Författare med dynamit i

Jan 1st, 2009 | By | Category: 1999-2, Artikel

Av BERTIL FALK

Det finns två sorters författare. De som sitter hemma och skriver utan att själva konfronteras med verkligheten. Och så de där handlingskraftiga människorna som ger sig ut och möter äventyret där det finns. Torsten Scheutz tillhör den senare gruppen. På 30-talet flög han dynamit till gruvor i Centralamerika. Han har varit med om tre haverier. Hemkommen till Sverige skrev han under mer än tjugo års tid hundratals noveller i svenska veckotidningar, främst Allers. Samt en rad ungdomsböcker om Kid och Kalle Looping. Bertil Falk har träffat den snart 90-årige Torsten Scheutz i dennes hem i Tranås.

”Det finns filosofer som påstår, att man aldrig får bli upphetsad och vrång av de motigheter, som ödet behagar placera i ens väg. Emellertid tvivlar jag starkt på att de någonsin suttit i en gammal Lockheed Vega över världens tätaste djungel. Medan kryssfaneret på översidan av vänster vinge börjar ge sig av och vingspetsen alltmera pekar ned mot den lummiga grönskan, trots att det är fullt utslag på skevrodren åt höger.”
Så lyder inledningen till en av de mest händelsemättade böckerna om flyg i svensk pojkbokslitteratur. Flygplan i solen, Kid på Rabén & Sjögrens förlag 1947. Ingressen var inte bara i överförd bemärkelse direkt gripen ur luften.
Torsten Scheutz: ”På tal om att sitta i en Lockheed Vega medan kryssfaneret på vingen ger sig, så upplevde jag detta med kapten Scott, som var pilot vid en liten flyglinje i Texas. Vi var ensamma i planet mellan Forth Worth och Houston, det måste ha varit 1935.”
Torsten Scheutz kom att skriva många flygböcker för ungdom. Debuten skedde 1939 med den nämnda vuxenboken Vingar över djungeln på eget förlag. Förlagets kontor, som kostade 500 kronor om året att hyra, låg på Vattugatan 7 mitt emot Stockholms-Tidningen och Aftonbladet i de klassiska Klarakvarteren i Stockholm. 1939 var också det år då han började att skriva noveller, främst i Allers.
Med sina erfarenheter som pilot i USA och Centralamerika under 30-talet hade Torsten Scheutz en hel del spännande erfarenheter att ösa ur. Han föddes i Linköping 1909 och växte upp i Tranås till sitt 15:e år då familjen flyttade till Stockholm, där han tog studenten. 1930 tog han vid 20 års ålder flygcertifikat vid aeromaterielsflygskolan.

Tre haverier

”1931 eller 1932 var jag med om ett mindre haveri i Tyskland”, berättar han. ”Vi startade med ett 40 hästars plan på en åker och när vi hoppat över gärdesgården så stannade motorn och vi hamnade på ängen på andra sidan, men varken jag eller min lärare skadade oss.”
Värre blev det 1936 i Nicaragua, då Torsten Scheutz arbetade för flygbolaget TACA (Transportes Aereos Centro-Americanos).
”Vi flög till en guldgruva i djungeln med allt som behövdes. Dynamit, maskindelar, alla livsmedel. Lördagen den 4 oktober 1936 hade vi gjort två flygningar till gruvan och skulle göra en tredje. Flygturen till gruvan tog 35 minuter. Vi hade en tremotorig Ford. Ford hade visserligen slutat att tillverka flygplan vid denna tidpunkt. Men när amerikanska flygbolag köpte in nya flygplan sålde de ut sina gamla fordar för 5-7 000 dollars. Det var sådana fordar som vi flög hos TACA.”
”Jag var flygstyrman. Min chef hette Ewalt och han var så uttråkad på dessa flygningar till och från gruvan att vi överlastade planet. När vi startade vår tredje flygning den där eftermiddagen hade vi också längst bak i kabinen två indianer som skulle arbeta i gruvan.”
”Efter start stannade vänstra motorn och vi tog i marken med vänster vinge och planet kanade runt. Alla tre motorerna slets loss. Lyckligtvis slets också startbatteriet bort. Vi satt instängda. Jag hade instrumentbrädan över huvudet och lyssnade till flygbensinen som forsade ur vingtanken bakom mig.”
”Ewalt som var skadad hjälptes ut först. Sen lyfte de ur mig, men jag kunde själv gå till lastbilen som förde oss från olycksplatsen. Ewalt hade troligen drabbats av inre skador, för han avled senare på dagen. Det tragikomiska i sammanhanget var, att när planet rutschade runt, så bröts stjärtpartiet av och de båda indianerna kunde oskadda kliva ut genom hålet. En av dem sa när han kom ut: Är vi redan framme?”
”Jag låg kvar en dag på sjukhuset men på onsdagen satt jag i en annan Ford med Ewalts kista, som vi flög till Managua, Nicaragua.”
1937 var Torsten Scheutz under en period kompanjon med flyglegenden Ahrenberg och då upplevde han ett annat haveri.
”Den gången var det mitt eget fel. Jag skulle landa på vattnet och kom för nära vattenytan, så att planet gjorde en kullerbytta. Passagerarna var lyckligtvis oskadda. Det inträffade under en rundflygning i Västergötland.”

Tyskt mellanspel

1931 studerade Torsten Scheutz vid universitetet i Göttingen och under sommaren flög han i en flygklubb i Mannheim. På en ölstuga i Heidelberg träffade han en tysk, som hade flugit och havererat och hade en stålbit inmonterad i pannan. Han hade slutat flyga. De blev goda vänner. Något senare fick tysken politiska besvär. Han vägrade att säga Heil Hitler. Han sa Guten Tag.
”Han hade ett namn som i och för sig lät judiskt på svenska, men på tyska hade det ingen speciellt judisk klang. Han var blond och blåögd, så jag kom aldrig att fråga honom om han var jude, men jag fick honom med mig hem till Sverige. Här fanns det inga arbeten för tyska flyktingar. Vi gick runt till alla konsulat och ambassader, men det var bara på Honduras konsulat på Strandvägen, som konsuln gav honom ett visum. Konsuln till och med bjöd på visumet, som annars kostade 8 kronor.”
”Jag satte honom på en Johnsonbåt som via Panamakanalen gick till Honduras. Biljetten kostade 600 kronor. Han telegraferade att han behövde mer pengar. Det fick han och fortsatte till huvudstaden Tegucigalpa, där han fick arbete som flygmekaniker hos TACA.”
Torsten Scheutz reste för egen del 1934 till USA där han tog ett amerikanskt trafikcertifikat på Ryans flygskola i San Diego, Kalifornien. Där flög han samma flygplanstyp som Charles Lindbergh flög med över Atlanten,
”Jag begriper inte hur Lindbergh fick upp kärran från marken fullastad med all denna flygbensin för 33 timmars flygresa”, säger Torsten Scheutz, ”men på något sätt lyckades han som bekant.”

Centralamerika nästa

Torsten Scheutz återvände till Sverige sen han fått sitt trafikcert, men redan 1935 var han tillbaka i USA. Nu som emigrant. Han skulle bli kompanjon med en herre som lagade oljepumpar på oljefälten i Texas. Men det var en bubbla som sprack och Torsten Scheutz förlorade pengar han satsat i projektet.
”Då tog jag risken att fara till Honduras. Jag lyckades få ett visum dit i New Orleans. Jag fick genast arbete som flygstyrman hos TACA, där min tyske vän redan arbetade som mekaniker.”
Under ett års tid flög Torsten Scheutz nu gruvdynamit ut till djungeln. Den tiden har gett stoff till rader av noveller, böcker och följetonger. Men snart återvände han till Sverige igen. 1937 var han som nämnts en tid kompanjon med Ahrenberg. 1938 gifte han sig och for åter till USA.
Vid detta besök inträffade en sak som kom att påverka hans framtid som författare. I USA skrevs det nämligen böcker om hur man skriver böcker. Torsten köpte en sån bok med titeln Trial and Error. Han läste den och kände ett sug efter att själv få skriva. Därför startade han sitt eget förlag, skrev sin första bok och sålde sina första noveller.
Vingar över djungeln är delvis fiction, delvis dokumentär med fotografier från Torsten Scheutz tid i Centralamerika. Scheutz gav också ut ”Några leva än” av F.G. Tinker, en berättelse om luftkriget i Spanien på 30-talet. Och så var det då novellerna.
”På Allers hade jag en välgörare, som hette Karlströmer. Han köpte under årens lopp nästan all fiction som jag skrev. Även om han inte gjorde det av välgörenhet, så fick jag tyvärr aldrig tillfälle att verkligen tacka honom för det.”

Bönemöte hos Gandhi

Så kom då andra världskriget i ungefär samma veva. Torsten Scheutz hamnade på F2 i Hägernäs norr om Stockholm, där han flög sjöflygplan under kriget. Denna period speglas t ex i novellen Storm över Kallhamn (Lektyr nr 50, 1943), som tidskriften presenterade som ”en svensk flyghistoria”.
”Min bäste vän flög ihjäl sig, men för mig personligen var kriget händelselöst. När det närmade sig sitt slut sökte jag och fick 1946 anställning på Expressen som reporter.”
”Där stannade jag bara några månader. Sen blev jag i stället påläggskalv på äventyrstidningen Levande Livet. Avsikten var att jag skulle bli chefredaktör, men tanken var inte lockande, så jag hoppade av därifrån också. Där skrev jag inget utan läste vad andra skrev.”
”På Levande Livet umgicks jag också med tecknaren Allan Löthman, som var väldigt trevlig och mycket duktig. Han bodde nånstans åt Saltsjöbadshållet till. Han kom upp en gång i veckan till redaktionen. Man talade om för honom vad man ville ha för omslagsbild och övriga illustrationer och han levererade dem. Vi umgicks även privat.”
1947 begav sig Torsten Scheutz ut på en resa till Orienten, Egypten, det brittiska mandatet Palestina, Libanon, Irak, Syrien, Indien, Burma och så vidare.
”Jag brukar säga, att jag är den ende Tranåsbo, som varit på bönemöte hos Mahatma Gandhi”, säger han. ”Det var på samma plats i New Delhi där Gandhi året därpå blev mördad. I Kashmir blev jag utlovad hjälp med att bestiga en bergstopp i Himalaya. Men det visade sig att toppen bara bestigits en gång tidigare och att det då hade tagit tre veckor. Så det blev inget av med det.”
Torsten Scheutz senast publicerade bok handlade om segelflyg och kom 1964. Den kom alltså för 35 år sen.
”Först var tyska mitt andra modersmål, men numera är engelska mitt andra modersmål”, säger han. ”Jag vet inte hur många gånger jag varit i USA under årens lopp.”
1964 hade Torsten Scheutz skrivit böcker och noveller i ett kvartssekel. Från att ha skrivit böcker, noveller och följetonger övergick han 1959 till att arbeta som kriminalvärldsreporter åt svenska, norska och framför allt danska Allers. I Köpenhamn hade journalistesset Grauballe samma roll som Karlströmer i Helsingborg. Torsten Scheutz fortsatte med detta till sitt 80:e år.
Torsten Scheutz har alltid skrivit under eget namn, med ett undantag. Artiklar om brottslighet bakom järnridån skrev han under psudonymen Peter Damin. Det gällde att inte bränna sina skepp utan ha möjlighet att resa tillbaka. Totalt – inklusive Sverige – har Torsten Scheutz gjort reportage i 26 länder.

Novellmarknaden

”Om en novell var svårsåld, så fanns det andrahandsmarknader”, konstaterar han. ”Man fick på 40-talet 100 kronor för en novell. Det höjdes sedan till 200 kronor. En novell fick därför på sin höjd ta fem dagar för mig att skriva. Ibland hände det att jag skrev en berättelse på en dag. Jag fick mina bästa idéer vid fyratiden på morgonen och reste sen in till Vattugatan och skrev. I sista hand fick en novell gå till Hemmets Veckotidning. De tog det mesta men betalade bara 30 kronor. Hemmets Journal var det svårare att bli publicerad i.”
DAST: Vilken av dina böcker anser du är den bästa?
Flyg söderut, Kid! Jag gick först till Bonniers med den, men de hade inget behov av flygböcker. Är den så dålig så går jag väl till Wahlströms, tänkte jag. Så jag gick till gubben Wahlström som hade en skinnsoffa på en tvärgata till Drottningatan och rökte cigarrcigaretter. Han erbjöd mig 500 kronor för alla rättigheter och så skulle jag stryka ned boken med en tredjedel.”
”Jag får väl ta det i värsta fall, tänkte jag, men ville först försöka med det nya förlaget Rabén & Sjögren. Jag lämnade över manuskriptet och sa att jag ville ha besked på måndagen. Det fick jag. Doktor Rabén tog den och den gick ut i två upplagor på svenska, två på tyska och kom också ut i Finland, Danmark, Norge och på flamländska i Belgien.”
DAST: Hade du några läsarkontakter?
”Jag fick ett brev från en pojke i Schweiz som skulle hålla ett föredrag om mig. Han skrev att jag var världens bäste författare”, säger Torsten Scheutz och ler.
DAST: Hur bar du dig åt när du skrev böckerna?
”Jag gick till doktor Rabén och bad att få 3000 i förskott. Det fick jag. Då gick jag hem och skrev. En bok tog två månader att skriva. Jag ändrade nästan ingenting utan skrev direkt. Vad mina noveller beträffar, så läste jag dem aldrig och sparade dem inte heller. Det var ju ingen stor litteratur utan kommersiell underhållningslitteratur. På den tiden blev man ju dessutom av med alla rättigheter när man sålde. Jag hade en roman, som gick som följetong i Vecko-Revyn. Långt senare fann jag på Kungliga Biblioteket, att den getts ut som bok i Norge. Det fick jag aldrig något för.”
Torsten Scheutz händelsemättade och välskrivna flygböcker brukar det gå att få tag på antikvariskt. Då är det värre med novellerna och allra svårast är det att få tag i hela följder av de romaner som gick som följetong i tidningar som Allers, Familje-journalen, Vecko-Revyn osv. En roman gick t ex som följetong i 26 nummer.
”Karlströmer ville att jag bara skulle fortsätta och skriva och skriva på den följetongen. ”

Lånade namnet Swede

I samband med att jag intervjuade Torsten Scheutz har jag lyckats få tag i en del av hans noveller. De är alla underhållande och håller ett behagligt tonläge fjärran från dagens seriemördare, massakrer och andra våldsamheter. Spänning med enkla vardagsmedel och inte bara bra fiction utan också trovärdiga. Till skillnad från de flesta berättelser om slemma kapitalister och ondskefulla forskare, som vill lägga under sig världen, så kan de här historierna i miniformat ha inträffat. De flesta är äventyrsberättelser skrivna i jag-form och utspelar sig ofta i Centralamerika med svensken Swede Lindstroem i huvudrollen.
”Namnet Swede lånade jag från en svensk som jag mötte i Texas och som kallades Swede”, avslöjar Torsten Scheutz.
Swede uppträder också som förståndigare kompis till Kid i Kid-böckerna. I novellerna förekommer ofta ett romantiskt inslag, någon flygning under smått dramatiska förhållanden, lite skurkar och alltid små överraskningar. Och det handlar om berättelser med dynamit i lasten. Inte bara på det sättet att reminiscenser från TACA-tidens dynamitflygningar gör sig gällande. Scheutz förmåga att direkt kasta läsaren in i medias res utan omtuggande krusiduller är påtaglig. Det finns sprängkraft inbyggd i hans historier även när de utspelar sig fjärran från guldgruvornas latinamerikanska dynamitlaster.
Allt handlar inte om flyg. En del noveller har drag av deckare. En förtätad berättelse som exempelvis Jag glömmer aldrig ett ansikte (Allers nr. 10, 1945) är närmast att betrakta som en psykologisk minithriller, ett drama som utspelar sig bland sex människor på ett så gott som isolerat hotell i en avlägset belägen trakt.
Miljöer och stämningslägen påminner inte så sällan om vad läsare av Graham Greene eller kanske ännu hellre M. Somerset Maugham fått bekanta sig med. Men även om en och annan besviken pilot efter att ha blivit dumpad av sin fästmö tittat för djupt i glaset, så sitts det inte i nån nämnvärd utsträckning ute på tropiska verandor med grogglas i handen medan bränningarna kluckar mot korallrev och vinden vaggar palmkronorna. Scheutz hjältar är handlingskraftiga vardagsmänniskor, inte vegeterande pensionärer.

Flyg i radion, Kid

Döda punkter saknas alltså och Scheutz är dessutom en baddare på att skriva dialoger. I samverkan med Allan Schulman (tillsammans med vilken Scheutz också skrev en bok) gjorde han Kid som radioteater. Den gick som följetong på lördagar i gamla ångradion. Det är av de få gånger som hans replikskiften fått komma till uttryck i ett annat medium än skriven prosa. Då bortsett från att han skrev manus till lågbudgetfilmen Farligt löfte, där en cirka tio år gammal Lena Nyman debuterade. Hans berättelser är på den här punkten är annars som klippta och skurna för inte bara radio, och film , utan också teater och TV.
Torsten Scheutz ansåg själv inte att hans noveller hade något litterärt värde. Men värderingar ändras. Gamla stjärnor som Flygare-Carlén har nästan slocknat medan en kioskboksförfattare som Dashiell Hammett kommer ut i ständigt nya upplagor. Underlaget för både underhållningslitteratur och novellformen är tillräckligt stort i USA för att ett förlag som Crippen & Landru ska kunna existera. Förlaget har specialiserat sig på att samla olika författares deckarnoveller och ge ut dem i bokform.
Att i Sverige med liten befolkning göra något liknande det som Crippen & Landru gör i USA är inte det lättaste. (Man bör i sammanhanget dock framhäva deckarnovellernas CDM som ett föredöme.) Vad Torsten Scheutz beträffar är det inte nån större konst att exempelvis skapa en samling Swede-noveller eller minithrillers.
Den här artikeln har främst tecknat bakgrunden till Torsten Scheutz författarskap med utgångspunkt från en längre videoinspelad intervju som jag gjorde med honom i Tranås den 29 november 1998.
Som läsaren säkert förstått är Torsten Scheutz en författare som jag tycker om att läsa. Annars hade jag inte kört 660 kilometer tur-och-retur Västra Alstad-Tranås för att intervjua honom och skriva den här artikeln.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22