Franska kriminalromanens historia: Ett intrikat samspel med den anglosaxiska kulturen

Sep 17th, 2009 | By | Category: 1997-1, Artikel

Av KRISTOFFER LEANDOER

Förra sommaren fick läsare med tillgång till Svenska Dagbladet sig till livs en bred genomgång av den historiska detektivromanen och dess snabbt växande popularitet alltsedan Ellis Peters första gången framträdde med sin problemlösande munk Cadfael. Artikelförfattaren, Lennart Lundmark, ritade kunnigt upp genrens stamträd med exempel som John Dickson Carrs Bruden i Newgate eller Umberto Eco, vars exempellösa framgång med Rosens namn säkert bär en stor del av ansvaret för att bokmarknaden översvämmas av mordutredande munkar.

Ett namn saknades dock i genomgången: fransmannen Marc Paillet, som ändå skrivit ihop fyra böcker om den gudfruktige abbén Erwin Saxaren, diplomatiskt sändebud åt Karl den store.

Det är snarare regel än undantag att franska detektivromaner hamnar utanför genomgångar av detta slag. Deckare är i stort sett synonymt med engelskspråkiga deckare, inte minst – vilket vi snart ska se – i Frankrike.

Ingenting vore enklare än att förklara den franska detektivromanens osynlighet med ett enda namn: Georges Simenon (1903-1989). Till sitt ursprung belgare och inte fransman ställer Simenon redan med sin produktivitet alla sina franska kollegor i skuggan. Simenon är, precis som Julian Symons konstaterar i det klassiska referensverket Bloody Murder, en av mycket få icke-anglosaxiska kriminalförfattare som blivit berömd även utanför sitt hemland (dit hör även Sjöwall-Wahlöö). Och hans detektiv, kommissarie Maigret, är lika mycket inbegreppet av en detektiv som någonsin Sherlock Holmes eller Hercule Poirot.

I sina oräkneliga romaner har Simenon etsat fast en bild av Paris, fransk kriminalitet och den franska poliskåren som inte går att frigöra sig ifrån. Kommissarie Maigret tungt lutad mot bardisken är en bild lika envis och enkel som Eiffeltornets konturer. Efter Simenon förväntas den franska kriminalromanen innehålla psykologisk finess, handgripliga vardagsmord med ekonomiska eller sexuella motiv och ett visst mått av dimhöljd Paristristess. Efter Maigret förväntas den franske detektiven vara en överviktig familjeman ur medelklassen med tycke för livets handgripliga glädjeämnen, en person som förenar ett stort mått av medlidande med en realistisk, illusionslös syn på mänskligt beteende, som hyser skepsis inför alltför avancerade tekniska undersökningar och föredrar att lita till sin sällsynta förmåga att få människor ur alla samhällsklasser att prata.

Simenon inte representativ

Man kan göra två kommentarer till den här beskrivningen. Dels att den nästan lika gärna skulle kunna gälla en katolsk biktfar, dels att den visar hur nära huvudfåran inom den klassiska franska litteraturen Simenon ligger; psykologisk, illusionslös, realistisk och koncentrerad (inte förvånande tillhörde Sartre hans beundrare). Men framför allt: den gäller inte merparten av fransk kriminallitteratur. Simenon har kanske skapat en outplånlig bild av den franska deckaren, men han är inte särskilt representativ för den.

Simenon har alltså med sitt jätteverk dels ställt annan fransk kriminallitteratur i skuggan, dels skapat falska förväntningar. Men det är han inte ensam om.

Historien om den franska kriminalromanen är över huvud taget en historia om trick med speglar, en historia om ömsesidiga projiceringar. 1841, det år då Edgar Allan Poe publicerar sin berättelse Morden på Rue Morgue, brukar anges som deckargenrens egentliga födelseår. Morden på Rue Morgue inleds med att Poe gör ett försök att särskilje den analytiska intelligensen från den intuitiva, och först därefter introduceras huvudpersonen, monsieur C Auguste Dupin (som Poe utnyttjar igen; det genretypiska draget med återkommande huvudpersoner fanns alltså med redan från början).

Den förste detektiven är alltså fransman, skildrad av en amerikan som förutom ett par olyckliga barndomsår i London aldrig satte sin fot i Gamla världen men förlade sina flesta berättelser dit. Dupin är privatförmögen och har råd att följa sina nycker, han är boksamlare, tillbakadragen, går endast ut nattetid – men är ändå ingen främling för människorna i denna nattvärld, poliser eller skådespelare. Det som driver Dupin är intresset för analys och hans nyfikenhet på morden vid Rue Morgue är uteslutande intellektuell – man kan jämföra med Agatha Christies Hercule Poirot (som visserligen är belgare, men i högsta grad fransktalande) och dennes ständiga prat om ”de små grå cellerna”.

Poe satte normen

Poes porträtt av Dupin blir normgivande. Hädanefter är den galliske detektiven i anglosaxiska böcker en utanförstående betraktare, lagd att se sina medmänniskor som brickor i ett intellektuellt spel som han bedriver för sitt eget höga nöjes skull; en renodlad analytisk intelligens, knivskarp, kylig och livsfarlig – gärna med en förmåga att fraternisera med kriminella på deras eget språk som ställer honom aningen utanför kretsen av vanliga, hyggliga medborgare. Agatha Christie var inte den enda som utnyttjade sig av klichén om den iskallt rationelle fransmannen (en sorts Descartes med polisiära befogenheter) under pusseldeckarens guldålder; mästaren av det låsta rummet, John Dickson Carr, presenterade rannsakningsdomare Henri Bencolin vid Parispolisen – elegant, rationell och fruktad i den undre världen – för den anglosaxiska publiken.

Detta är inte platsen för någon utförligare diskussion om de projiceringar som pendlat över Engelska kanalen under historiens gång, men det vore roande att jämföra den kyligt cerebrale franske detektivens roll i engelsk kriminallitteratur med den kyligt sadistiske (och gärna något äldre) brittiske adelsmannens roll i fransk pornografisk litteratur, till exempel i Berättelsen om O eller Georges Batailles Ögats historia.

En riktigt fransk detektiv

Det kan däremot vara på sin plats med ett påpekande: bland alla dessa franska detektiver fanns faktiskt en som var skapad av en fransman – och en som var både fransman och detektiv på riktigt.

Emile Gaboriau (1833-1873) var en underhållningsförfattare som upptäckte detektivhistoriens möjligheter i en serie berättelser om polisman Lecoq. Tillsammans med Wilkie Collins och Charles Dickens anses han utgöra länken från Poe till Conan Doyle och Sherlock Holmes. Men Eugene François Vidocq (1775-1857), vars memoarer hade ett oerhört inflytande på kriminalromanens utveckling, var polis på riktigt: 1811 blev Vidocq den förste chefen för Sûreté och senare startade han vad som betraktas som den första moderna detektivbyrån, Le Bureau des Renseignements. Vidocq älskade att uppträda i nya förklädnader och infiltrera kriminella miljöer, han försökte systematisera polisarbetet genom att bygga upp ett kortindex: han var prototypen för en detektiv.

Det speciella med Vidocq var att han började sin bana på andra sidan lagen, som brottsling, och dömdes till ett åttaårigt fängelsestraff. I fängelset bytte Vidocq sida, tjänstgjorde som informatör och fick sin strafftid förkortad. Sûreté började i blygsam skala och drogs länge med extremt dåligt rykte, kanske beroende på att de flesta anställda liksom sin chef rekryterats ur kriminell miljö. Man fick betalt efter antalet lösta fall och det antas att tjänstemännen för att höja statistiken var med om att instifta brott som de sedan klarade upp.

Vidocq var naturligtvis en förebild för Balzacs gestalt Vautrin, den förrymde straffången som så småningom tar säte i justitiepalatset. Men den skugga han kastar räcker längre än så: i dess moraliska gråzon, där gränsen mellan polis och brottsling ar minst sagt flytande, kommer i själva verket en betydande del av den franska kriminallitteraturen att hålla till.

Historien om den franska kriminalromanen är som sagt en historia om ömsesidiga projiceringar: det är dags att se vad som hände när spegeln vändes.

Engelska böcker förbjudna

Under ockupationen var fransmännen förbjudna att utge engelskspråkig litteratur i översättning. Strax före kriget hade landet drabbats av feberaktig kärlek till den hårdkokta amerikanska stilen, representerad av Chandler, Hammett och James M Cain (en kärlek som består än i dag; det är betydligt lättare att hitta någon av dessa herrars verk i en fransk bokhandel än ovan nämnde John Dickson Carrs, ja rentav Agatha Christies) och nu sökte franska förläggare med ljus och lykta efter ett sätt att kringgå tyskarnas förbud.

Georges Ventillard kom på sättet och på Café Flore satt, nyligen frisläppt från tyskt fångläger och med ett konstant behov av snabba pengar, den man som skulle förverkliga hans idé: tidigarevarande kabaretsångaren, anarkisten och surrealistpoeten Léo Malet (1909-1996).

Idén var enkel: om man nu inte kunde översätta amerikanska böcker, fick man väl producera dem inhemskt, anta fingerade amerikanska författarnamn och förlägga handlingen till det andrahands-USA, halvvägs mellan saga och verklighet, som varje europé sedan biograffilmens uppkomst har åtminstone rudimentära kunskaper om.

Malet tog chansen och skrev i rask takt ett flertal gangsterhistorier under pseudonymerna Frank Harding och Leo Latimer. ”En amerikan som läst dem skulle rulla runt på golvet av skratt”, anmärkte Malet senare: kanske det, men inte fler varv än en fransman borde rulla runt åt hrr Dupin och Bencolin. Det som brister i autentisk lokalfärg ersätts i rikt mått av intensitet och svärta. L’ombre du grand mur (Den stora murens skugga), som skrevs 1942, skildrar en oskyldigt dömd läkare som av en slump blir gangsterdoktor och så småningom drivs att begå det brott han tidigare dömts för. Vad spelar det för roll om miljön är kulissartad och namnen hämtade på måfå från den amerikanska kulturens drivgods: L’ombre du grand mur är en roman om hur en människa hinns upp av sitt öde, en grekisk tragedi med svart 40-talstouch. Man kan mycket väl se den som en allegori över det ockuperade Frankrike: man kan också mycket väl se den i ett samtida litterärt sammanhang, där Sartre och Camus via Kafka kommer fram till samma ödesdrama som Malet når via James M Cain.

Intressant nog upprepade Boris Vian (1920-1959) Malets manöver när han 1946 publicerade skandalromanen Jag ska spotta på era gravar och föregav att romanen skrivits av en svart amerikan vid namn Vernon Sullivan – i översättning, dock, av Boris Vian. Men Vian var fräckare än Malet och talar i förordet om hur man återfinner ”det mycket tydliga inflytandet från Cain”. Exemplet visar hur nära varandra kriminalromanen och den vanliga franska romanen rör sig. I vår tid kan man peka på författare som Patrick Modiano, Jean Echenoz, Emmanuel Carrère: alla tre använder berättarformer och konventioner från spänningslitteraturen på lek eller allvar; i synnerhet Modiano, vars stämningsläge närmar sig deckarens betydelseladdade, där varje detalj ur det förflutna är en möjlig ledtråd, varje replik ett möjligt vittnesmål. Alla Modianos romaner kan beskrivas som oavslutade detektivundersökningar.

Fransmän älskar genrelitteratur

Man kan i anslutning till detta konstatera att fransmännen alltid haft en förkärlek till genrelitteratur (Edgar Allan Poe erkändes som en klassiker i Frankrike när han i sitt hemland ännu betraktades som ett udda och lätt pinsamt fenomen) och haft en större beredskap att ta den på allvar.

Malet tröttnade hursomhelst snart på sagovärlden och bestämde sig att pröva den hårdkokta formeln på miljöer som han kände till av egen erfarenhet. Resultatet, 120, Rue de la Gare, utkom i november 1943, blev en omedelbar succé och filmades direkt efter krigsslutet. Äntligen, sade man, en fransk detektivroman med rum för samtiden, en roman befolkad av verkliga människor, verkliga miljöer, verkliga problem! Om Dashiell Hammett med Chandlers formulering tog ut mordet ur den venetianska vasen och slängde det i gränden, så tog Malet – därtill inspirerad av anarkistiska tidskrifter som Le Père Peinard – ut mördarens repliker från Comédie Française och slängde dem i ett av Pigalles gathörn.

120, Rue de la Gare börjar i ett tyskt fångläger och utvecklas till en storslagen exposé över det besegrade och ockuperade Frankrike: rädslan, mörkläggningen, respassen, nattpatrullerna, ransoneringarna. Fascinerande och lärorikt nog var det alltså med ursprung i den rena imitationen som Léo Malet så småningom hittade ett sätt att skriva om sin egen värld, den ljusskygga Parismiljö han kände utan och innan efter sin ungdoms hundår då han ofta saknade tak över huvudet. Malet insåg också så småningom att han kunde slå mynt av sina ingående topografiska kunskaper och inledde serien Paris nya mysterier (efter Eugène Sues följetongsroman Paris mysterier) med en deckare för vart och en av Paris tjugo arrondissement: Karakteristiskt nog tröttnade Malet när bara fem återstod.

Moralist på tvärs mot lagen

Mannen som rör sig i denna värld, Nestor Burma, är kongenial med den: uppkäftig, slagfärdig och småsentimental, med en osviklig förmåga att göra sig osams med myndighetspersoner och kasta sig hals över huvud in i situationer där han kommer att dra det kortaste strået. Burmas undersökningar i de 28 romaner där han är huvudperson utförs ofta på tvärs mot lagen men aldrig mot den egna moralen. Malet lånade Nestor Burma det mesta ur egen fatabur, från den berömda pipan i form av ett tjurhuvud till erfarenheterna från 20-talets parisiska anarkister. I en av de bästa av Paris nya mysterier, Brouillord au pont de Tolbiac (Dimma på Tolbiacbron) från 1956, tvingas Burma återvända till anarkistmiljön med en bitter morallektion som följd: den av kamraterna som förblev idéerna trogen slutade som lumpsamlare, de andra blev företagare som stjälper i sig champagne och oroar sig för strejker eller mördare. Och Burma själv? Han upprätthåller fiktionens privatdeckares hävdvunna plats i rågången mellan lag och ordning av en mer privat natur – den svävande moraliska plats som vi såg att redan den högst verklige Vidocq hade, eller som en av Burmas gamla vapenbröder säger: ”Fastän du blev en snut, så är du en lite speciell snut.” Brouillard au pont de Tolbiac visar Leo Malets hela register – råheten och ömheten, den hårt drivna men vid det här laget ganska patinerade slangen, hatkärleken till Paris mest nergångna miljöer och människor, solidariteten och fördomsfullheten, serietidningsvåldet och chanson-sentimentaliteten, moraliteten runt nästa gathörn som tålmodigt inväntar läsaren.

Efter Léo Malet blev den franska detektivromanen sig aldrig mera lik.

Övertydlig politisk hållning

Hon bläddrade igenom de båda lokaltidningarna. Den ena förfäktade en kapitalistisk vänsterideologi, medan den andra förfäktade en kapitalistisk vänsterideologi.

Citatet får nog de flesta svenska läsare att tänka på någon av de senare böckerna i Sjöwall-Wahlöös romanserie. Men det kommer från inledningen till Jean-Patrick Manchettes (1942-1995) mästerverk Fatale från 1977, en roman som både föregriper ninjafeminismen med ett decennium och i sin komprimerade, kompromisslösa aggressivitet vida överträffar allt vad Nikita, Thelma och Louise förmår.

I övrigt är associationen till Sjöwall-Wahlöö helt korrekt: på samma sätt som i deras sena romaner, ger den närmast övertydliga politiska hållningen Manchette en kuslig – och konstnärligt mycket effektiv – distans till det han skildrar. Hans egen ideologi är så väsensskild från det samhälle han beskriver att han lika gärna skulle kunna beskriva det från Mars; vissa skillnader blir på det avståndet omärkliga, medan andra växer till avgrunder.

Jean-Patrick Manchette drev Léo Malets milda anarkism så långt man kan komma i våldsam riktning. Kriminalromanens dramatik bygger helt på en underförstådd manikeisk världsbild – ljus och mörker, gott och ont. Malet flyttade, efter fullbordad examen i den amerikanska hårdkokta skolan, ljuset och mörkret så nära varandra att han kunde låta sina deckare utspelas i den gråzon där de flesta av oss ändå lever våra liv – men dock utan att rucka på vissa grundläggande etiska principer. Manchette, som växte upp på en hårdkokt diet, särade återigen ljuset från mörkret – men hos honom har de bytt plats. Det tog honom några romaner att lyckas. I hans tidiga böcker är det småborgare som tvingas ut ur sina trygga existenser och upptäcker berusningen i att leva utanför samhället.

Samhället slår tillbaka hårt

Nada från 1972 är den sorglustiga historien om en mycket amatörmassig grupp terrorister som planerar att kidnappa den amerikanske ambassadören; samhällets våld är både mycket effektivare och mycket hänsynslösare än något dessa illa förberedda idealister kunnat åstadkomma, är den moral som Manchette låter oss ana.

I Fatale tar han steget fullt ut: där är det ordningen (som den normala deckaren eftersträvar att återupprätta) som är ond, och mördaren som hotar ordningen den vi lockas att identifiera oss med. Manchette överskrider kriminalgenrens alla gränser och hör egentligen hemma i den unikt franska kategorin ”onda” författare av Lautréamonts eller markis de Sades sort. (Så slutar också Fatale med en invokation till – den kvinnliga – läsaren som är en direkt parafras på Sades företal till Filosofi i sängkammaren.) Om markis de Sade och Ulrike Meinhof hade skrivit en deckare tillsammans. skulle Fatale vara ett helt tänkbart resultat – under förutsättning att någon tredje kunnat få dem att tygla sin lust till omständlighet. För Manchette behöver bara 150 sidor för att vända upp och ner på samhällsordningen – och få läsaren att acceptera detta. Den han framför allt studerat är Hammett, koncentrationens mästare. Romanens anonyma hjältinna är yrkesmörderska, vi får inledningsvis se henne utöva sitt yrke, inkassera belöningen och sätta sig på nattåget, där hon i en oförglömlig scen sitter på golvet i sin kupé och frossar med en jätteportion choucroute och två flaskor champagne; sedlarna klibbar vid kroppen. Hon spiller surkål på hakan och champagnen dryper ur mungiporna.

På morgonen anländer hon till Bléville (ung ”Flisby” eller ”Kosinge” – uppenbart en syskonstad till Poisonville i Hammetts marxistiska lärostycke Röd skörd) och börjar sin sondering av terrängen. Vad som följer är en vänsteranalys av standardsnitt: Bléville styrs helt av två kapitalister som för profitens skull är mycket hänsynslösare än vår yrkesmörderska; deras produkt tar livet av spädbarn och gamla – hon begränsar sin yrkesövning till ”stora skitar”.

Våld och revolutionsromantik

Fatale är egentligen en fullständigt osannolik bok, dess våldsamhet får Quentin Tarantino att kännas barntillåten och dess överdos av sjuttiotalets revolutionsromantik borde framlocka läsarens löje, till exempel när hjältinnan i slutscenen svårt sårad ”genomkorsade förorterna där arbetarna sov EN LITEN STUND TILL”. Det krävs en stor konstnär för att få läsaren att acceptera dessa förutsättningar: och Manchette är en sådan, hans språk har en korthuggen musikalitet som man nästan kan slå takten till och han har ett sinne vidöppet för absurda vändningar och konkreta detaljer som etsar sig fast.

Efter Manchette gick det inte att komma längre. Vem som helst annan som hade försökt vad han gick i land med skulle oundvikligen ha hamnat i rena nihilismen – vilket är döden för en kriminalroman; varför skulle man då överhuvudtaget bry sig om vem som mördar vem eller vem som uppdagar vad? (Ett problem som James Ellroy förr eller senare kommer att ställas inför. Om han inte redan gjort det: Ellroy kan för övrigt påminna en del om Manchette genom det iskalla ursinne som driver hans romaner långt, långt bortom den punkt där de flesta av oss förmår urskilja gott och ont.)

Reträtt från samhällsdebatten

Det självklara svaret för kriminalromanen blev att retirera från samhällsdebatten, tillbaka till Simenons trygga domäner där kommissarien är en hygglig prick och det antas finnas åtminstone något slags rättvisa att överlämna en vederbörligen avslöjad mördare till.

Den ende författaren i denna genomgång som blivit riktigt uppmärksammad och till och med prisbelönt – i Sverige tillhör talande nog denna skola – nämligen Pierre Magnan. Låt vara att hans musikälskande och synnerligen ogifte kommissarie: Laviolétte kanske egentligen har fler vanor gemensamma med Colin Dexters kommissarie Morse (och, för all del, vår egen Wallander) – förutom sin notoriska melankoli en sällsynt förmåga att bli osams med sina överordnade samt följa fel spår till nästan sista ögonblicket – än med Maigret; han är ändå kommissarie, något som varit otänkbart för till exempel Léo Malet som förklarade att han gjort Nestor Burma till privatdetektiv eftersom: ”Maigret fanns… Och dessutom gillade jag inte snuten så värst mycket.”

Pierre Magnan representerar alltså en återgång till den gammaldags, hederliga pusseldeckaren: därmed inte sagt att uppmärksamheten är oförtjänt. Redan genom sitt miljöval är han unik. Magnan är den ende författaren i denna genomgång som håller sig borta från Paris. När dimman tätnar i hans böcker, tätnar den över de provensalska bergen och inte över Paris takåsar. Magnan är landsbygdsskildrare och en stor del av charmen och stämningen i hans vid det här laget ganska många deckare består också i den initierade miljöbeskrivningen. Redan Agatha Christie förstod hur väl en småstads klaustrofobiska atmosfär passar just för detektivromaner; i en småstad vet alla vem som hatar vem och hatet kan växa utan ut lopp i decennier. Dessutom måste ju den mördare som går lös vara någon som alla känner och hälsar på dagligen i affären.

Struntar i proceduren

Innan han gav sig på skrivandet arbetade Magnan själv som polis, vilket märks framför allt genom att han är den av de här behandlade kriminalförfattarna – den suveränt svepande Léo Malet undantagen – som är minst intresserad av polisarbetets praktiska sidor och de tekniska aspekterna på en kriminalutredning. Något som var och en som hävdar den egna erfarenhetens absoluta nödvändighet för skönlitterärt skapande bör fundera över en stund.

Pierre Magnans brott har gärna sitt ursprung i det förflutna, någon ogärning eller misshällighet i lokalsamhället som legat och grott under ytan i decennier, tydligast i Le Secret des Andrônes (1980, svensk översättning, Skuggspel, 1984). Däri liknar han Didier Daeninckx (född 1949) men där upphör också i stort sett likheterna.

Didier Daeninckx visar att det går alldeles utmärkt att skriva kriminalromaner med samhällsengagemang efter Manehette. Daeninckx har inte ett uns av Manchettes svarta romantik (han framstår tvärtom som den mest humanistiske av dessa författare) och man får heller inga riktiga fingervisningar om var hans politiska sympatier ligger. Hans ärende är ett annat och han ansluter sig genom det till den ärorika franska traditionen från Voltaire och Zola: det som upptar Daeninckx är justitiemordet i alla dess former och det hans protagonister eftersträvar är helt enkelt rättvisa. Så här formulerar sig den åldrande kommissarien Londrin, krigsinvalid från Indokina, i Lumière noire (Svart ljus) från 1987: ”Jag kommer att framstå för er som en idiot. Helt urmodig, men jag har behov av att alltjämt få tro en liten smula på rättvisan, sanningen… Såna gamla idéer! Trettio års lektioner i likgiltighet har inte slagit igenom helt och hållet!”

Maktapparaten en fiende

Man tycker sig höra sluttalet i en film av Frank Capra eller möjligen Oliver Stone, och det är också den sortens rättspatos Daeninckx besitter; fast hans tro på möjligheten att få rättvisan genomförd mattats betydligt med åren. Samma sorts osynliga maktapparat som väver sina nät i Stones JFK anas också hos Daeninckx: hans fiende, om någon, är byråkratin (och var och en som någon sin försökt övertala en fransk byråkrat förstår honom). Redan titeln på Daeninckx’ debutroman från 1984 låter ana denna fiendskap: den heter Meurtres pour mémoire (ungefär Mord i minne) vilket anspelar på den byråkratiska termen för ej bokförda poster, vilket är exakt vad romanen handlar om.

Intrigen i Meurtres pour mémoire är i själva verket en båge spänd mellan två sådana ej bokförda poster i Frankrikes moderna historia. Romanen börjar i Paris den 17 oktober 1961, mitt under kriget i Algeriet: när franska nordafrikaner håller en sympatidemonstration för den algeriska befrielserörelsen FLN, slås den brutalt ner av CRS, den ökända franska kravallpolisen, med fyrahundra dödsoffer till följd. Episoden är sann men var fram till Daeninckx’ bok nästan okänd i Frankrike: man lyckades mörklägga affären helt. Daeninckx låter poliserna hitta en helt vanlig fransk historielärare bland dödsoffren: när dennes son mördas på öppen gata i Toulouse tjugo år senare, rullas affären upp och det visar sig så småningom att historieintresset vållat bägges död. Pappa Thiraud höll nämligen på med en lokalhistoria om Drancy, den obemärkta Parisförorten där han levde: det absolut enda märkvärdiga med Drancy var det faktum an det var där man under ockupationen samlade franska judar för vidare transport österut. Thiraud upptäckte att oproportionerligt många judar kom från Toulouse och när han undersöker saken närmare, finner han att den enda anledningen till detta var att stadens ansvariga tjänstemän skötte sitt uppdrag från tyskarna i god byråkratisk anda, det vill säga exemplariskt. Saken blev aldrig känd och den ansvarige tjänstemannen avancerade till en hemlig post i terroristbekämpningen – lagom för att uppdaga vart Thirauds intresse för lokalhistoria fört honom – varpå det var en enkel sak för honom att beordra en diskret avrättning. Tjugo år senare har sonen tagit upp pappans oavslutade storverk Drancy – från begynnelsen till våra dagar och går samma öde till mötes.

Konspirationen finns där

Vad Malet än må ha tyckt, är det naturligtvis en poäng att det är vanliga, hederliga polismän som sköter utredningen. Samma sak gäller Lumière noire, som utspelar sig i ett Paris vettskrämt av en serie terroristdåd, där polisen ute vid flygplatsen Roissy vådaskjuter en flygmekaniker och efteråt påstår att han kört utan lyse och vägrat stanna på begäran. Flygmekanikerns bästa vän och kollega är upprörd: det var inte alls så gick det till! Åtminstone det ena framljuset funkade, det är han helt säker på. Men ju mer han framhärdar i sin version, desto värre blir han ansatt av polisens internutredare, som hotar med att dra fram små oegentligheter i flygmekanikerns förflutna. Med små medel manar Daeninckx den kafkaliknande situationen, för att så vidga perspektivet: det visar sig att episoden kan ha bevittnats av några malier som övernattade på ett flyghotell i väntan på att utvisas.

Lumière noire är en mörk konspirationshistoria som skulle kväva läsaren om det inte vore för Daeninckx’ sällsynta förmåga att skapa sympati för sina gestalter och lämna berättelsen för sidosprång, till exempel en snabblektion i modern afrikansk pop, levererad under en skakig taxiresa genom öknen, eller den obetalbara scen där vår rättvisetörstande kommissarie plötsligt ställs inför en tredimensionell mekanisk iscensättning av Raymond Queneaus roman Pierrot mon ami (Min vän Pierrot) avsedd för patafysikerns hemstad Le Havre – en helt öververklig och oförklarad scen, helt utan samband med deckarintrigen, som hämtad från någon av den gamle surrealisten Léo Malets bästa stunder.

Daeninckx är en kriminalförfattare som överskrider genren lika mycket i kraft av sin poetiska fantasi som sitt rättspatos och det ska bli mycket spännande att följa hans författarskap.

Historiska brott, fast i annan bemärkelse, är även vad som sysselsätter Marc Paillet, som inledde första avsnittet av denna genomgång och nu får avsluta den. Ämnet för hans senaste medeltida mordgåta. Le sabre du calife (Kalifens sabel), som kom 1996, lovar tyvärr mer än Paillet kan hålla: en diplomatisk mission år 802 från Karl den stores hov till Harun al-Rashid i Bagdad, i avsikt att åstadkomma vad man i dag skulle kalla en icke-angreppspakt mellan de båda stormakterna inför hotet från den tredje, Bysans. Le sabre du calife är en hygglig historielektion och en hygglig intrig från maktkampen kring kalifen, men skrämmande konventionell i sina porträtt av starka, gudsfruktiga franker och starka, gudsfruktiga saracener (samtliga dessutom män). Men kanske är vi svenskar, uppväxta som vi är med Röde Orm, aningen bortskämda när det gäller kulturkrockar av detta slag.

Vänstern söker nödhamn

Uppmärksamheten fångas av något helt annat, nämligen Marc Paillets verkförteckning. Bland hans tidigare böcker finns titlar som Vänstern år noll, Mot ett nytt samhälle, Rent bord och Marx mot Marx. Det är alltså inte bara i Sverige som den gamla vänstern finner en nödhamn i deckargenren. Men man har svårt att föreställa sig en svensk författare som skulle ge uttryck för en så ahistorisk och nationalistisk svulstighet som Marc Paillet gör när han låter den hemvändande Erwin Saxaren rida igenom det glest befolkade Frankrike, minnas miljonstaden Bagdad, och förutspå en framtid när även Frankrike genom idogt slit blivit lika rikt och mäktigt. Fast man ska aldrig säga aldrig; kanske har munkdeckaren bara inte nått hit än, kanske får Viktor Västgöten plira mot horisonten och sia om kommande stordåd i nästa svenska storsäljare…

Ovanstående text är en lättare omarbetning av en artikelserie som publicerats i Svenska Dagbladet.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22