Foresters kanalfärd i ”Den vida världen”

Sep 4th, 2009 | By | Category: 2002-3, Artikel

AV BERTIL FALK

Storbritannien hade under den första halvan av 1900-talet en rad tidskrifter fyllda med underhållning, precis som vi hade i Sverige. En av dessa tidskrifter var The World Wide, en månadstidning som påminde om Lektyr innan tidskriften förvandlades till en porrblaska och kanske i ännu högre grad om Levande Livet. Men till skillnad från de svenska kusinerna, som blandade sanna berättelser med fiktioner, så hävdade World Wide att alla berättelser som publicerades i magasinet var tagna ur levande livet.

Eftersom Storbritannien var en kolonialmakt med så pass global vidd att solen aldrig gick ner över imperiet, så fanns det naturligtvis massor med kolonialtjänstemän, officerare och äventyrare som kunde berätta om vad de upplevt på olika platser i världen. Och The World Wide hade alltid en karta på vilken man kunde avläsa var numrets olika berättelser utspelat sig.

För att understryka den dokumentära karaktären på äventyren, så använde sig tidskriften av fotografier, som kompletterades med teckningar av dramatiska situationer som inte fångats på någon plåt. Nu var naturligtvis inte heller alla som upplevt något spännande dessutom borna författare. Men det löste man lätt.

I januarinumret 1934 berättade således W.J. McRobyn för den mer skrivkunnige flottofficeren E.H. Crebbin om de duster med pirater utanför Singapore som lotsarna fick utstå 1883. Det som gör att man kan bli misstänksam mot sanningshalten är att hjälten i berättelsen kallas X trots vid publiceringstillfället, så hade 42 år förflutit sedan händelsen ägde rum. Men även om man kan misstänka att World Wide slirade lite på sanningen ibland med fejkade historier, så bär de flesta berättelserna sanningshaltens prägel med namn utsatta och bilder på både hjältar och skurkar.

Författarnamnen får det i allmänhet inte att ringa öronbedövande klockor i skallen på en läsare av idag, men det finns undantag från den regeln. Eller vad sägs om den artikelserie i tre avsnitt som löpte i april-, maj- och juninumren 1930 av The Wide World. Där berättar ingen mindre än C. S. Forester om en resa genom Frankrike i kanalbåt som han företog ombord på Annie Marble tillsammans med sin hustru Kathleen och vissa sträckor med Foresters syster som passagerare.

Författaren till Hornblower-böckerna har många läsare i Sverige än i dag och den här berättelsen är naturligtvis smaskens för Forester-fans. Den illustrerades med teckningar av W.E. Wigfull, en av tidskriftens många skickliga tecknare.

Foresters berättelse är skriven med gott humör och det vilar något av Jerome K. Jerome över det hela. Så här kan det låta:

Att dra båten igenom med en tross var ogörligt här för det fanns inte någon plattform på piren. Vi beslöt oss för åka rakt igenom forsarna – och vi beslöt oss för att skjuta upp operationen till efter lunch.

När tiden var inne överlämnade vi våra pengar och passhandlingar till min syster och skickade i väg henne att möta oss nedanför den tredje bron (den kallades Pont neuf) eller i Himlen, eller hur det nu föll sig. Jag föreslog Kathleen att hon också skulle ta landsvägen, men jag visste innan jag öppnade munnen att det var hopplöst. Skulle en riskfylld brokrock äga rum, så skulle Kathleen vara med!

Jag påpekade att hennes vördade mor skulle göra mitt liv till ett litet helsike om jag återvände till England med nyheten att hennes dotter ligger på bottnen av Loire, men argumentet hade ingen effekt. Kathleen klättrade bara ombord och började kasta loss.

Det var hög kvalitet på tidskriftens innehåll. God balans mellan bild och text, rubriker och bildtexter och mellanrubriker. Och variationen kunde ingen klaga på.

Allt från hembrännare i den australienska bushen, djävulstigrar i Indien och jakt efter Incaguld till äventyrslystna engelska damer som körde bil jorden runt, tyfonupplevelser i Stilla havet och grizzlyjakter i Amerika.

Tidskrifter av den här arten är numera helt försvunna. När jag letar efter gamla svenska veckotidningar på ett antikvariat i Kalmar, så får jag veta att antikvariatet inte tar emot gamla veckotidningar när det köper in dödsbon. De tar för stor plats. Tidningarna kastas.

Det betyder att nu, när allt fler börjar inse vilken litterär och konstnärlig kulturskatt som döljs i de kolorerade bladen, så blir det samtidigt allt svårare att få tag i dem. Och dyrare blir det också. Det märks tydligt att priserna är på väg upp.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22