Fjodor Dostojevskij: Kriminalförfattares förebild blev själv dömd till avrättning

Sep 12th, 2009 | By | Category: 1996-2, Artikel

Av JON-EGIL FORNÆSS

När någon kriminalförfattare blir tillfrågad om den bok som betytt mest för just hans eller hennes författarskap blir svaret mycket ofta Brott och straff av Fjodor Dostojevskij.

Den 30 oktober i år är det 175 år sedan Fjodor Michailovitj Dostojevskij föddes och 129 år sedan ”Brott och straff” publicerades första gången. I januari i år var det 115 år sedan författaren dog.

Fjodor Dostojevskij var näst äldst i en syskonskara på åtta barn. Fadern var fattigläkare i Moskva. När Fjodor var 16 år dog modern och året därefter började han studera vid den militära ingenjörsskolan i S:t Petersburg. Där blev han officer efter att ha utexaminerats 1841. Då var hans far död sedan två år, mördad av sina livegna bönder.

Efter två år som officer tog Dostojevskij avsked – han ville bli författare – och han började skriva på allvar 1844. Två år därefter slog han igenom med sin debutbok Arma människor.

Han beundrade öppet Nikolaj Gogol och inspirerades mycket av kollegans novell Kappan. Ledande radikala kritiker uppmuntrande honom, bland annat Belinskij som tog med honom till människor som närde drömmar om revolution och sociala reformer. Den socialism han eftersträvade låg nära den franska modellen. Samtidigt skrev han på boken Vita nätter, som kom ut 1848, samma år som tsar Nikolaus I:s hemliga polis slog till och grep revolutionärerna. 21 av dem dömdes till döden – bland dessa Fjodor Dostojevskij .

Tsaren visade en kombination av rysk grymhet och rysk mildhet när han, bara sekunderna innan arkebuseringspatrullen skulle trycka av, benådade ”uppviglarna”. Om hur det kändes att vara förberedd in för döden och ändå få livet tillbaka, skrev sedan Dostojevskij i flera av sina verk, bland annat i ”Idioten”.

Förvisad till Sibirien

Benådningen innebar förvisning till Sibirien, där Dostojevskij satt i nio år. Lägren låg i närheten av Omsk och Semipalatinsk (senare känt för kärnvapentester) och det han upplevde där berikade i sanning hans författarskap. Han lärde sig att en person är kapabel att begå brott för att bevisa sitt eget mänskliga värde.

I Semipalatinsk, dit han kom som tvångsinkallad efter fyra år i Omsk, träffade han den svenske ämbetsmannen och baronen Wrangel. Tillsammans med honom odlade han blommor och diskuterade filosofi. Men en annan bekantskap kom att betyda mer – änkan Maria Isajeva, som bodde där med sin nioårige son. De kom att hålla ihop.

Fjodor Dostojevskij var epileptiker och fängelseåren förvärrade sjukdomen, när han släpptes var inte framtidsutsikterna ljusa, han var ju före detta straffånge. Men han tilläts återvända till S:t Petersburg, där de kvarvarande revolutionärerna ville göra honom till martyr. Det vägrade Dostojevskij att gå med på. Åren i Sibirien hade fått honom att tänka om och därför stödde han nu den nye tsaren Alexander II, som predikade kristendom och panslavism.

Redaktör och författare

I S:t Petersburg startade han tillsammans med sin bror Michail tidskriften Tiden (Vremja), samtidigt som han skrev de satiriska sagorna Onkelns dröm och Vännen i familjen. Dessa var emellertid lättviktigt gods jämfört med De dödas hus (1861), som var en inträngande och hetsig skildring av livet som fånge.

Maria Isajeva, som han gift sig med 1857, var sjuklig och sängliggande. Kring den populäre gräsänklingen flockades nu S:t Petersburgs unga studentskor. Mest flockades en vacker 22-åring som kallade sig Apollinarja. Hon blev Fjodor Dostojevskijs stora kärlek.

Den kärleksaffären gav honom ångest och skuldkänslor gentemot sin döende hustru. Han hade det inte lätt i övrigt heller. Visst var han uppburen och ärad av dem som älskade det han skrev, men samtidigt förföljdes han av fordringsägare. Han flydde undan dem till Västeuropa och samtidigt påbörjade han sitt stora romanbygge Brott och straff. Medan anteckningarna för den romanen fyllde notesblock efter notesblock dog hans hustru och Apollinarja övergav honom. Hon kom dock inte längre från sin förre älskare än att hon sedermera gifte sig med en Dostojevskijforskare.

Mitt i arbetet med Brott och straff tvingades han skriva boken Spelaren, som det fanns kontrakt på. Om inte manus kom i tid hotade förläggaren att stämma honom.

Passionerad spelare

Om spel visste Fjodor Dostojevskij en hel del. Han var passionerad hasardspelare. Vid ett tillfälle satt han som fastkedjad vid spelborden i Wiesbaden, där han vann mängder med pengar, förlorade hälften av vinsten och lyckades sedan slita sig därifrån med 5000 francs kvar. Ofta spelade han tills han inte hade en sekin mer att satsa – bland annat i Baden-Baden där han på två dygn spelade bort allt han ägde. Han pantsatte värdesaker – egna och andras – och lyckades till sist få fram mer pengar från Ryssland. Bara för att spela bort dem igen.

Han dikterade boken Spelaren för den blonda Anna Grigorjevna Snitkina och hon fick också skriva ner författarens storverk Brott och straff. Det var när den var färdig som de två upptäckte hur mycket de betydde för varandra. Den nu 46-årige Dostojevskij gifte sig med den 21-åriga Anna. I fortsättningen flödade hans tankar via hennes penna och resulterade bland annat i Idioten och Bröderna Karamazov.

Han ville gärna ha hennes råd och ändringsförslag (fast de enda ändringar han gick med på gällde kvinnors klädsel) och hon såg till att hans manuskript kom till förläggarna på utsatt tid. Hon såg också till att han inte lurades på honoraren, vilket gjorde att Dostojevskij för första gången fick ordning på ekonomin, trots att han försörjde hela sin utfattiga släkt.

Bröderna Koramazov blev ytterligare en framgång. Och den sista. Romanen kom ut i tre band 1879-80. Fjodor Michailovitj Dostojevskij dog den 28 januari 1881.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22