Finska vikens hemlighet cellskräck i Poes anda

Feb 3rd, 2008 | By | Category: 2001-1, Artikel

I Iwan Hedman-Morelius deckarbibliografi från 1986 finns följande uppgift: “Du Bois Paul Finska vikens hemlighet B (=Bonniers) 1895??”. Jag uppfattade notisen sa att Du Bois var en utländsk författare, troligen fransman, och boken var översatt men att originalets tryckår, titel och förlag var okända. Av Dag Hedmans bibliografi 1997 över berättelser om brott på den svenska marknaden fann jag emellertid att författaren var Karl A. Tavaststjerna. Den uppgiften återfinns också i Nordisk Familjeboks “uggleupplaga” från 1919. Eftersom boken dels i sig själv är intressant och dels har en viss anknytning till Sverige, särskilt Skurup, förtjänar den en närmare undersökning.

AV KLAS LITHNER

Den sjöolycka som var bokens inspiration drabbade den ryska kustförsvarsmonitorn Russalka den 19 september 1893. Efter omfattande spaningar både längs kusterna och i själva Finska viken anträffades en mängd spår efter Russalka, bland annat en drivande livbåt med en död matros ombord, varför man måste antaga att monitoren sjunkit spårlöst.

Att Tavaststjerna publicerade boken under pseudonym och på ett svenskt förlag istället för ett finskt berodde förmodligen dels på det ömtåliga läget mellan Ryssland och Storfurstendömet Finland, dels på att han i boken riktade allvarliga anmärkningar mot både de ryska sjöofficerarna och varvspersonalen på varvet, där monitorn tydligen byggts om.

Enligt bokens version hade varvets ledande personal förmått sjöofficerarna att godkänna fartyget trots bristfälliga eller icke utrörda reparationer för vilket de sedan i gengäld på olika sätt gynnade sjöofficerarna. Verkliga sådana brott kunde förmodligen ha kallats trolöshet mot huvud­man, bestickning, tagande av muta eller tjänstemissbruk. Att Tavaststjerna valde en fransk pseudonym beror förmodligen på bokens anknytning till Paris.

Innehållet är i korthet följande: Bokens författare, löjtnant Dubois vid franska flot­tan, har i tjänsten haft förbindelser med ryska flottan och får från en okänd person i Ryssland tillsänt sig ett manuskript. Detta uppges ha anträffats hos en död rysk officer som flutit i land nära Reval. Dess titel är En livdömds anteckningar, gjorda om­bord på den sjunkna monitoren Russalka under det närmaste dygnet efter dess för­svinnande. Manuskriptet är undertecknat

Dagens NYHETER.Förolyckadt ryskt pansar­fartyg.200 man om­komna..

Under den orkanlika sydost storm, som rasade tisdagen den 19. dennes, lågo de två ryska pansarfartyg, Rusalka (sjönymf) och Tutscha (moln), ute i Finska viken, kämpande en förtviflad klamp för att uppnå inloppet till Helsingfors. De hade samma dags morgon lämnat Reval för att, sedan de kommit in i skärgården utanför den finska hufvudstaden, fortsätta skärgårdsvägen till S:t Petersburg. Ehuru vinden var något på låringen och sjöarna rullade nästan i samma rikt

Olyckan som inspirerade Tavaststjerna till Finska vikens hemlighet, där han med nordisk familjeboks ord “suggestivt skildrade en döendes stämningar” instängd i en luftbubbla i ett sjunket fartyg

av en sekundlöjtnant Solovin, som tjänstgjort på fartyget. Vid förlisningen har han råkat bli instängd i en hytt, dit vattnet på grund av fysikens lagar inte kan tränga in. Han kan emellertid inte heller komma ut och vet att han kommer att kvävas, när syret i hytten tar slut.

Beroende på luften i skrovet samt vind- och ström förhållanden driver Russalkas vrak fram och tillbaka längs kusten samt mellan botten och ytan och stöter ibland på grund. Den klaustrofoba stämningen är värdig en Poes penna.

Man får dock inte klart för sig hur manuskriptet kommit i dagen och om mannen i båten är Solovin, en löjtnant som deltagit i efterspaningarna eller en mystisk rysk kapten i flottan, som Dubois träffat i Paris.

Boken slutar alltså med ett stort frågetecken, och kanske är just detta Finska vikens hemlighet.

Ruben G:son Berg har i sin artikel om Tavaststjerna i Nordisk Familjebok talat om en romantisering i Jules Vernes stil av en sjöolycka, där han suggestivt skildrar en döendes stämningar, medan Johan Wopenka i sin bok om finlandssvenska kriminalromaner uttalat att även om den förvisso har smärre kriminella inslag är den definitivt ingen kriminalhistoria.

För egen del kommer boken mig att tänka på moderna äventyrsromaner i sjömiljö med kriminella inslag av t ex Alistair MacLean eller i synnerhet Geoffrey Jenkins och Anthony Trew.

Detta beror på kombinationen av hav, skeppsbrott och gamla mysterier, nedskrivna i gamla handlingar som nu kommer i dagen. När Finland blev fritt, publicerades en ny andra upplaga under Tavaststjernas namn 1917 på Schildts förlag i Helsingfors.

Författaren

Karl August Tavaststjerna föddes 1860 i St. Michel i Finland. Han tillhörde en ätt, som adlats 1687. Föräldrarna var översten Carl Johan Tavaststjerna och Fredrika Katarina Granfelt. Efter avlagd studentexamen studerade Tavaststjerna 1878-83 vid Polytekniska Institutet (motsvarande Tekniska Högskolan) i Helsingfors, där han 1883 blev arkitekt. Han reste till Paris för att vidareutbilda sig i detta yrke, som han aldrig kom att utöva. Eftersom han hade starka litterära intressen debuterade han istället i slutet av samma år med en diktsamling och blev en mycket produktiv författare.

Tavaststjerna reste mycket och hade livliga svenska förbindelser. 1888 blev han bekant med den svenske författaren och blivande diplomaten greve Birger Mörner (1867-1930). De blev goda vänner och besökte varandra flera gånger. Bland annat uppger Mörner att han och Tavaststjerna i början av 1891 besökte Köpenhamn och bodde i det pensionatsrum där Victoria Benedictsson natten den 21-22 juli 1888 begått självmord. Detta var i så fall E. A. Leopoldts familjehotell på Hovedvägtsgade 6 A nära Kongens Nytorv.

Förbrytarblod

Victoria Benedictsson hade en viss förbindelse med kriminallitteraturen i två avseenden, dels genom sin egen novell Förbrytarblod i samlingen Folkliv och småberättelser (1887) och dels genom en släkting, litteratören Johan “Janne” Bruzelius, vars farfar Johannes Bruzelius var äldre bror till Victorias far Thure Bruzelius. Janne Bruzelius (1853-99) var nämligen dels redaktör för den beryktade tidningen Fäderneslandet och dels författare till Stockholms-Interiörer (I-III, 1882-83). Boken är av kolportagekaraktär, men innehåller Sveriges förste detektiv med denna yrkesbeteckning, Hejdemar Filén.

Under vistelse i Tyskland tillhörde Tavaststjerna den kända krets av mer eller mindre bohemiska nordiska kulturpersonligheter vilkas tillvaro kretsade kring den kända restaurangen Gasthof zum Schwarzen Ferkel i stadsdelen Friedrichshagen i östra Berlin. Dit hörde bland andra författarna svenskarna August Strindberg och Ola Hansson, dansken Holger Drachmann, norrmännen Knut Hamsun, Gunnar Heiberg och den mindre kände Gabriel Finne samt den svenskfödde finländsk-tyske Adolf Paul.

Jack Uppskäraren

Till kretsen hörde också norskan Dagny Juel och hennes man, den polske författaren Stanislaw Przybyszewski. Hansson hade också anknytning till samma typ av litteratur genom sin novell Parias (1890). Slutligen hade även Adolf Paul en sådan kontakt genom att han skrev en av de första skönlitterära behandlingarna av Jack Uppskärarens aldrig uppklarade brott i London på hösten 1888 genom mord på fem gatuprostituerade. Paul skrev nämligen novellen The Ripper (Uppskäraren) i novellsamlingen med samma namn, som publicerades 1892 i Åbo, men indrogs av den ryska censuren. Som en ytterligare märkvärdighet var Gustaf Fröding Pauls rådgivare i frågan om boken borde publiceras eller ej.

I början av 1894 tröttnade Tavaststjerna på det hektiska livet i Berlin och bad Mörner hjälpa honom till en bostad i Sverige, där han skulle kunna skriva. Mörner ordnade så att Tavaststjerna från slutet av april fick hyra en bostad hos Carl Coyet (1852-1902), en adlig före detta löjtnant i reserven vid Skånska Husarregementet, på dennes gård Sörby i Norrbyas socken i södra Närke. Tavaststjerna bodde där till vintern 1894-95 och skrev Finska vikens hemlighet.I september 1895 flyttade Tavaststjerna tillbaka till Finland, där han blev redaktör för den lilla Hangö Tidning. Från början av 1896 var han sedan redaktör för den likaledes lilla Björneborgs Tidning. Där var han kvar till sin död den 20 mars 1898 av lunginflammation. Han led också sedan flera år av en tilltagande dövhet. Det litterära omdömet om Tavaststjerna blev att han på grund av en rad olyckliga omständigheter aldrig infriade de löften han givit genom sin debut.

Fredsmäklaren Strindberg

Före de ovannämnda händelserna i Tavaststjernas liv blev han i april 1891 inbjuden att besöka sin gode vän Ola Hansson i Skurup.

Denne och hans hustru Laura Mohr (Marholm) gjorde nämligen ett avbrott i sina utlandsvistelser och hyrde under tiden mars-juli 1891 bostad av en man i Skurup.

I slutet av april blev Nilsson först hembjuden till Hanssons och några dagar senare på nytt, denna gång tillsammans med August Strindberg.

Denne hade kommit till Skurup den 15 april, troligen för att besöka sin gode vän Nilsson. Strindberg kom dit efter att ha besökt Mörner, som då bodde i Lund. Nästa kväll bjöd Nilsson dessa tre på middag i sin bostad Skurupshus.Dit kom efter middagen Tavaststjerna, som nyss anlänt till Skurup och tagit in på hotellet.Stämningen blev efter dennes ankomst högst animerad, men så småningom blev det ett gräl mellan Tavaststjerna och en lärare vid skolan, där Strindberg överraskande nog uppträdde som fredsmäklare. Nästa dag kom även Mörner till Skurup.Så tidigt som 1891 var emellertid inte Tavaststjernas nedan nämnda bok aktuell, eftersom olyckan då ännu icke inträffat.

För hjälp med materialet och upplysningar tackar jag museichef Per-Inge Lindquist. Marinmuseum, Karlskrona, min bror civilingenjör Mans Lithner. Hörby, och lektor Pentti Soutkari, Heinola, Finland.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22