Författare och gaphals som kräver äran för allt

Feb 2nd, 2008 | By | Category: 2002-4, Artikel

Jag läste alldeles nyligen en svensk roman där författaren skriver att det i Frankrike fanns en polis som skrev vidriga polisromaner. Det tog inte många sekunder innan jag förstod att den vidrige skribenten var Roger Borniche, utkommen i Sverige på Forum åren 1974-87.

Roger Borniche föddes 1919 och jag har förgäves letat på Internet för att få veta om han är död. Kanske lever han fortfarande – troligen enbart på sina minnen.

Han blev polis – enligt egen utsago “Frankrikes störste snut” som “lärt känna alla skurkar väl och gripit 567 av de värsta under mina år inom den franska rikskriminalen”.

När han började skriva sina romaner efter att ha lämnat polisyrket använde han sig själv som huvudperson och vissa har uppfattat böckerna som självbiografiska.

Andra har inte gjort det. Hans chef inom polisen hette i verkligheten Charles Chenevier men kallas i romanerna Vieuchene med smeknamnet Gubben. Chenevier blev så upprörd över det hans underlydande skrev att han själv författade en bok och kallade Borniehe “gaphalsen som vill ta hela äran av det polisiära lagarbetet”.

Roger Borniehes första roman hette Snuten (Flic story även Le flic) och handlar om den bekante rånaren Pierrot Le Fou och hans gäng. De slog till mot banker och fabriker strax efter andra världskriget då den franska polisen befann sig i kaos. Bandet bestämmer sig för att göra ett stort antal stötar under en och samma dag för att sen dela bytet och leva gott resten av livet. Man har en sekund för sekund-plan och allt tycks gå bra. Men så kommer författaren/snuten Borniehe in i bilden … Snuten filmades 1977 med Alain Delon som gangsterledaren.

Borniche retade många men hans metoder i polisarbetet var riktigt framgångsrika. Inte minst berodde det på hans tjallare.

“Det var hallickarna som ledde mig till rånarna och rånarna som tog mig till mördarna”, har han sagt.

Framgångarna hade sitt pris.

Mellan de olika polisorganisationerna i Frankrike pågick (och pågår kanske fortfarande) ett slags tävling om vilka som tar fast de flesta bovarna. Ibland vann Parispolisen, ibland rikskriminalen eller radiopolisen.

Inom rikskriminalen tog romanernas Gubben all ära för gripandena tyckte Borniche och Gubben tyckte förstås tvärtom. I böckerna fick chefen både högre lön och massor av utmärkelser medan Borniche bor i en taskig lägenhet där han måste tvätta sig i diskhon i brist på bättre tvättställ och hotas av att fästmön ska flytta hem till morsan om hon inte får en fungerande spis.

Det finns vissa geografiska likheter mellan Roger Borniche och Georges Simenon. Eftersom Paris är en stad som saknar de “förnyare”, som exempelvis Stockholm drabbats av, kan man fortfarande vandra med båda författarnas verk som guideböcker.

Fast hos Borniche är snutarna tuffare än de sympatiska konstaplar som Simenon skildrar. Så är det också ett antal år mellan tidsepokerna. Det kallas framsteg?

Man kan kanske inte påstå att Borniche är de subtila nyansernas mästare. Men den som hittar någon av hans romaner på biblioteket kan gott låna den – om inte annat så är att finna skillnaden mellan fransk polisiär verksamhet och hur det går till i övriga världen – och Ystad.

KJELL E. GENBERG

Borniches böcker på svenska:

Snuten, 1974 (Flic story eller Le Flic). Översatt av Kerstin Hallén.

René med käppen, 1975 (René le canne). Översatt av Kerstin Hallén.

Ligan, 1976 (Le gang). Översatt av Kerstin Hallén.

Playboy, 1977 (Le play-boy). Översatt av Kerstin Hallén.

Tjallaren, 1978 (L’indic). Översatt av Nils Kjellström.

Ärkeängeln, 1979 (L’archange). Översatt av Leif Janzon.

Jänkaren, 1981 (Le ricain). Översatt av Leif Janzon.

Gringon, 1982 (Le gringo). Översatt av Leif Janzon.

Maltesaren, 1984 (Le Maltais). Översatt av Britt Pearlman-Ahlfert.

Bossen, 1985 (Le boss). Översatt av Sören Johansson.

Kuppen, 1987 (Vol d’un nid de bijoux). Översatt av Agnetas Westerdahl.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22