Frans G. Bengtsson 1894-1954 Röde Orms författare skrev också dikter med subtilt erotiskt innehåll

Mar 11th, 2010 | By | Category: 2005-1, Artikel

Av Lennart Ploman

På sydsidan av Hallandsåsen i nordvästra Skåne ligger det medeltida godset Rössjöholm, sedan mitten av förrförra seklet ägt och brukat av den danska ätten Rosenörn-Lehns svenska gren. Här föddes Frans G. Bengtsson som äldste son till förvaltaren på godset. Om sin tidiga uppväxt och skolgång har han drastiskt berättat i Den lustgård som jag minns.

Efter studentexamen i Kristianstad ägnade han många år åt lika omfattande som osystematiska studier i Lund. Med glupande läslust och förbluffande receptivitet tog han sig an historia och litteratur – svensk, fransk och inte minst anglosachsisk – och blev intensivt och livslångt intresserad av schack.

Kalvande kor och poesi

En njursjukdom tvingade honom till några års konvalescens i hemmet, där han tog hand om djuren samtidigt som han odlade han sin vurm för poesi.

”Ofta hade jag då någon sonett eller en strof av ett längre poem att tugga på under väntetiden och en stor frid och harmoni kom då ibland över mig. Ty där låg kon och hade makligt besvär med sin kalvning, och här satt jag och laborerade i en sorts jämförlig möda, och det föreföll gå efter omständigheterna väl för oss båda,” skrev Bengtsson senare.

Han blev så småningom frisk och skulle återvända till akademin i Lund, men med tvekan eftersom han kommit att trivas med lantlivet.

”Och aldrig mera kommer jag att ha ett sådant husdjur som en svart tjurkalv vid namn Pelle, som jag egenhändigt uppfödde och uppfostrade; han blev mig mycket tillgiven och ännu när han blivit fullvuxen kunde jag släppa honom lös och taga honom med på en stunds promenad, utan stång eller länk eller någonting, varvid han som en fruktansvärd pudel troget följde i mina fjät och alltemellanåt vänligt puffade mig med nosen i ryggen, för att påminna mig att han ville ha en extra bit linfrökaka. Ty linfrökaka tyckte han mycket om; ännu mera än om mig, misstänker jag …

Där stod jag nu vid skiljevägen; och ibland, när papperstillvaron förefaller tom och löjlig och jag tänker på hur bra jag trivdes med koma, är jag inte säker på att jag valde rätt. Men sonetter och andra hägringar vinkade, bland annat sköna kvinnor också; ty jag var nu särdeles frisk och stark och skulle kunnat lyfta en genomsnittlig litteraturkritiker på rak arm…”

Blev ”lärd man” i Lund

Tillbaka i Lund återupptog Bengtsson studierna med intensitet och blev efter rätt kort tid vad man förr kallade en lärd man.

Mera i förbifarten och kanske mest för att glädja sina föräldrar tenterade han inom sex veckor runt nyåret 1920-21 i engelska, religionshistoria och praktisk filosofi och blev filosofie kandidat. Tio år senare blev han fil. lic. på en avhandling. Det var egentligen den inledning som han sex år tidigare skrivit till boken Skogsliv vid Walden av amerikanen H.D. Thoreau som han översatt.

I mitten av 20-talet debuterade han som författare med två diktsamlingar. Den första hette Tärningkast och dikterna i den hade stötts och blötts av hans nära vänner Algot Werin och Olle Holmberg – båda blivande litteraturprofessorer i Lund – samt den beläste Göran Lindblad, senare litterär chef på Norstedts förlag.

Han fick bra kritik. Recensenterna fann ”en konstfärdig och alldeles otidsenlig poesi av stor skönhet” i dikter om hjältars bedrifter, hjärtesorg och tragiska öden i en avlägsen tid. Bengtsson visade en häpnadsväckande litterär belästhet som han emellanåt kryddade med en sorts litterärt leklynne.

Svalare kritik

Den andra diktsamlingen, Legenden Om Babel, fick svalare kritik eftersom den alltför mycket liknade den första. Det gjorde att Frans G. – som han från och med nu kommer att kallas – mer eller mindre tappade fotfästet som poet. Han upplevde några bekymmersamma år innan han började skriva prosa, stöttad av Fredrik Böök och andra vänner i Lund. De ser till att Frans G. Bengtsson får arbeta med översättningar och recensioner.

Stormförtjust kamrat

De här åren åstadkom han två lysande översättningar av gigantiska verk: Miltons Det förlorade paradiset och det medeltida eposet Rolandssången. 1929 kom hans första essäsamling: Litteratörer och militärer.

Fredrik Böök, som då var den tongivande kritikern var stormförtjust:

”Det är omöjligt att läsa den utan att bli upplivad, stimulerad, betagen; man smittas ovillkorligen av den höga munterhet, den kärva, beska humor som omger den likt ett elektriskt fluidum. Den som har tröttnat på det fadda och mjälla, slätkammade och beskäftiga i litteraturen och verkligheten, skall finna ett utsökt nöje i att slå följe med denne vältalige, egensinnige vandringsman, som går sina egna vägar och bär sin hatt som han vill.”

Över en natt blev Frans G. berömd författare.

Ytterligare tre prisade essäsamlingar följde under 30-talet, Silversköldarna, De långhåriga merovingerna och Sällskap för en eremit samt hans sista, För nöjes skull, i slutet av 40-talet. Innehållet är oerhört skiftande, intet mänskligt är honom egentligen främmande och betraktelserna spänner över vida falt. Ämnesvalet är inte begränsat till historia och litteratur, djur och natur, utan omfattar också företeelser av allehanda slag och människor med högst varierande egenskaper, färdigheter och egenheter. Ett kärt ämne är, inte överraskande, förmågan respektive oförmågan att skriva och uttrycka sig.

Ovanlig kombination

Genomgående karakteriserades hans skriverier av den ovanliga kombinationen lärdom, humor och formuleringsförmåga.

I mitten av 30-talet kom Frans G. Bengtssons mäktiga biografi om Karl XII. Den gavs ut i två band och tas mycket välvilligt emot av publiken. Detta fick den angenäma bieffekten att författarens ekonomi till sist saneras intill sista växelblankett. Verket nedvärderas emellertid av några fackmän för bristande objektivitet och man ogillar författarens fascination inför människan Karl XII. Det går att känna igen senare tiders historiekritik mot skribenter som inte är av facket.

1939 gifte sig Frans G. Bengtsson med Gerda Fineman, som var sekreterare på Norstedts förlag. De slog sig ner på Ribbingsfors herrgård där hon växt upp. Den ligger vid Gullspångsälven på gränsen mellan Västergötland och Värmland.

Röde Orm – makalös framgång

Här fortsatte Frans med äventyrsromanen Röde Orm, som han påbörjat i Lund. Den kom ut i två band under första hälften av 40-talet och blev en makalös succé med upplagor som överträffar allt vad Sverige upplevt tidigare. Förklaringen till detta får man enklast genom att läsa boken, som är oemotståndligt rolig och spännande. Den är skriven av en man kan enormt mycket om 900-talets Europa inklusive Nordvästskåne, där hjälten hör hemma. Den översattes till mer än 20 språk och nya upplagor, inklusive tecknade serier, kommer fortfarande, inte minst på svenska och i den engelsktalande världen.

Det har också kommit två postuma essäsamlingar – den första redan året efter författarens bortgång; Folk som sjöng med efterskrift av blivande riksarkivarien Ingvar Andersson och, långt senare, Äreräddning för Campeadoren med efterskrift av litteraturhistorikern och bibliotekarien Rolf Arvidsson. I båda fallen gäller det i stor utsträckning essäer som tidigare publicerats i tidningar och tidskrifter och därför varit svårtillgängliga.

Erotisk poesi

1964 utgavs också lyriksamlingen Inför kvinnan ställd, med texter som sammanställts av Hjalmar Gullberg ur Frans G. Bengtssons efterlämnade manuskript. Det är huvudsakligen kärlekslyrik i sonettform, en erotisk poesi som visar en mindre väl känd sida av författaren som poet.

100-årstal

På 100-årsdagen av hans födelse samlades Frans G. Bengtssonsällskapets styrelse vid hans grav på Amnehärads kyrkogård i Västergötland. Ett tal är värt att citera:

”Goda kännare av vad Du skrivit har förundrats över Din unika ställning i vår litteratur. Där finns en särpräglad legering av Ditt intresse för det heroiska och det romantiska, ödesmättade och tragiska å den ena sidan och å den andra Ditt oförbränneliga, muntra leklynne i text och tal. Du har med ett fyndigt uttryck kallats den solistiska konversationens mästare och Din stora, spirituella korrespondens är samma andas barn. Allt detta trots eller oberoende av Din väldokumenterade Schopenhauerska pessimistiska livsinställning.

Med all rätt har det poängterats att Du som poet tog Ditt värv på fullaste allvar och i grunden studerade poetikens vetenskap. Resultatet blev inte sällan genuint klassisk poesi av sällsam lyster och konstfärdighet. Och likväl är det som prosaförfattare, och då inte minst som essäist, Du firat Dina största litterära triumfer – välkända för oss alla här – och baserade på Din ofantliga beläsenhet och Din ojämförliga framställningskonst.”



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22