Författaren? Är det sant som står i manus? Sannolikt om beredskapshjältar

Jan 14th, 2008 | By | Category: 2001-3, Artikel

Av: Leif-Rune Strandell

När det stora förlaget läste manuset från den okände Berndt Andersson fann man en berättelse om okända svenska hjältar under andra världskrigets beredskapsår i Värmlands gränsskogar mot Norge. Och detaljer om en hemlig svensk underrättelseverksamhet, om träningsläger för norska motståndsmän och hur man samarbetade med norska hjemmefronten och brittiska militärer.

Det var så trovärdigt att man undrade om det var någon väl insatt person som under pseudonym avslöjade hittills hemligt material.

Men det var en lärare, urvärmlänning, som mycket riktigt heter Berndt Andersson.

Efter spaningsarbete med hjälp av telefonkatalog kunde man konstatera att han existerade.

Men att han alls inte satt inne med hemligstämplat material, men hade hört många hemligheter.

Det började faktiskt för 40 år sedan, en midsommardagsmorgon i Arvika

Berndt Andersson hade firat midsommar i trakten och var nu på småtimmarna på väg hem. Det var tomt och han skulle just köra hem då han hörde någon som ropade. Det var en man i 50-60-årsåldern, mellan fylla och bakfylla, som ville ha sällskap och tröst. Han skulle träffat en flicka, men så blev det inte. Och han började berätta om vilken insats han gjort under kriget.

“Två som blev dödade” när de gått in i Norge. Och efter kriget hade han varit med och satt upp en minnessten inne i Norge.

Det sägs ju så mycket, och det har hänt så många hjältedåd, så Berndt Andersson glömde bort det. Tills ett par år senare: då hittade han minnesstenen. Och så träffade han fler personer som berättade om det hemliga lägret där man tränat norska motståndsman.

De gamla höll tyst

Ett problem finns dock fortfarande kvar: sagesmännen, nu förstås ganska gamla, hade en gång lovat att hålla tyst om vad de gjorde.

Att ställa upp nu offentligt och berätta kom inte på tal. Några sparade papper ville de heller inte visa upp, om de nu hade några. En enda kunde offentligt avslöja vad han visste eftersom det nu gått 50 år

Så Berndt Andersson, som tänkt skriva en historisk dokumentär, fann att det inte var möjligt. Han lade projektet på hyllan.
För ett par år sedan, kom han i alla fall igång att skriva, men nu fick det bli en roman.

Det fick bli en historia, där en del är sådant han fått fram genom sina intervjuer, annat från kända källor och en sista del som han skapat själv, för att det skulle bli en sammanhängande berättelse.

Lätt igenkända politiker

Två huvudpersoner finns i boken, en ung norsk kvinna som blir hemlig agent i motståndsrörelsen, och en ung svensk akademiker som får bygga det hemliga svenska underrättelseväsendet och utbildningen av norska motståndsman i Sverige. Dåtidens ledande politiker finns med under lätt förvrängda (och lätt igenkända) namn, och de fattar beslut som absolut inte får stå på papper.

I boken berättas om hur den svenske organisatören får hjälp att ta sig till England, mitt under kriget och avspärrningen, med ett av de engelska plan som fraktar kullager. Man startar från Säve utanför Göteborg, och kan ta några få passagerare.

I England får han besöka en hemlig utbildningsanstalt på landsbygden där engelska agenter och franska motståndsman tränas i hur man klarar sig ensam bakom fiendens linjer. Också den utbildningen är så hemlig att den drivs privat, av en fd officer, och brittiska armén köper dess tjänster.

Berndt Andersson hade hört talas om detta och skrivit om den utan att veta om den egentligen existerade.

Till bokmässan i Göteborg kom en fransk poet, docent vid Sorbonne, och vid en middagskonversation kom man in på den engelska agentskolan. Och hon nickar, den känner hon till: “Min svärfar var där”.

Så kommer ytterligare bekräftelse på de muntliga källorna.

I Norge finns förstås en hel del sparat i museer runt om, där man vittnar om motståndskampen, bl a har den historiska föreningen i Kongsvinger berättat om det hemliga flygfältet för Stukabombare, ett flygfält som rimligen bara skulle vara till nytta vid ett anfall mot Sverige.

Men varför blev det då inget anfall? Boken berättar en historia som kan vara en delförklaring, menar Berndt Andersson.

Hitler fick vad han ville ha

Fackhistorikerna är dock ganska säkra på sin sak: beredskapsförbanden var inte Sveriges räddning.

Viktigaste orsaken var att Hitler inte behövde ta Sverige, man fick ändå det man ville ha.

Boken är en roman, men innehåller mycket fakta, tyvärr fakta som inte så lätt går att få skriftliga källor om. Historiker av facket beklagar att det skrivits så lite om andra halvan av världskriget när kontakterna med norsk och dansk motståndsrörelse var intensiva.

Första halvan, med eftergiftspolitiken, finns väl beskriven. Snart är det för sent att intervjua de sista som var med, och intervjuer är vad som behövs eftersom det mesta var så hemligt att papper brändes om de alls fanns.

Inte ens Berndt Anderson har kunnat skriva allt han hört eftersom hans sagesmän bara berättat om han också lovat att hålla tyst, till och med i romanform.

Men han har fortfarande material till ytterligare romaner. I denna första kan man se en gryende kärlekshistoria mellan den norska agenten och den svenske hemlige officeren. Så läsarna kan hoppas på en fortsättning.

Kärlekshistorien finns inte belagd, men visst är den lika sannolik som resten av boken.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22