Författaren David Lagercrantz saknade journalistikens deadline

Mar 18th, 2016 | By | Category: 2016-03 mars, Artikel

David LagercrantzDavid Lagercrantz lever ett intensivt liv med Mikael Blomqvist och Lisbeth Salander och tackar nej till förfrågningar om att komma och tala. Men för en tid sedan gjorde han ett undantag för att träffa en stor skara Stockholmsjournalister, för han känner sig fortfarande som journalist, inte minst efter tiden på Expressen. Nu berättade han hur tiden efter Zlatan varit, och fann att han producerar bäst under press, att ha en deadline.

Efter Zlatanboken hörde alla av sig med lunchförslag, men han kände sig deppig och försökte skriva. Hans fru klagade på hans gnäll och tyckte att han använde skrivandet som terapi. Och han funderade på om han kanske skrev bättre om han jobbade ihop med någon annan.

På en fest fick han en fråga om han inte kunde tänka sig att skriva en fortsättning på Millenium-trilogin. Nej, det trodde han inte, men det kom allt fler förfrågningar. Från Norstedts — men han hade ju sina kontakter med Bonniers? Han gick med på en träff och det var som en thriller: de möttes i en kulvert dit han smugglats. Kunde han skriva ett synopsis?

Savanter
Han började tänka och en morgon klockan fyra kom han ihåg en artikel han skrev på Expressen om autister, om savanter, autister med speciella förmågor. Kanske kunde en story vävas runt en autist som bevittnar ett mord, inte kunde tala men rita. Och så kom Snowden, och NSA och den stora övervakningen av oss alla. Där passar Lisbeth in!

Det blev raskt ett synopsis när de olika delarna klickade. Det måste också översättas till engelska. Det blev en tid av väntan, skulle detta verkligen hålla? Den 1 september kom ett besked: Så jävla bra, David!

Nu blev det bråttom. Allt skulle vara klart på bestämda tider, översättningar skulle fixas simultant och då upptäckte han vad han saknat som författare: deadline! En utmaning att bli klar i tid.

Vikten av detaljer
Som journalist hade han insett betydelsen av att undersöka, research av fakta. Det är detaljerna som gör litteraturen levande. Fortfarande var allt hemligt, han fick inte ens skriva på en uppkopplad dator för tänk om en Lisbeth-kollega kom över hans manus.

Förlaget var oroat och till sist bestämde man sig för att berätta vad som hände. Mitt under arbetet, mitt i december, skickades en pressrelease ut kl 14. Men fem minuter innan lyckades Aftonbladet på webben få ut nyheten. Metro kom tvåa efter fem minuter och strax hade David 37 nya telefonsamtal.

— Jag gick igång i mitt maniska tillstånd, mitt favorittillstånd.

Etik?
Nyheten drog igång en väldig debatt om det etiska i detta, något som de flesta säkert kommer ihåg, och som fick honom stundtals att tvivla själv.

Resten är historia: manuset blev klart, det översattes direkt till 46 språk, lite senare utökat med fyra till, och allt skulle vara klart i januari. Förlagslektorer läste, översättarna hittade detaljfel och i augusti skulle publiceringen komma samtidigt i alla länderna. Så det blev en lång väntan.

Vi har ju sett vad som hände när boken kom: morgonsoffor i TV, tidningsartiklar, nya angrepp.

David Lagercrantz kände sig inte bekväm med intervjusituationen med medierna, bara tio minuter med varje journalist. Han kunde lätt identifiera sig med reportern, men listan var lång på alla som ville tala med honom.

I TV-huset fann han sig snabbintervjuad och såg när han kom hem hur det presenterades i Aktuellt: upprörande! Då beslöt han sig för att ändå vara glad.

“Alla hatar mig”
Ett tag känner han att ”alla hatar mig” och han googlar sig själv. Expressen hämtade en bok vid midnatt när den släpptes och hade redan klocka sju på morgonen en recension: Totalt genomuselt!

Men så kom rapporterna från andra länder, bra recensioner, hyllningar.

Så rundresan i hela världen under sex veckor blev lättare, intervjuer hela tiden. Det blev så stressigt att hans fru grep in och förhandlade fram rätt till en siesta vid lunchtid.

— Ibland var det kaotiskt. Framträdde på scen med 800 i publiken och sedan ville de ha signering, och med många omöjliga namn.

I topp
Nu vet vi att det blev en av de mest sålda böckerna i världen, och förresten i topp också på februaris bokrea.

Nu är det lugnare, ”jag har två agenter som säger nej till allt”, och nya böcker på gång. Först hösten 2017, och den ska vara färdigskriven i år. Och Sony pictures håller på med manus till filmatiseringen av den första.

Hur mycket läste han då de tre Stieg Larsson-böckerna? Tre gånger, men han hade dem också i pdf i datorn för att kunna snabbt kolla så att fakta stämde mellan originalen och hans uppföljare.

Också innehållsmässigt vill han att det stämmer med Stieg Larssons samhällspatos. I den här är det övervakningssamhället han vill sätta fokus på.

Och vad skulle pappa Olof ha tyckt? Att det ska vara kvalitet i det man gör!

LEIF-RUNE STRANDELL text och fotoDavid L 2

Taggar: , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22