Film Noir: Svartvita filmer i dubbel bemärkelse

Jan 10th, 2008 | By | Category: 2000-1, Artikel

Av KARL HJELM

Under den amerikanska depressionen på 30-talet sneglade Hollywoods producenter mot den litterära uppdelning som fanns på marknaden. Man noterade att det var gangster- och kriminalromaner som bäst nådde ut till de breda massorna. Detta var en storhetstid för de skrifter som kallades “pulp fiction”.
Folk började svika biograferna och det krävdes något extra för att locka tillbaka publiken.
Lösningen blev att man delade in sina produktioner i A- och B-filmer och började köra med dubbelföreställningar. Publiken fick se en stor och färgrik äventyrsfilm med stjärnor i bärande roller och en känd regissör som kvalitetsgaranti.
Kvällens andra film hade haft låg budget vid inspelningen, ofta svartvitt filmad i autentisk miljö som var billigare än studio, och med skådespelare som inte var fullt så kända.
De regissörer som fick ta hand om dessa filmer blev främst européer som flytt Nazityskland. Men det behövdes manusförfattare också och det hade de stora filmbolagen skaffat sig. Nya amerikanska deckarförfattare som anlitades av Hollywood och för det mesta avskydde detta brödskrivande. Men de gjorde sitt bästa, vilket märks på resultaten.

Hammett mest känd

En av de mest kända var Dashiell Hammett (1894-1961). Han kom till filmstaden 1930, året efter att han slagit igenom med romanen Riddarfalken från Malta. där huvudpersonen Sam Spade gripit tag om läsarnas fantasi. 1931 dök James Mallahan Cain (1892-1977) upp i Hollywood som manusförfattare. Att han inte enbart skrev filmmanuskript bevisas av att hans The Postman Always Rings Twice kom ut som bok 1935. På svenska kom den, enligt Hedman, ut på Universal Press, Stockholm, som Blindstyre i översättning av Barbro Linder och 1971 på Bonniers som Tredje gången gillt. För några år sedan nyinspelades boken (tidigare inspelningar 1939 och 1946) och kom på svenska biografer med den underliga titeln Postmannen ringer alltid två gånger.
Ytterligare en stor deckarförfattare dök upp i Hollywood, fast lite senare. Det var Raymond Chandler (1888-1959) som 1939 kommit ut med sin första roman om privatdeckaren Philip Marlowe – The Big Sleep (Den stora sömnen). Han såg Kaliforniens kust 1943.
Dessa tre stora fick se sina böcker förvandlade till film under 1940-talet. Filmerna blev kända och beundrade, men själva blev inte författarna uppskattade efter litterär förtjänst förrän efter sin död.

I publikens smak

De har filmerna gillades av publiken och fortsatte att spelas in fram till mitten av 50-talet. Det var då som biograferna slutade med att köra dubbla föreställningar. Alltså fanns inte längre något kommersiellt behov.
Beteckningen “film noir” kommer, som man förstår av stavningen, från Frankrike. När andra världskriget tog slut vällde amerikansk film in och de nyligen befriade fransmännen var mycket förtjusta i allt amerikanskt. Dessutom kände de igen sig i dem. Under 30-talet inspelades många svartvita filmer i Frankrike ofta av regissören Marcel Carné – och eftersom de mestadels var melankoliska i tonen fick de en egen genrebeteckning – le genre sombre – den mörka genren.
Nu dök dessa amerikanska kriminalfilmer upp med historier som berättade om dödsdömd erotik, mardrömslika scenerier och händelselinjer som obevekligt likt en mardröm leder personerna mot sitt ödes grymma slut. Den värld där de utspelas är ofta kriminell, bovarna är inte alltid osympatiska men poliserna ofta mutbara. Hjälten har inga superförmågor och det är för det mesta kärleken – eller åtminstone den erotiska dragningen – till en blond och farlig kvinna som leder honom från den smala vägen. Eftersom regissörerna oftast var från Europa kunde européerna också relatera till berättartekniken med dess fokusering på mänsklig tragik.

Fransk etikett

Franska filmkritiker hittade snart på etiketten “film noir” – svart film.
Regissörer som bröderna Siodmak, Billy Wilder, Eugen Schüfftan, Edgar Ulmer och Fred Zinneman lyckades vända filmchefernas begränsningar till egen fördel. Andra framgångsrika män som började i genren var Howard Hawks (med Chandler som författare) och John Huston (med Hammett). Genom att använda berättelser om storstadsmänniskor som på förhand var
dömda till undergång kunde de suggestivt förmedla asfaltvåta gator och slutna rum till spännande bilder, fyllda av dramatik.
Självklart tog inte genren slut när den tog slut. Just i Frankrike fick den en fortsättning med “neo-noir” i skarven mellan 50- och 60-tal. Regissörer som Jean-Luc Godard och François Truffaut förde stafetten vidare, fast de var rätt ensamma om detta.
Men de hade beundrare i USA. En av dem är Quentin Tarrantino som natt världsberömmelse med Reservoir dogs (1992) och Pulp Fiction (1994). Den mest uppmärksammade filmen i genren för ögonblicket är L.A. konfidentiellt, byggd på en tidig 90-talsroman av James Ellroy.
Det var franska filmkritiker som år 1946 döpte vissa av samtidens amerikanska filmer till “film noir”. Fransmannen hade un
der krigsåren, sedan 1940, inte haft möjlighet att se amerikansk film och när den nu åter släpptes ut på biograferna lade de märke till vissa nya typiska stildrag.

Namn efter hårdkokta deckare

Namnet “film Noir” hämtade fransmannen delvis från “Serie Noire”, ett slags detektivromaner av det hårdkokta slaget som var populära i Frankrike, skrivna av författare som Dashiell Hammett, Raymond Chandler och James M. Cain. Intressant är att många av filmerna i genren baserades på dessa böcker. Double Indemnity, bygger exempelvis på en bok av James M. Cain medan Raymond Chandler gjort filmens manuskript tillsammans med regissören Billy Wilder.
Liksom böckerna präglas filmerna av en tung atmosfär, våld och korruption i ett pessimistiskt efterkrigs-Amerika. Huvudteman är ofta människans moraliska förfall och oförmåga till hjältedåd. Protagonisterna kan vara osympatiska antihjältar som driver omkring i staden utan mål, men där finns också sympatiska personer som luras ner i fördärvet.
Huvudpersonen i Double indemnity, Walter, är en i grund och botten snäll människa som faller för fel kvinna, Phyllis, och luras med i hennes konspirationer. Hans egen moral har dock mot slutet sjunkit så lågt att han skjuter kvinnan han älskar.
Den svekfulla kvinnan, som utan samvetsbetänkligheter lurar och bedrar mannen för egen vinnings skull, är en återkommande karaktär i “film noir”.
I Double indemnity är Phyllis svekfullheten personifierad.

Ofta i Kalifornien

En stor del av filmerna handlar om brott som skall lösas och de utspelar sig ofta i Kalifornien. Så även Double indemnity, som utspelar sig i Los Angeles. I denna film använde sig fotograferna ofta av vidvinkelobjektiv och disig ljussättning. Dessutom spelades nattscenerna in på natten. Detta skapade skarpa kontraster mellanljus och mörker, där det mörka dominerar.
Många av noir-filmarna, som Fritz Lang, Billy Wilder och Max Ophüls hade emigrerat från Tyskland eller Östeuropa eller fått sin utbildning där. Därför har film noir hämtat starka influenser från den tyska expressionismen. Andra influenser kom från amerikansk trettiotalsgangsterfilm, Sigmund Freud, kalla kriget och inte minst Orson Welles berömda epos Citizen Kane (En sensation).
Film noir är kanske mer är att betrakta som en tidsperiod än en stil eller en genre. Mörker och cynism fanns i stort sett alla genrer efter andra världskriget så det är inget som enbart utmärker film noir.
Däremot var genren mycket otraditionell när den kom, eftersom den både till tema och stil speglade efterkrigstidens cynism. Med mycket få undantag hade amerikansk film innan kriget varit optimistisk och oföränderlig där budskapet var att “med hårt arbete och gudstro kunde det amerikanska samhället förbättras”. Med film noir gjorde kritiken av det amerikanska samhället sitt intåg på ett sätt som inte gjorts förut.

FÖRFATTARNA:

Dashiell Hammett
Dashiell Hammet föddes i St. Mary’s County, Maryland den 27 maj 1894. Han blev detektiv 1915 när han anställdes hos Baltimore-avdelningen av Pinkerton National Detective Agency, som låg i en byggnad som kallades Continental Building.
Hammett lärde sig detektivyrket av James Wright, en kortvuxen, satt kollega som spottade ut tuffa repliker ur mungipan. Han blev Hammetts idol. 1918 lämnade Hammett Pinkertons för att gå in i armén, men där blev han bara i mindre än ett år, sedan man upptäckt hans TBC.
Därefter hamnade han i San Francisco. Redan 1922 hade han blivit professionell författare. I oktober året därpå publicera
des hans första hårdkokta historia Arson Plus i pulpmagasinet Black Mask. I denna berättelse fanns hans berömda gestalt Continental Op – den namnlöse medarbetare i Continental Detective Agency, som sedan skulle arbeta vidare i böcker som Red Harvest och The Dain Curse, publicerade 1929.
Året efter kom The Maltese Falcon, där Sam Spade hade huvudrollen. The Glass Key (där gangstern Ned Beaumont hade en framträdande roll) kom 1931, and The Thin Man (med Nick och Nora Charles) gavs ut 1934. Alla blev bestsellers och de tre sistnämnda blev också framgångsrika filmer. Han skrev en handfull filmmanuskript i Hollywood, var aktiv vänsterpolitiker på 40- och 50-talen och dog den 10 januari 1961. De flesta är överens om att han aldrig skrev någonting riktigt minnesvärt efter 1934.

James M. Cain
James M. Cain föddes i Annapolis den 1 juli 1892. Han växte upp i Chestertown, Maryland och utbildades vid Washington College, där hans far var styrelseordförande. Efter att ha tjänstgjort som soldat under första världskriget återvände han till Baltimore där han började arbeta som journalist, först vid Baltimore American och sedan vid Baltimore Sun fram till 1923.
Efter att en tid ha bott i New York kom Cain till Hollywood. Där försökte han sig på att bli manusförfattare, men nådde större framgång med böcker. Hans första roman The Postman Always Rings Twice publicerades 1934 och blev en mycket stor framgång. Cain flyttade tillbaka till Maryland 1948, och slog sig ner i Hyattsville. Där fortsatte han att skriva och blev en bekant figur på universitetsområdet College Park. James M. Cain dog den 27 oktober 1977. Cain skrev egentligen inte deckare i ordets egentliga bemärkelse; han skrev romaner om brott, sex och våld. Större delen av hans intriger följer samma förutsägbara mönster: en man faller för en kvinna, blir inblandad i kriminella aktiviteter och blir slutligen förrådd av kvinnan ifråga. Trots att man snabbt lärde sig hans sätt att berätta blev ändå denna grundläggande intrig en stor framgång – och den visar sig hålla än i dag, till exempel i Cain-inspirerade filmer som Body Heat eller Blood Simple.
Han skrev hårdkokt, med snabba fraser och med bister, nästan brutal enkelhet.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22