Från rymdstenar till drakbollar

Mar 8th, 2010 | By | Category: 2006-2, Artikel

Av Bertil Falk

Ordet manga lär betyda ”oavsiktliga bilder” och användes första gången 1814. I Japan är manga litteratur. Hos oss är det ett barn- och ungdomsfenomen utan finkulturellt status.

Ännu så länge vill säga.

Tack och lov höll jag på att utbrista!

För när suspekta kulturfenomen som jazz, serier etc. blir accepterade, när de lämnar bordeller, lönnkrogar, kiosker, intar konsert- hus och bibliotek, börjar uppfattas som konst etc., har de en tendens att tappa styrfarten och anpassa sig till det rådande kulturklimatet, som sällan är jordmån för nyskapande.

Manga är ett fenomen som med blixtens hastighet spritts från hemlandet Japan till resten av världen. Det är i många avseenden en förbryllande utveckling.

Som kulturfenomen borde manga enligt normalt vanetänkande vara ett lokalt fenomen, mer eller mindre omöjligt att överföra globalt till andra kultursfärer.

Men i likhet med andra japanska fenomen som haiku, zen och i viss mån också kabuki och noh, har också manga sprängt kulturbarriärerna. Och det med större kraft än haikun, som mest omfattas av poeter som tycker att det är ett versmått som är lätt att hantera eftersom det inte tycks ställa några större krav på utövarna.

Till att börja med kan man notera att föreställningen att unga människor kräver färgfilmer och tecknade serier i färg och spyr på gamla noirfilmer och svartvita serier ställts i skamvrån av manga.

De svartvita mangaserierna slukas av barn och ungdom, som uppenbarligen inte upplever bristen på färg som ett hinder. Det är handlingen i manga som är bärande och avgörande.

Vidare läses mangaböcker översatta till svenska på japanskt vis, dvs. man börjar läsa mangaboken bakifrån. Inte heller det tycks vara något hinder.

Tvärtom.

Min lärare i manga-kunskap, barnbarnet Nicholas, drar lans för manga utan betänkligheter. Kanske inte så konstigt.

Den bakvända läsarten är lättillgänglig för den som ännu inte fastnat i fördomar om hur saker och ting ska vara.

Den långa raden av mangaböcker i Nicholas bokhylla ter sig lockande och jag ger mig på första boken i den ändlösa serien Dragonball.

Till min förvåning känner jag igen strukturen. Det gäller att få tag i sju stycken drakbollar och när det skett uppfylls en önskan.

Här finns det magiska sjutalet och önskeuppfyllelsen.

Gammal skåpmat redan i äldre skrönor, sagor och sägner fjärran från Japan.

Och min tanke går till en av de storartade kapten Frank-romanerna från början av 1940-talet, den som på svenska hette Kapten Frank och de sju magiska stenarna, men som i original hade titeln Captain Future and the Seven Space Stones.

I den romanen gällde det att samla ihop sju olikfärgade rymdstenar, som tillsammans utgör ingången till ett atomärt universum, som kapten Frank sänker sig ned i då han förföljer sin motståndare Ul Quorn. De båda kombattanterna slåss i tomma rymden så att planeterna ryker omkring dem. Den gode kaptenen och hans motståndare är ju större än omgivningen där de sakta men säkert förminskas när de sjunker ned i atomvärlden.

Nu kan det väl ändå inte finnas ett samband mellan Edmond Hamiltons rymdstenar och Akira Toriyamas drakkulor?

Säg inte det!

För om kapten Frank var kioskvältare i Sverige under andra världskriget, så var han längre fram en om möjligt ännu större succé också i Japan.

Alla kapten Frank-berättelser finns översatta till japanska. (En hel del av dem har aldrig översatts till svenska.) Kapten Frank blev faktiskt så populär i Japan att man där också gjorde en rad tecknade Kapten Frankfilmer, som bland annat har visats i tysk TV.

Man kan alltså misstänka att den i Japan så högt uppskattade kapten Frank med sina rymdstenar kan ha haft ett visst inflytande på Dragonballs.

Mangans genomslagskraft är ett faktum och har bland annat lett till att entusiastiska läsare i vårt avlånga land fått ett intresse för japansk kultur och börjat studera japanska.

Det är förvisso en Gudi behaglig gärning, för om Sverige behöver något så är det människor som kan andra språk än svenska och engelska. Min läroverkslärare Arthur Nordén i Wasa realskola sa på 1940-talet så här:

”Kom ihåg, pojkar, att när ni kommer ut i världen och hamnar på ett ställe där ni har chansen att lära er något ovanligt och litet språk, så lär er det. Sverige är ett litet land och vi behöver folk som kan alla möjliga och omöjliga språk.”

Mangan tycks i varje fall vad gäller japanska ha lett till viss bönhörelse av min runlärde lärares önskemål.

Barn och ungdom har ofta ägnat sig åt att göra egna böcker och tidningar. Mangan har inte oväntat lett till liknande copycatsiver.

Till den änden har smarta förläggare satsat på att understryka behovet att uttrycka sig i mangaform och det har publicerats böcker som Den kompletta teckningskursen Dragonball Z, Så tecknar du Dragon Ball Z och Akira Toriyamas Teckna Manga!

Att manga-böckerna kommer från en annan kultur märks på sitt sätt också i den fetischattityd som speglas i Dragonballs, där damtrosor fyller en viss funktion.

Det är kanske tur att en eller annan förälder inte vet vad det är för böcker som deras mangagalna tioåringar slukar. Moralpanik brukar utbryta när folk får klart för sig vad saker och ting egentligen handlar om i det som ges ut av trycket.

Det finns en rad fenomen som påverkar dagens uppväxande släkte och som kommer att sätta sina spår i framtiden. Det gäller Harry Potter, TV:s unga häxor och ockulta serier. Och helt säkert manga.

Vi kommer att få se olika former av genreöverskridningar. Mainstreamgenren har påverkats av fantasy och sf och då tänker jag inte speciellt på Aniara, som står lite för sig självt som ett isolerat fenomen.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22