Förord till Höstligheter

Mar 10th, 2014 | By | Category: 2014-03 mars, Artikel

Omslag till HöstligheterDetta förord finns i ULF DURLINGs novellsamling Höstligheter. Läs recensioner här, men också en novell som blev klar efter bokens utgivning, Fallfrukt.

FÖRORD

Varför begår så många människor moraliskt förkastliga och lagstridiga handlingar? Vad är det för lockrop som får oss att hoppa över skacklar och skrank?

Så lyder några av de frågor jag ständigt har brottats med.

Är det inre demoner som tar herraväldet över oss eller världens vreda vindar som blåser in i våra hjärtan? Styrs vi av förbjudna begär och frestelser, trots de Du-skall-icke-förbud som vi släpar med oss på stentavlorna?

Varje novell i den här samlingen har en särskild och avsiktlig bäring på äldre läsare. Varför? Jo, de utgör min främsta målgrupp och har alltid gjort det, alltsedan Gammal ost (1971), där huvudrollerna spelades av tre deckartokiga pensionärer.

Mitt urval har i övrigt dikterats av två grundtankar.

Den ena sammanhänger med vad förlagsdirektören Åke Runnquist en gång anförtrodde mig, att kriminalberättelser ovillkorligen måste innehålla minst ett mord. En story om oinbetalad hundskatt väcker ingens intresse, sade han.

I majoriteten av mina både längre och kortare övningar förekommer mycket riktigt inslag av ond bråd död även om våldet mestadels är ganska diskret eller i det närmaste överflödigt.

Men ibland har det roat mig att gå i alldeles motsatt riktning. Några av mina historier är därför påtagligt, kanske rentav störande, obrottsliga. Hör de verkligen hemma bland Höstligheterna? Det kan diskuteras. Jag tycker det.

Den andra drivkraften bakom det hopplock jag nu presenterar – en blandning av äldre material och nyskrivet – härrör från ett personligt storhetsvansinne. Jag har länge retat mig på min nuvarande position som föredetting , ohjälpligt akterseglad som jag är av en hel generation framgångsrika bästsäljare. I det läget kan jag ju egentligen bara konkurrera med min senioritet. Så varför inte göra en dygd av nödvändigheten och hävda att jag, hör och häpna, är den alltjämt aktiva krimförfattare i landet som har flest tjänsteår i bagaget?

För att bevisa det påståendet skrev jag en i sammanhanget tematiskt lämplig skröna under hösten 2013, Uppbrott, och tänker tills vidare passa på att njuta av mitt riksmästerskap. Tids nog hör säkert någon bråkstake av sig och berättar att hon eller han var verksam som spänningsmakare redan på 1950-talet och fortfarande är det…

Låt inte lura er av mina självironiska fasoner. De är en specialitet hos mig, eller snarare ett lyte. Tillsammans med en svårtyglad munterhet (kanske ett släktdrag, därav efternamnet) har den kunnat få fritt spelrum i skrivarlyan, vilket troligen varit hälsosamt för mig och mina medmänniskor eftersom sådana särdrag sällan varit gångbara under arbetstid i mitt ordinarie yrke.

Likväl har jag alltid tagit mig an mitt fritidsfögderi på största allvar samtidigt som jag varit starkt medveten om såväl mina egna som genrens inbyggda begränsningar med vidhängande risker. Inre och yttre regelverk kan nämligen lätt förvandlas till strypkoppel och tvångströjor så det gäller ju att garantera sig lite rörelseutrymme.

Sorgligt nog hamnar det mesta som kommer ut av trycket förr eller senare (oftast förr) i förrådet, sopcontainern, makuleringskvarnen eller – om turen är framme – på antikvariatet. Och det folk har läst glöms alltför hastigt, vilka ambitioner författarna än må ha haft och hur förtjänstfulla och/eller marknadsledande de än må ha varit. Namn som Tage Giron, Olov Svedelid och Jan Ekström, för att nämna några, ser ut att snart vara minnen blott. Det är tidens gång, en besvärande sanning.

Populärlitteratur har snävt bästföredatum och lågt andrahandsvärde. Det är inte mycket att göra åt. Nya röster köar för att bli hörda och uppmärksammade och de ska så småningom också tystna. Det gäller de eskapistiska underhållarnas (jag ser mig som en nöjespappa, möjligen en nöjesfarfar) i lika hög grad som seriemördaraktivisternas, de mörksynta samhällskritikernas och de övriga lekkamraternas.  Ingen är odödlig.

Apropå röster – en av mina mest uppskattade men emellanåt onödigt öppenhjärtiga recensenter, BL, har påpekat att min stämma alltid är lätt igenkännlig och att mina karaktärer ofta och oavsett ålder talar samma språk. Jag håller med honom. Vi pratar som jag, lite knarrigt och omständligt, och min skrivstil är ganska oförändrad sedan 1971. Den har, då som nu, en svag doft av gammal och väl lagrad ost.

Med detta sagt hoppas jag att mina texter trots allt har en del att tillföra dagens publik.

Åberopande dedikationen till mina barnbarn vill jag slutligen försäkra att jag, även om jag faktiskt försökt att variera mig i avseende på både takt och ton under åren, varit fullt nöjd med att skutta omkring (”smidigt och lätt, nästan kokett”), ungefär som det sjöngs i en känd 30-talsschlager:

Se farfar dansar gammalvals,

nej se sån stil han har

Han dansar samma gamla vals

som i sin ungdoms dar

Får jag lov?

Sollentuna i december 2013
Ulf Durling

Taggar: , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22