Från Skrot & Lump till Kaotisk framtid – om två udda deckarförfattare

Aug 7th, 2014 | By | Category: 2014-08 aug, Artikel

Av AHRVID ENGHOLM

Den svenska kriminallitteraturen har gått från måhända en smula trevande pusseldeckare, från sent 1800-tal och framåt, till publikt genombrott under decennierna vid mitten av 1900-talet, över ofta polisprocedurell samhällskritik tiden därefter, till dagens stora internationella framgångar med ännu större publikt genombrott – och faktiskt sönderfallande försvarslinjer från finare kulturella kretsar. De flesta intresserade av deckargenren torde dock vara alltför välbekanta med namnen, om det så må vara Trenter, Lang, Suneson, Rönblom, Sjöwall–Wahlöö, eller deras litterära ättelägg som Mankell, Marklund,  Persson, Larsson, Läckberg och många fler.

Standarddeckaren, som tryggt flyter fram i sin huvudfåra, är dock väl kartlagd.

Omslag till Lump och likLåt oss istället betrakta ett par mindre kända författare, som dessutom representerar svenska deckaren ur två olika tidsperioder, som har vissa gemensamma drag, och representerande två olika subgenres: hårdkokt humor och absurt sf-deckande. Lump och Lik av Orwar Magnusson (pseud, Tidens förlag, 1956) är en djupt humoristisk hårdkokt deckare, en parodi från en hackwriter verksam i en liten landsortsstad innan många av oss var födda. Hololand av Erik Ivar Holola (pseud, Zen Zat, 2012) är en science fiction-deckare, från någon gång i en framtid, där allt kastas runt och omkull.

Den ena skrev för sex decennier sedan, den andra under senare år. Men trots sina olika utgångspunkter finns gemensamma drag: en språklig anarkism skildrande en parallell, komisk verklighet på gränsen mot att lösas upp.

“Orwar Magnusson”, vilken anges som författare till Lump och lik, hette egentligen Sven-Erik Nilsson (1928–1982) och inledde karriären som flygande allmänreporter på Arvika Nyheter, där han skrev under signaturen Sverik.

Bohemisk brödskrivare
Lars Strand har tecknat ett porträtt i DAST Magazine (nr 2/2002, http://www.dast.nu/artikel/alias-orwar-magnusson) som exponerar en flyhänt, bohemisk brödskrivare, tydligen ganska energisk men också begiven på starka drycker av det slag kräftor kräva. Han kom senare att skriva i andra tidningar och tidskrifter, men hans främsta skönlitterära arv är hur han i dåvarande Alibimagasinet mellan 1952 och 1957 under pseudonymen Börje Hard publicerade inte mindre än 31 deckarberättelser, i en takt av 4–6 om året. (Två av dem samskrivna med “Ralf Gordon”, pseud för Alibimagasinets redaktör John Lorén.)

Nilsson var det engelskspråkiga kallar en “hackwriter”. Alibimagasinet brukade vara på 64 sidor + omslag, så det var mer fylliga långnoveller än romaner, men ändå en ganska diger produktion med tanke på att han skrev för lokaltidningen samtidigt. (Mer om hans karriär inklusive bibliografi för hans Alibimagasinet-historier: http://www.dast.nu/artikel/doldisen-fran-arvika-som-blev-forfattare.)

Under en lång tid från början av 1900-talet fram till 60-talet – innan TV, Beatles och serietidningar fördärvade de nöjeslystna – var novelltidskrifter ledande underhållning. Många författare kunde skrapa ihop en hacka genom att hacka på skrivmaskinen. Under 50-talet existerade omkring 10 stycken ägnade deckare (se lista i slutet av artikeln). Det utgjorde en vital med idag helt bortglömd del av svensk kulturhistoria! Nilsson utgör en länk till deckarens ursprung i tidskrifterna, ofta åtfnyst som “kolorerad veckopress”.

Helt obegåvad var han inte, trots flödande produktion. 1965 vann han en manustävling för en ny TV-underhållning som Sveriges Radio utlyst. Fast de 10 000 kronor som var vinsten ville kronofogden göra anspråk på meddetsamma.

Det förtjänar att upprepas att han inte var obegåvad (Nilsson alltså; kronofogden vet vi inget om). Lump och lik är skriven i en mycket underhållande stil, full med hårdkokta cynismer och språkliga lustigheter, på ett sätt som närmar sig talspråk – exempelvis “skippar” han ofta ändelser på imperfekt. Hans redaktör Lorén skrev ett långt PM där han sågar Nilssons avsiktligt slängiga språk (http://www.dast.nu/artikel/%E2%80%9Dlar-dig-tanka-din-djavel%E2%80%9D ), men det framstår som bitvis ganska orättvist.

Parodisk hårdkokt deckare
Lump och lik är veterligen Nilssons enda “riktiga” bok från ett större förlag. Den beskrivs i baksidestexten som “en strålande rolig parodi på den hårdkokta amerikanska deckaren” och det får man nog hålla med om. Nog kunde några böcker till i samma glada Sverik-stil ha fått rosa den annars aningen stela svenska 50-talsdeckarmarknaden?

Romanen handlar om Orwar Magnusson (samma som författarpseudonymen; den är skriven i jag-form) som har skrotfirman Skrot & Lump, vilken även driver en liten detektivavdelning. Orwar är nämligen amerikainfluerad, och har tidigare varit i USA i några år där han var livvakt åt en gansterboss. Det är ett kyligt, kallt och hårt samhälle, detta…Arvika. Ja, Nilssons verk utgick ofta från denna landsortsmetropol, även om ortnamn inte skrivs ut.

Orwar har sekreteraren Alice som håller styr på honom, bland annat genom “praktisk japanska” – vilket betyder handpåläggning medelst jiujitsu eller karate. Och istället för whisky häller vår hjälte gärna i sig Kron, svenskt brännvin varav kylskåpet bågnar (romanen kom strax efter Bratt-systemets avskaffande). Ju fullare Orwar blir desto bättre blir hans detektiva egenskaper, enligt egen uppfattning. En sekreterare som tuktar chefen med kampsport samt litervis med brännvin om dagen etablerar redan från början parodin. Likaså att alla “bruttor” i berättelsen är kalaspinglor med timglasfigur, som svärmar kring Orwar som flugor och formligen ber om att förföras.

Och för den som må tvivla på avsikten att skruva till det hårdkokta kan ju inledningen citeras:

“Orwar var namnet. Orwar magnusson. Man kallar mig OM, men det ligger ingen nedklassning i det. Jag är en hård kille som inte kvartar efter första birmojsbesöket.

Är Orwar Magnusson Skrot & Lump bekant? Brukar dirigera killen med bilen till de bättre delarna varje måndag och första dan efter dom större helgerna. Bättre folk har alltid något att sälja då. Orwar Magnusson Skrot & Lump förklarar hälften av boktiteln och eftersom det här är en deckare borde ni kunna klara ut andra halvan själva.

Jag brukar kalla firmans deckaravdelning – det är jag – för Obstinate Motion – det stämmer djäkligt väl överens med mina metoder. Hårdnackad rörelse i alla väder, ingen stiltje. Och engelskan låter fin i det här gebitet.”

Berättelsen börjar med att begravningsentreprenören Lundberg besöker skrotfirmans deckaravdelning. Han har haft ett slaganfall, tror att fler kan vara på väg, och vill inför sitt testamente undersöka sin släkt för att utröna vem som mest förtjänar att bli förmånstagare. Den slarviga samlingen släkt har han bjudit in till en festkväll i sin flotta herrgård och Orwar engageras för att på plats avspana testamentskandidaterna.

Mitt i natten efter samlingen, hörs ett skott och Lundberg hittas skjuten. Orwar hade vid tiden för dådet mött en skum man i en svart korridor, som lyckats fly efter att ha rannsakat Lundbergs kassaskåp, men han kunde inte ha varit på platsen. Vår hjälte letar ledtrådar – medan han fortsätter att inmundiga C2H5OH i hög takt – och hittar grus på några skor, ett uppbränt papper om att någon stämt träff med Lundberg före skottlossningen och förhör/förför en del vittnen (nja, kvinnliga dito i alla fall). Vi får en lustig scen när polisen kommer dit med synnerligen omfattande kriminalteknisk undersökningsutrustning. Plötsligt hittas en knapp på mordplatsen från Orwars kostym, vilket kunde peka ut honom som mördaren. Han tvingas huxflux fly, och ett antal dråpliga scener utspelas inne i staden där han försöker undvika polisen, bland annat med hjälp av
lösmustasch och lösnäsa!

Gangsterliv
Berättelsen interfolieras med Orwars hågkomster av sitt gamla gangsterliv i USA. Och till slut lyckas han, med hjälp av sin sekreterare, reda ut skuld och exakt tillvägagångssätt. Det avslöjas i en klassisk återsamling med alla misstänkta, och det är en riktigt finurlig lösning på ett “omöjligt brott”, som inte bör avslöjas. Men John Dickson Carr skulle nog ha varit stolt.

Det är inte vanligt med humoristiska deckare i Sverige. Vi kan påminna oss om Ture Sventon, som förutom att rikta sig till barn får sägas rikta sig till alla åldrar, och de äldre förmår kanske uppskatta diverse skojiga poänger mer. En konkurrent till Börje Hard (Nilsson) i Alibimagasinet var Rolf Berge, med världens lataste detektiv, kallad Latmasken. Vi har också Bo Balderson (pseud) som drev med det högre politiska sfärerna (även parodierad i En galakväll på UD av “Bo Phanderson”, Bonniers, 1970). Lump och lik bör adderas till den korta listan roande mord.

På 50-talet, när Nilsson skrev, hade de “hårdkokta” deckarna, som uppstått i USA från 1920-talet och framåt i billiga s k pulpmagasin som Black Mask och andra, börjat leta sig in i landet i översatta billighetsböcker. I Sverige var det måhända Stieg Trenter som fick de tidigaste hårdkokta fröna att gro (debut med Ingen kan hejda döden, Bonniers 1943). Hans sedermera återkommande hjälte Harry Friberg är visserligen fotograf, men inte oäven i att snubbla över mord, svepa ett par drinkar och påbörja sina undersökningar. Han är bara halvcynisk och blandar inte ihop fixeringsbadet med whisky, men en viss hårdhet kan skönjas. Nilsson torde dock ha mest hämtat inspiration från amerikanska föregångare som Dashiell Hammett och Raymond Chandler.

Omslag till HololandFramtiden
Erik Ivar Holola är nästan så olika Sven-Erik Nilsson man kan tänka sig, men samtidigt ganska lik (no pun intended!). Han skriver om något helt annat – framtiden – men är absolut ingen hackwriter. Hans novellsamling Hololand, med tio mer eller midre ihophållna noveller, är troligen den totala produktionen under namnet Holola – totalt omkring 130 sidor, från novelldebuten 1993 fram till nu. Inte mycket på två decennier. Språket är roligt och uppfinningsrikt, som hos Nilsson, men på ett helt annat sätt. Nilsson pratar 50-talsslang och en hårdingsmetaforer. Holola uppfinner ett framtidsidiom, med namn från en förlorande omgång Alfapet.

Ingen vet vem Holola är, utom troligen tidskriften CDM:s (Crime Detection Mystery, där nio av de tio novellerna gått) redaktör Per Olaisen, som inleder samlingen med den förmodligen enda intervju som gjorts med författaren. I deckarkretsar har det utbrutit gissningstävling om vem som är Holola, och till och med undertecknad har utpekats, av Jean Bolinder (http://www.dast.nu/kronika/geni-eller – mest för att också ha författat science fiction-deckare, fast en flammande dementi om spekulationerna är på sin plats!).

I intervjun säger Holola bara att han är man, bor i Sveriges södra halva, är gift eller sambo, har skrivit andra saker under eget namn (“bl a elaka recensioner i en blaska”). På frågan om han är en politisk författare svarar Holola:

“Tja, det kan vi väl säga. Åtminstone i den bemärkelsen att jag tar ställning i mina noveller. … Läs mina berättelser, och är du tillräckligt intelligent kanske du finner ett och annat du känner igen någon annanstans ifrån: förvridet, upphackat, spegelvänt, nedtrampat i leran.”

“Mellan varven kan en underfundig samhällskritik – må den vara riktad mot totalitära samhällen eller tillvarons meningslöshet i vår samtid – skymta fram”, menade Sigge Andersson i Tidningen Kulturen (http://www.tidningenkulturen.se/tk2/index.php/13-litteratur/litteratur-kritik/13125-litteratur-erik-ivar-holola-hololand) men anmärker också mot det “studentikosa, eller interna” och “opekå”-formleringar (OPK=icke-Politiskt Korrekt). Men opekå-formuleringar är nog bara till för att reta gallfeber på folk, i alla fall vissa.

Våldsam och korrupt
Hololas värld är våldsam och skräpig och korrupt, vilket får ses som författarens spegling av hur aspekter av vår värld idag skulle kunna uppfattas. Vi får följa ett antal poliser i VM-avdelningen (VM=Våld och Mord) som kastas in i mord, våldtäkter, lönnbomber, människosmuggling, kidnappning, och till och med fullskalig väpnad revolution.

Det är ofta externa litterära referenser i novellerna, hävdas i intervjun, Hololand gillar inte regler och etiketter, men tycker i övrigt att novellerna får tala för sig själva. Han delar gärna ut tasksparkar mot författarkolleger, “som förtjänar det”. Han verkar ha horn i sidan på en del förnäma författare, som i novellen “Familjelyckan” där juveler stjäls under en festkväll när Horus Änglund skall dela ut det ståtliga Slinkan-priset till författaren Harald Passer, som en gång skrivit en diktsamling om hur folk har ihjäl varandra…  I det på gränsen mot surrealistiska drar man gärna på smilbanden åt de absurda saker folk gör och säger (samt åt alla märkliga namn Holola hittar på: Bombi Pitt, Spuggla, Justin Keijs, osv).

Men i intervjun påstår han sig inte vara humoristisk:

“Jag är ingen humorförfattare. Det finns absurda partier i mina Hololandnoveller och jag kryddar dialoger och andra partier genom att låta de inblandade prata förbi varandra eller kränka sin nästa. Jag skrattar för övrigt varken åt buskis eller Den Ironiska Generationen.”

I så fall är han väl rolig oavsiktligt. Jean Bolinder karaktäriserar honom (se ovan):

“Det hela kan likna studentspex. Underförstådda syftningar, lek med ord, allmänt trots mot det vedertagna. Men här är inget på allvar, inte ens skämtet är konsekvent. Blåritningen anfalls av ‘en imponerande trio: kuratorn Märta Harry, psykologen Bantam-Bertil Helgesson och prästen Lucifer Landgaang. Deras samarbete var legendariskt. De hade arbetat ihop under åtskilliga år och alltid lyckats i sina åtaganden. Kombinationen kurator-präst-psykolog var glädjespiken i sorgekistan för många deprimerade.’ Smaka på det: “Glädjespiken i sorgekistan”!!! Vilken sällsynt stilistiskt begåvad författare!”

Här hänfallet Bolinder åt samma ortografiska (http://sv.wikipedia.org/wiki/Ortografi) vildhet som Holola, vilket är…eh…det…eeeeeenda som får UUUUNDERKÄNT i stilistiken!!! – särskilt beträffande dialogen, för att uttrycka det rekursivt.

Berättelserna utspelas mestadels i staden Lasco på planeten Hololand, som beskrivs närmare i den sista och senast skrivna novellen “Övertalning”. Möjligen har planeten under en längre tid råkat ut för en reva i rumtiden, ovan nämnda “Blåritningen”, vilket kan ha bidragit till att ingenting fungerar som vi är vana vid. Så här kan man möta tillvaron (från novellen “Omständigheter”):

“Vågor. Smärta och bakfylla och töntångest – precis som i en unglitterär debutroman. Min dröm är stor och spröd som ett honungsflarn. På detta flarn står en kylskåpsliknande tingest…

Vääälkomen till Kurtznoom… wroom… tryck för en biljett…

Ljud.

Ljud, ljud, ljud,överallt ljud, oväsen. Glurk och snark och grafs. Snart orkar jag inte mer. Den här staden är för stor!”

Huvudpersoner återkommer i novellerna – om än någon ibland tas av daga i det grasserande våldet – och vissa handlingsutveckling sker över tiden. Strukturen påminner om TV-serien “Star Trek”, där huvudpersoner också kan försvinna, där det även sker en viss utveckling mellan episoder – och inte minst, där det finns ett “holodäck”. Har uttrycket “Hololand” hämtats från det “holodäck” som i TV-serien används för s k virtual reality? (I så fall är det ytterligare en pusslbit till Hololas identitet.)

SF-deckare
Utöver det absurda och det vilda språket, är Hololas ledande företräde att det är science fiction-deckare.

Det är en genre som, liksom Nilsson med humoristiska deckare, sällan avsatt spår i Sverige. Vi har bara exempelvis K Arne Blom med tre böcker om det framtid poliskommandet EEV 2229, Per Wahlöö med Mord på 31:a våningen och Stålsprånget (1964 och  1968, Norstedts), Börje Crona med Värld i fara (1986, i senare nyutgiven under manusets originaltitel Kling vid Rymdpolisen, http://www.affront.se/nagra-rader-om-kling-vid-rymdpolisen/) och Sam J Lundwalls Mardrömmen (Lindqvist, 1977 – aktuell efter Edward Snowdens avslöjanden om övervakningsskandalerna). Så mycket mer finns inte, om man i blygsel skall hoppa över en egen publikation i genren.

Men sf-elementen spelar andrafiolen. Det finns dock rymdskepp, konstiga vapen (t ex vakuumbomber) och extremexotisk mat. I den första novellen, “Mannen från Urg” får vi någon sorts mystisk massa som äter upp folk. Mest påminner miljön om jordens megastäder av idag, med slum, korrupta politiker och våldsamma brottsyndikat.

Vad lär vi oss? Att framtiden kommer att fyllas av folk med vacklande psyke och normer, och beter sig märkligt? Kanske.

Men vi kanske kan lära oss något om deckargenren: att det finns behov av revoltörer, av humor och av språklig experimentlusta. För den som läst några högar hårdkokta deckare kan den skrattspegel som Nilsson visar upp i Lump och lik ge nya perspektiv i sina förvrängda proportioner. Har man inmundigat några hyllmeter policeprocedurstoff, med magsår över att “samhället är på väg åt helvete”, kan det vara befriande att Holola presenterar en värld som redan befinner sig där.

Nämnda böcker utför var och en på sitt sätt ett lustmord.

Ett lustmord på andra alster i kriminallitteraturen.
——
Källor:

 

(Källor anges också direkt i texten, en del av mindre betydelse enbart där)

——
Lista på svenska tidskrifter som helt eller delvis ägnade sig åt deckare:

  • Detektivmagasinet 1934–63
  • Svenska Novellmagasnet 1935–57
  • Nyckelböckerna 1937–64
  • Äventyrsmagasinet 1940–57
  • Alibimagasinet 1945–57
  • Världsdeckaren 1952–54
  • Trio 1952–53
  • Thriller-piller 1953–55
  • Nutidsdeckaren 1953–56
  • Knock Out 1958–59
  • Thriller-magasinet 1959–60
  • Alfred Hitchcock’s Mysteriemagasin 1964
  • E Q’s kriminalpocket 1968–69
  • DAST Magazine 1968– (sedan 2007 enbart som webzine) x
  • Veckodeckaren 1972
  • Jury 1972–2008 x
  • Kortrysaren 1981
  • (Nya) Alibimagasinet – Pulp Fiction 1995–1997
  • CDM 1991–2010

Elva av dessa tycks ha existerat under 1950-talet.
x Listas då de ibland körde noveller, om än de huvudsakligen skrev om deckare.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22