FÖRDOMAR: Är kriminalromaner enklare att skriva än seriösa romaner ? Struntprat!

Feb 11th, 2008 | By | Category: 2008-1, Artikel

Mark Lawson medarbetar regelbundet i The Guardian med bokrecensioner och krönikor. Den 25 januari skrev han en ilsken artikel – Populist prejudice – i vilken han kommenterar den snobbiga vanan att skilja mellan “riktig” litteratur och populärlitteratur, särskilt deckare.

Ian Rankin citerar ofta en recensent som säger om en Rebus-historia att den “nästan lämnar deckargenren”. Varför skiljer man mellan de böcker som förekommer på skolornas och andra läroanstalters läslistor och dem som säljs på varuhus och i kiosker?

Författarinnan Joan Brady fick Whitbread-priset 1993 – en godkänd författare således. Nyligen fick hon efter förlikning ett skadestånd på 115.000 pund från en fabrik i hennes grannskap som spydde ut lösningsmedel. Ångorna hindrade henne i hennes seriösa skrivande och hon kunde bara skriva deckare.

Detta torde visa att deckare skrivs av författare vars hjärnor inte fungerar till fullo.

Men, menar MarK Lawson, det är snarast så, att gränserna mellan genrerna suddas ut. Ofta väljer “seriösa” författare en pseudonym när de skriver deckare eller annan populärlitteratur. Ett intressant undantag är Doris Lessing, som skrev science fiction under sitt eget namn.

Ofta kritiseras populärlitteraturen för att en spännande intrig spelar en så viktig roll och för att böckerna har en återkommande hjälte. Dessa grepp använder dock även litterärt godkända författare som Ian McEwan, John Updike och Philip Roth.

Det publiceras massor av “seriös” skönlitteratur som saknar både intrig och språk. Medan Da Vinci-koden får bli exempel på dålig kriminallitteratur, för man inte fram alla de dåliga böcker som kommer ut inom andra genrer när man vill karaktärisera dessa.

Det rimliga måste vara att varje genre bedöms efter sina bästa verk, inte sina sämsta!

+++++

Så ser situationen ut i England enligt Mark Lawson. Inte är det bättre i Sverige, snarare tvärtom. I de ledande brittiska dagstidningarna kan man regelbundet läsa insiktsfulla recensioner, porträtt av och intervjuer med kriminalförfattare. I våra tidningar tycks det bli allt glesare med sådana texter.

Varje vecka kan man i DN och SvD läsa ett par sidor om nya skivor av alla genrer, ännu mer om filmer. När det gäller film verkar det som om man har ambitionen att skriva om alla filmer, både bra och dåliga. Varför får inte populärlitteraturen motsvarande uppmärksamhet?

När jag åker pendeltåg kan jag se att många har en pocketbok med sig. Jag brukar fråga mina medpassagerare om boken de läser och de flesta berättar gärna. På min fråga vem som tipsat dem om boken, svarar flertalet en kompis, mamma eller en topplista. Ytterst få nämner en recension. Vilken slutsats ska tidningarna dra av detta? Resignera och helt sluta att skriva om böcker som vanligt folk läser? Eller behandla alla böcker med respekt?

Ulla Lundqvist gör just det i sin bok Sagor om sex och skräck (1991). Målgruppen är elever på högstadiet och gymnasiet och deras lärare, men den bör vara intressant även för mera högbrynta personer. Hon presenterar och analyserar böcker av bl.a. Jean M Auel, Margit Sandemo, Stephen King och Jan Guillou.

Allt på ett språk som ungdomar begriper. Boken rekommenderas!

BENGT HEURLIN

Taggar: ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22