Schweiz ekonomiska välstånd.

Men det schweiziska samhället har blivit omskakat av de avslöjanden om nazistguldet som gjorts de senaste månaderna; inte minst i Sverige. En fond på fem miljarder dollar, till förmån för Förintelsens offer, har upprättats. Men enligt Forsyth kommer någon riktig uppgörelse med det förflutna inte att äga rum innan de ”gamla männen” i samhällstoppen har försvunnit.

Forsyth tycker också att det var rätt ironiskt när avslöjandet om det nazistiska guldet i de schweiziska bankerna kom.

– Telefonen hemma hos mig började ringa direkt och journalisterna frågade mig om jag visste var det här guldet var någonstans. Och det visste jag förstås inte. Då skulle jag själv ha åkt i väg och hämtat det, säger Forsyth med en ironisk grimas.

Ett ton guld försvann

Just vid krigsslutet korsade en lastbilskonvoj lastad med ett ton guld gränsen från Tyskland till Schweiz. Därefter försvann den. Och bilarnas last har aldrig återfunnits.

– Min tro är att guldet smältes om, förvandlades till tackor och stämplades som alldeles legalt guld, säger Forsyth desillusionerat.

Och nu har Frederick Forsyth lagt hela den nazistiska guldaffären bakom sig och ämnar koncentrera sig på att ta det lugnt under den närmaste tiden. Han ska åka till Indien på semester med sin fru och därefter tillbringa så mycket tid som möjligt på sin bondgård, belägen ett stycke utanför London.

– Skriva tycker jag egentligen inte om att göra. Det är ett hårt, enformigt och tråkigt arbete. Ensamt är det också. Det blir roligt först när boken man arbetar på är klar, säger han.

Forsyths debutroman Schakalen, som handlar om ett attentatsförsök riktat mot den franske presidenten Charles de Gaulle, refuserades av tre förläggare innan den fjärde som Forsyth kontaktade slutligen antog det för utgivning.

– Det ansågs att det inte var någon mening med att ge ut den boken, eftersom det var allmänt känt att de Gaulle klarade sig med livet i behåll, säger Forsyth med en axelryckning.

Det har förekommit uppgifter om att Forsyrth modellerade sin yrkesmördare efter terroristen Carlos Ramirez som kallades för just Schakalen.

– Men så var det inte alls, försäkrar Forsyth. I stället var det tvärtom, pressen började referera till Ramirez som Schakalen, på grund av min bok.

Före Forsyth förekom inte särskilt mycket av omsorgsfull research inom den litterära thrilleravdelningen. Hans efterföljare har dock studerat honom noga.

Romaner som Det fjärde prokollet, Förhandlaren, Guds vrede och Ikon; som han hotar med kommer att bli hans sista, framstår som fullständiga förebilder inom det moderna thrillerhäntverket.

Gillar Kyle Milis

Själv läser han gärna Tom Clancys och John Grishams böcker.

Och ombedd att nämna någon ny talang som kan bli något inom thrillerområdet, väljer Forsyth att rekommendera amerikanen Kyle Mills vars roman Phoenix Rising han nyligen läst med uppenbar förtjusning.

– Fast han är bara 26 år och själv var jag ju 31 när jag började skriva böcker, säger Forsyth avslutningsvis innan han beger sig mot den limousin som ska ta honom till Landvetters flygplats får vidare befordran hem till England igen.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22