Frances Fyfield: Engelsk thrillerförfattare som avskyr epitetet ”nya Christie”

Sep 19th, 2009 | By | Category: 1995-2, Artikel

Av ROLF NILSÉN

Thrillerförfattaren Frances Fyfield utstrålar massor av engelsk effektivitet när jag och Dast-fotografen, lätt försenade, släpps in i hennes hotellrum och accepterar varsin kopp ”verkligt uselt kaffe”. Den 46-åriga Fyfield, som egentligen heter Frances Hegarty och ger ut böcker även under detta namn, är av medellängd, har det mörka håret ordentligt bakåtkammat, samt sedesamt samlat i en knut i nacken. Hon är brottmålsadvokat i det civila och har, i likhet med de flesta andra kvinnliga engelska deckar- och thrillerförfattare behängts med epiteten ”Crime Queen” eller ”Den nya Agatha Christie”.

– Det snällaste man kan säga om det är väl att det är synnerligen fantasilöst och tjatigt, säger hon väluppfostrat. Det talas ju aldrig om någon ”Crime King”.

Med ett bländande leende tillägger hon att hon gillar uttrycket ”Mistress of Menace” mycket bättre.

Konstiga fall

Fyfield har arbetat som advokat i 15 år, men numera finns hon endast en dag i veckan på byrån – och kallas skämtsamt ”soptunnan” av kollegerna, eftersom hon offervilligt tar hand om konstiga fall som ingen annan vill ägna sig åt.

– Nyligen hade jag ett fall där folk stal kroppar från kyrkogårdar och bårhus. Än vet ingen vad de skulle med liken. Men eftersom ingen äger en död kropp, kunde jag bara få dit dem för inbrott.

Med sann engelsk känsla för det morbida minns Fyfield ett fall, där en man sköt sin hustru, grävde ner henne i trädgården sedan han skurit av huvudet och lagt det i bilkofferten.

– Han stoppades av en slump av polisen som ville se körkortet. Han sade till dem att titta i skuffen – och där låg huvudet. Han hamnade på mentalsjukhus.

Frances Fyfield betecknar osentimentalt den flora av brottslingar som passerar förbi henne i domstolen som ”dumma snarare än onda”.

– De brott jag finner mest avskyvärda är de som riktas mot barn och åldringar, säger hon. Där har jag ingen misskund, utan försöker utverka maximala straff.

Väldisciplinerad

Skriva om brott började hon göra för att få utlopp för all sin överskottsenergi. Eftersom hon skriver så väldisciplinerat och snabbt (hittills nio böcker – de första tre på 18 månader), föreslog hennes förläggare att hon skulle skapa en pseudonym. Men det hade hon redan, så nu började hon också skriva under eget namn.

– Hittills har jag skrivit två böcker som Frances Hegarty – Lekrummet och Ljus- dunkel. De är mer psykologiska än mina andra böcker. Faktum är att Lekrummet, som handlar om raffinerad psykopatisk barnmisshandel, blev så ruskig att jag har svårt att förstå att det faktiskt är jag som skrivit den!

Som Frances Fyfield skriver hon mest om åklagaren Helen West och hennes populäre sambo (ibland särbo), polismannen Geoffrey Bailey. I sina intriger försöker hon undvika fysiskt våld, eftersom hon finner sådant ”onödigt”. Även den lätt frivola juristen Sarah Fortune har förekommit i ett par böcker.

– Till Helen West har jag i stort sett använt mig själv som modell, erkänner Fyfield. Hon saknar, liksom jag, de flesta nödvändiga baskunskaperna i hushållsarbete. Men problemen hon möter i arbetet är sådana jag själv har erfarenhet av.

Vill vara Sarah

När det gäller Sarah Fortune har Fyfeild i henne skapat det slags kvinna hon själv skulle vilja vara.

– Hon är ju inte direkt pryd, konstaterar hon med ett vinnande leende. Hon har tillfälliga sexuella förbindelser, är fräck och framfusig och struntar fullständigt i vad folk anser om henne. Så är, tyvärr, inte jag. Jag är alldeles för strikt och fortfarande mycket av den duktiga flicka jag uppfostrades till.

Fyfield bor i ”ett lagom nergånget område” i London, där hon trivs med polissirenernas ljut på gatorna.

– Jag är född i rurala Derbyshire, där jag fick lära mig att mjölka kor. I Sverige har hennes förlag Wahlström & Widstrand inte hunnit översätta allt hon skrivit. Hon tror att detta beror på att hon ”skriver för fort”.

Fått deckarpris

– Min senaste Thriller heter A Clear Conscience och har nominerats till deckarpriset Golden Dagger, tillsammans med böcker av Sue Grafton, Sara Paretsky, Minette Walters och Peter Høeg. Høegs Fröken Smillas känsla för snö är en fantastisk bok.

Hon fick Silver Dagger-priset 1991 för Deep Sleep (hösten 1994 översatt som Djup sömn). Hon skriver helst för hand i sängen och renskriver sedan på dator.

– En idealisk thriller skall ha cirka 300 sidor och ta sex månader att skriva, säger hon koncist.

Hennes förstlingsverk En fråga om skuld blev nyligen TV-film, med Cherie Lunghi i rollen som Helen West. Fyfield tycker att det blev ”en riktigt bra dramatisering”. Fler överföringar till bilder är på gång.

Frances Fyfields stora intresse vid sidan av arbetet är att samla på oljemålningar.

– Nu har jag så pass många att jag slipper se tapeterna hemma, förklarar hon.

Böcker av Frances Fyfield:

En fråga om skuld, 1991.

Skuggor på spegeln, 1992.

Eldprov, 1993.

Djup sömn, 1994.

Shadow Play, 1993

Perfectly Pure and Good, 1994.

Clear Conscience, 1994.

Böcker av Frances Hegarty:

Lekrummet, 1992.

Ljusdunkel, 1993.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22