Författaren var en svekfull, trist figur

Sep 19th, 2009 | By | Category: 1995-3, Artikel

Men Simenon skall alltid leva vidare!

Av KJELL E. GENBERG

Georges Simenon var en av världens mest lästa författare, och enligt André Gide var han också en av 1900-talets riktigt stora franska författare. Han ville bli någonting mer än ”deckarförfattaren” Simenon, men det är ett faktum att det som gjorde honom stor och storslagen var romanerna om piprökaren Maigret, kommissarien som beskrivs som en bondsk medelmåtta.

Vid det här laget vet vi att Simenon inte var någon god människa. Han lyckades aldrig bli den fine person som han slet för att bli (åtminstone ytligt med sina hyrda slott). Han var en författare som utnyttjade allt och alla i sin omgivning, som stoff till sina berättelser eller för ekonomisk eller sexuell tillfredsställelse.

Tjänade på allt

Till och med sina egna tillkortakommanden tjänade han pengar på. I memoarerna som publicerades på 70-talet kom det fram att han var en man som misshandlade hustrun, drack som en svamp och sökte sig till horor så ofta lusten kom (och det var ofta).

Georges Simenon föddes torsdagen 13 februari 1903 i Liège i Belgien. Som ung journalist med signaturen ”Sim”, som senare skulle bli en av många pseudonymer, skrev han om allt som rörde sig. Det som beställdes blev skrivet. Det angav han som skäl när det uppdagades att han åstadkommit en artikelserie som dröp av antisemitism. Han var en flitig tredje klassens skribent på en tredje klassens tidning, men han ville komma någonstans, och därför skrev han som man ville att han skulle skriva. En ursäkt, jo…

Första boken 1921

1921 fick han sin första bok utgiven. Tanden var blodad. Nu skulle han visa den trista omvärlden vem han var – och det visade sig att han var ett fenomen.

Det är denna del i Pierre Assoulines biografi ”Simenon. Människan och gåtan” (Bonniers. Översatt av Agneta Rehder-Westerdahl) som fascinerat mig allra mest. Kanske för igenkännandets skull, eftersom jag under ett antal år arbetat med samma frenesi. Assouline förklarar att Simenon i sitt skrivande präglades av egoism och vinningslystnad. Kanske var det så, kanske var det inte enbart så.

Hur som helst var han en ohygglig produktionsmaskin. De år han ”tog det lugnt” kom han ut med en bok i månaden, men den vanliga takten var dubbelt så många.

Sin egen agent

Simenon hade (åtminstone efter de första hundåren) förstånd att ta betalt för sitt arbete. Han blev sin egen agent, och som sådan lika skicklig som i författararbetet. Då och då lurade han sina förläggare, något som kändes skönt att läsa trots att det han gjorde inte var över hövan moraliskt. Bortskämd blev han emellertid. Han tjänade storslaget mycket pengar på sitt hårda arbete. Under sin epok blev han den franske författare som översattes mest av alla – och mängdes av hans verk filmatiserades.

1931 skrev han romanen ”Pietr-le-letton” under namnet Georges Simenon (för första gången) och där är det också premiär för kommissarie Maigret.

Produktiviteten hade en baksida. Inte ens Frankrike hade förläggare som kunde lansera en ny bok av samma författare varje månad.

Dessutom gick inte böckerna om Maigret särskilt bra i början, och Simenons förläggare tyckte att författaren krävde ohyggligt stora förskott.

Ville bli ”fin” författare

Georges Simenon ville hela tiden bli mer än han var. Att han fick beröm och upphöjelse för sina verk om Maigret räckte inte. Det var inte fint nog att skriva detektivromaner, han ville bli den främste bland vanliga litterära författare. Det lyckades han egentligen aldrig med. Det var med den bredaxlade, lätt lantlige kommissarien som Simenon lyckades skildra den vanliga människans utsatthet, antingen det nu berodde på ekonomiska orsaker eller annat.

Det verkar som om författaren aldrig insåg att han i dessa böcker visar verklig originalitet.

När han kämpade för att bli originell, kämpade emot sitt eget geni, blev resultatet knappast det önskade. Det kom sig kanske av att Simenon genom att lämna sin genre, genom att inte längre vilja underordna sig de olika formella krav som ”underhållningslitteraturen” ställde på honom, blev vilsen. Kraven uppifrån (så uppfattar i varje fall jag saken) blev i stället att han skulle uppfatta sin konst som en personlig vision. Han fjärmade sig därmed både från sig själv och sin publik. Det är lätt att dra paralleller till dagens kulturdebatt.

Stora skrev för brödfödan

Det är många som vill glömma att de stora klassikernas författare skrev för brödfödans skull, eller för att som litterär producent kliva uppåt på samhällsstegen.

Samuel Johnson uttryckte en gång saken så här: ”Blott en dåre skriver för annat än pengar”.

Då ropar de allkunniga om ”låg litteratur” och dålig konst. Men, menar åtminstone Mats Gellerfelt, det är inte säkert att det är det ”fina” uppsåtet som skapar den goda konsten.

God konst, eller dålig konst, åt sidan med detta. Konst blev det lik förbannat!…

Men även sådan måste marknadsföras. Simenon hade sinne för PR. Jag har själv träffat människor som påstår sig ha sett Georges Simenon sitta i en glasbur i Paris för att inför publik skriva en roman på tid. Att detta aldrig inträffat – bara varit på tal – spelar ingen roll. Det finns händelser som bara måste ha skett. I sin himmel eller i sitt helvete måste Simenon le åt de intryck hans publicity stunts (förlåt snälla franska språknämnden) gjort inte enbart i hemlandet.

Ett fysiskt behov

För Georges Simenon var skrivandet ett rent fysiskt behov, ungefär som att inte få den sexuella lusten stillad. Han mådde illa när han inte skrivit på ett tag. Blodtrycket steg. Då togs barnen till doktorn för att familjen skulle försäkras om att de var friska och inte skulle störa far i arbetet. Då rensades alla piporna, skylten ”Stör ej” hängdes på arbetsrummets dörrhandtag, och det var en skylt som alla i huset måste respektera. Sedan skrev mästaren – ett kapitel om dagen till dess sista punkten var satt. Skrivet var sedan skrivet och fick inte ändras av någon.

Simenon hann med att skriva 80 kriminalromaner med Maigret i huvudrollen. Totalt författade han nästan 400 böcker som översatts till omkring 50 språk. Den totala upplagan uppges ligga på mer än 600 miljoner böcker.

I tio år bodde han i Kanada och USA, men flyttade 1956 till Chateau d’Echandens utanför Lausanne i Schweiz, där han avled 4 september 1989.

Men död är han inte. Han lever så länge Maigret lever.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22