Från unik till dreglande efterklingare

Jan 1st, 2009 | By | Category: 1999-2, Artikel

AV JEAN BOLINDER

Bibeln innehåller många kloka ord. Som till exempel Markus 8,36 … Jag kom att tänka på de orden häromdagen.
En extraadjunkt vid en realskola skrev på sitt sommarlov en deckare. Han sände den till DST – Det Stora Förlaget. Manuset kom tillbaka. Extraläraren uppvaktade då ett litet förlag som givit ut en deckare han beundrade. Boken antogs och den berömde kritikern PGP i Veckojournalen fann den vara ”av högsta svenska klass”. DSF:s rikstidningars kända recensenter Jörgen Elgström och Barbro Hähner berömde. Många andra med dem. Senare rosade bl a Barbro Alving. Så valdes författaren som den förste efter grundarna, in i Deckarakademin. Hans noveller och inlägg togs gärna in i de stora tidningarna – även de som tillhörde DSF.
Ja, DSF hörde också av sig genom sin förlagsdirektör som ville uttrycka sin höga uppskattning av böckerna – även den som en gång refuserades. I brev stod det bl a ”Du företräder en unik linje i den svenska deckarlitteraturen och jag hoppas folk i större ut sträckning upptäcker detta.” Önskades ”en annan lansering” fanns den på DSF liksom ”ett starkt intresse för vad du gör här i huset, inte minst hos mig”.

Författare, bliv vid din läst!

Författaren blev glad men tyckte att hans lilla förlag var det som vågat satsa på hans debut. Han fortsatte där. Han hade dock gett ut sin första ”ickedeckare” på ännu ett litet förlag som sedan gått i konkurs. Boken hade fått beröm, bland annat av Torgny Lindgren. Författaren tänkte nu, att ville DSF-förlagsdirektören ge ut nästa roman så vore det positivt. Men se det ville han inte. Han skrev rakt ut att ”om författarens gåvor ligger inom det område som för närvarande kallas detektiv-, kriminal- eller spänningsroman, så tycker jag att han ska säga världen det han vill inom det området.” Författaren skulle inte få gå de kreativa vägar han kände för utan bli vid den läst DSF menade, passade honom. Författaren uppfattade det ej som lockande att skriva vad andra ville. Han ville få respekt för sin integritet.
När boken kom på ett annat förlag förstadagsrecenserades den fullkomligt ner av en DSF-författare i DSF:s stora morgonblad. Trots mestadels positiva recensioner i övrigt sade förläggaren att recensionen betydde så stort ekonomiskt avbräck att han inte hade råd ge ut flera böcker av honom.

Vägrades genmäle

När så förläggaren på det lilla förlaget blev för gammal och lade ner sitt deckarförlag, valde författaren ej vännen och DSF. Trots varningar sände han manus till ett konkurrerande förlag med en redaktör som ej befallde vad som skulle skrivas.
Nu hände en hel del av det man varnat författaren för. Han var ej välkommen att skriva i DSF: s tidningar och han recenserades i allmänhet inte där. När han angreps fick han inte svara – hans svar hade tyvärr kommit bort och när han sände en kopia var det ju på tok för sent att svara! När Nordens största boktidning utsåg honom till Kvartalets författare för en av hans (ickedeckar-) romaner, skrev chefredaktören där argt att det var konstigt att en sådan författare inte ens recenserades i stora tidningar. Då följde i en DSF-avisa en recension som tog all heder och ära av boken – den var så nedgörande att fristående Aftonbladet protesterade i sin innerspalt.

Raseri över gåva?

Förlagsdirektören på DSF skrev ett brev om att författarens skrivande visade en moral som var sådan att den var ”uppenbar för alla utom för dig själv och några av dina närmaste”. Han återsände också de dedikationsexemplar han fått genom åren. Andra var mer positiva – t ex Svenska Akademien som utdelade ett stipendium. Och när han efter uppehåll gav ut en deckare belönade Deckarakademin den som årets bästa. Ett ex som sänts till DSF-direktören återkom med sju Åter Avsändaren-stämplar. Det verkade nästan som om någon gripits av raseri över gåvan.
DSF köpte tidningar och förlag. Tidningarna som recenserade författaren blev ungefär lika många färre. Men en av de nya DSF-tidningarna recenserade på sin kultursida faktiskt en roman av författaren. Den sades vara ett plagiat av en skotsk roman. Författaren som aldrig hört talas om den romanen lånade den på bibliotek och fann inte minsta likhet. Han skrev om detta i Författarförbundets tidning som uppmanade recensenten att svara. Och han hade då aldrig menat så vad han än skrivit!

”Hemsökande bottennapp”

Författaren har de senaste åren kommit med två kriminalromaner som behandlar homosexuellas utsatthet. 1997 års nominerades av Deckarakademin bland årets främsta. Den var enligt DSF:s stora kvällsavisa ett ”bottennapp”. 1998 års kriminalroman om en man som upptäcker att han är homosexuell har fått 15 lysande recensioner. Recensenten i kvällsavisan från DSF skriver däremot dock att författaren ”hemsöker” läsaren. Han är en ”övervintrare från efterklangsperioden”, en motsvarighet till ”1800-talets signaturpoeter” och ”excellerar numera i alltmer komplicerade och alltmer likgiltiga mordrecept, spetsade med en matsked sexuellt drägel”. Därtill gissar recensenten att författaren står bakom en annan usel bok som författaren läst lika lite som den skotska en gång.
Det är en sorglig utveckling författaren genomgått från att ha företrätt ”en unik linje i den svenska deckarlitteraturen” till att bli en sexuellt dräglande efterklingare. Hade han kunnat undgå ödet genom all hörsamma lockropen från sin vän på DSF? Nå han tycker i alla fall att han valde rätt. För som det står i Markus 8:36: ”Vad hjälper det människan, om hon kunde vinna hela världen, och toge skada till sin själ?”



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22