Förlag för fantastik

Feb 16th, 2008 | By | Category: 2002-1, Artikel

JOHANNES KYRKOGARD (DAST) Vi sitter på en skitig parkbänk på bara några ynka spottloskors avstånd ifrån von Döbelns grav (han vid Jutas i Fänrik Ståls sägner och Sven Stolpes roman). Vi befinner oss inte långt från den plats där Olof Palmes mördare kom upprusande från Tunnelgatan för att försvinna i tomma intet här uppe på Brunkebergsåsen. Vi är, förutom DAST, förläggaren Rickard Berghorn, en 29-årig ung man, som efter åratal förverkligat sin dröm att ge ut böcker. Här, mitt i Stockholm, får de dystra gravarna bli en passande bakgrund för en intervju. Blöta höstlöv kletar fast på järnkorsen som tronar mellan de grå gravstenarna. Det är lerigt och geggigt, men den där riktiga rysarstämningen vill ändå inte infinna sig trots att vädret är surt och grått.

Av BERTIL FALK

I DAST:s strävan att berätta om olika förlag, så har vi alltså kommit till en förläggare, som inte ger ut deckare utan specialiserat sig på fantasy, sf och skräck, genrer som alltid har sina läsare och som inte ofta, men inte heller sällan, korsat sig med thrillers och andra genrer.

Rickard Berghorns intresse för skräck inleddes med att han blev intresserad av fantastisk litteratur. Han läste L. Frank Baums Trollkarlen från Oz i tioårsåldern, varpå han upptäckte H. G. Wells och det blev då science fiction för hela slanten. När han sedan genomgick den obligatoriska livskrisen för tonåringar kom skräcken in i hans liv.

“Man upptäckte hur mycket ondska det finns i världen”, säger han. “Då bearbetade jag det genom att läsa skräckhistorier. Sedan sitter jag väl fast där. Jag läser annat också, men mitt huvudsakliga intresse är just skräcklitteratur, främst klassisk skräck. Innan jag började läsa böcker blev det mest serier som Mandrake och King vid gränspolisen. Jag skulle tro att det var i elvaårsåldern som jag läste Världarnas krig av Wells. I början läste jag nästan bara sf. Jag började skriva ungefär samtidigt som jag började läsa. När jag blir intresserad av någonting så vill jag göra det själv. Så när jag läste serier ville jag bli serietecknare. När jag blev intresserad av vetenskap ville jag bli biolog själv.”

När Rickard Berghorn var 16 år hade han storslagna planer på ett semiprozine som skulle heta Minotauren men det visade sig vara var för storstilat och svårt att genomföra.

“Tankarna fortsatte att gro tills jag blev 20 år. Då gjorde jag ett fanzine som jag kallade Minotauren och som innehöll artiklar, noveller och lite kåserier. Sedan har jag låtit Minotauren utvecklas till att bli en seriös tidskrift om fantastisk litteratur. På den vägen är det.”

Minotauren i dess senaste utvecklingsfas är relativt ny och i samma veva skapade Rickard Berghorn Aleph Bokförlag.”Att starta ett eget förlag har också varit en jättegammal dröm, men först år 2000 fick jag ekonomiska möjligheter att förverkliga den. Det var bara några tiotal tusen, men om man trycker böcker som Print On Demand och skaffar copyrighträttigheterna gratis, behöver man inte så mycket pengar. Där har jag nytta av att mitt intresse ligger på äldre skräcklitteratur.”

Rickard Berghorn har också goda kontakter med både illustratörer och unga skribenter. (Se hans artikel i förra numret av DAST om tecknaren Nicolas Krizan). Han har vidare vänner som översätter och han har dessutom börjat att översätta själv.

“Jag vill poängtera att det finns många väldigt bra svenska novellförfattare. Jag tänkte faktiskt på det just under den gångna natten. De finns där, men de får sällan någon riktig chans hos förlagen i Sverige.”

En i Sverige nästan helt okänd författare är irländaren Sheridan LeFanu. Rickard Berghorn har gett ut hans skräckklassiker Grönt te i översättning av Erik Magnus Eriksson, illustrerad av Nicolas Krizan och med ett efterord av Sven Christer Swahn.

“Jag funderar på ett ge ut en lite större novellsamling med flera noveller av Sheridan LeFanu”, säger Rickard som alltså kan sägas vara i full färd med att introducera LeFanu på den litterära kartan i Sverige. Annars är det nu en fantasyantologi som ska komma ut i början av 2002 och med titeln Det vita folket och andra fantastiska berättelser, där bl a titelnovellen är skriven av Arthur Machen, som dog på 1940-talet.

“Jag och Ola Svensson har förhandlat med copyrightinnehavaren”, säger Rickard. “Diamantlinsen av irländske författare Fitz-James O’Brien ingår i samlingen. Den handlar om en vetenskapsman som blir förälskad i en flicka i en vattendroppe genom sitt mikroskop.”

Rickard Berghorn jobbar till klockan sex på morgonen och sover sedan till middagstiden. På eftermiddagarna brukar han sitta på caféer och läsa manus han fått.

­

“Det finns kanske inte några litterära caféer i Stockholm nu för tiden men det finns i alla fall innecaféer för kulturarbetare. Vid Odenplan finns caféet Ritorno där många skådespelare och författare sitter.”

Intervjun sker kort tid efter händelserna i New York den 11 september 2001, då kapade flygplan i förfärliga självmordsattacker flög in i World Trade Center.

“Det som har hänt är hemskt, men jag har inte hunnit bilda mig någon uppfattning om det ännu”, säger Rickard Berghorn. “Om man ska koppla lite cyniskt till skräcklitteraturen så tror jag att genren råkar ut för ett litet bakslag nu.

När det inträffar hemska saker brukar skräcklitteraturen ligga på sparlåga. Under andra världskriget var det mest snälla filmkomedier och liknande som folk ville ha. Jag vet inte vad man läste, men det var i alla fall inte skräcklitteratur. Fast det här är lite dubbelt. Under depressionen i Amerika var skräckfilmer faktiskt högsta modet.

Men på den tiden handlade det mera om otrygghet och inte om en skräckfylld omvärld.

Det kan vara bra att veta att det finns något ännu värre när man bara är otrygg. Men skräcken förlorar sin tjusning när det blir en del av ens liv.”

Berättelser i svart är en novellantologi som Aleph Bokförlag gav ut år 2000. Där har Rickard Berghorn blandat klassiker som Poe, Meyrink och Chambers med några unga svenska novellister.

Det är högst troligt att ett av bidragen, Johan Theorins Södergatans östra trottoar, i framtiden blir en då och då antologiserad novell i sin genre.

Den har klassikerstuk.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22