Femtusenkonstnären Allan Löthman

Sep 9th, 2009 | By | Category: 1999-4, Artikel

Av BERTIL FALK

En tusenkonstnär är en sak, en femtusenkonstnär är – i alla fall i det här sammanhanget – något annat. Enligt Tomas Löthman – psykiater som vill föra in psykiatrin i primärvården, bokförläggare och kulturskribent – så torde hans far Allan Löthman (1900-1969) ha gjort minst 5 000 illustrationer och omslagsteckningar till Levande Livet under en period om drygt 30 år. Av dessa vet man att 1 500 finns bevarade. Kanske finns övriga 3 500 undanstoppade på okänd plats eller också har de försvunnit för gott. Hur det än är med den saken, så finns illustrationerna bevarade i den form de publicerades i tidskriftsläggen. Det finns människor som söker efter Levande Livet just för omslagsbildernas skull och det händer ibland att jag ser ett inramat Löthmanomslag på väggen hemma hos någon entusiast.

Allan Löthman – han levandegjorde äventyret för flera generationer svenskar med sina illustrationer. Det var han som fäste C.S . Foresters sjöhjälte Hornblowers anletsdrag på hundratusentals veckotidningsläsares näthinnor. Det var han som framställde dramer i masttoppar, dykare i kamp med bläckfiskar, störtande flygplan, ja, alla de situationer som uppstod i de noveller och följetonger som publicerades i Äventyrstidningen Levande Livet.

Ett annorlunda liv

Som nästan alla illa betalda verksamma i veckotidningsbranschen kunde Allan Löthman i långa stycken också se tillbaka på ett annorlunda liv. Hans biologiske farfar var naturligtvis svensk, men hans “konstnärlige farfar” – om man så får säga – var ingen mindre än Norman Rockwell, som i USA närmast är vad Carl Larsson är för oss svenskar. Allan Löthman gick nämligen på den alltjämt existerande konstskolan i Kansas City, Missouri i USA 1926-1927. Hans lärare hette Monte Crews och dennes lärare var i sin tur Norman Rockwell. Löthman kunde också se Rockwells illustrationer i Saturday Evening Post. Denna Art School, som räknar sina anor från 1885, har bland annat haft Walt Disney, Robert Rauschenberg och Jackson Pollock som elever.

Det förefaller klart att den förmåga att illustrera på ett medryckande sätt som gjorde Allan Löthman till en av giganterna i svensk veckotidningskultur i mer än tre årtionden i långa stycken var en funktion av hans erfarenheter i USA. Hans illustrationer har en amerikansk touch som man känner igen från amerikanska tidskrifter och pulpmagasin vid den här tidpunkten. Den tekniska ådran, förmågan att uttrycka sig i bild var medfödd, och den konstnärliga uttrycksförmågan att fånga en situation och levandegöra ett skeende i illustrationens form tränade han så vitt jag kan förstå ganska snabbt upp till fulländning.

Men låt oss börja från början. Hemma hos Tomas Löthman får jag mig till livs den fascinerande berättelsen om den illustratör som förgyllde tillvaron för oss läsare med sina teckningar i Äventyrstidningen Levande Livet.

En “gammal” pappa

“Det som gör min berättelse om pappa lite speciell, det är väl att han var en gammal pappa för mig. Han var 47 år när jag föddes”, inleder Tomas Löthman sin berättelse. “Det mesta av sina teckningar i Levande Livet hade han redan gjort vid den tidpunkten. Hela den amerikanska tiden i Kansas City på 20-talet, den talades det inte mycket om hemma, utan den har jag delvis kommit på sen. Jag visste ju att han hade varit där, men det talades inte mycket om vad det innebar och hur det hängde ihop med att han sen blev illustratör i Sverige.”

“Det jag minns tydligast, det var väl plågan att göra de här femtusen bilderna. Hur han var ute i trädgården hela dagarna och jobbade och sen beklagade sig på kvällen och satt uppe på natten och gjorde färdig sina bilder. Han kunde sitta kvar och göra det allra sista när jag vaknade. I en artikel i Ord & Bild har jag skrivit att förlaget visste om att de skulle sätta deadlinen en vecka i förväg. Han kom ju alltid för sent på grund av den där inre pressen han hade, som också hade att göra med att han var lite perfektionistisk. Det skulle vara så bra, och samtidigt hade han väl ledsnat lite grann.”

Mamma körde teckningar

“Jag fattade inte när jag var liten vilket ovanligt jobb han hade och hur ovanligt det var att han var hemma jämt med sitt arbete, för han satt ju aldrig på Åhlén & Åkerlunds och gjorde några bilder. Jag såg ett påstående i DAST om att han åkte in med teckningar varje vecka. Mammas version av det är att hon fick lov att åka ganska många gånger, därför han var väldigt blyg och han hade förbaskat svårt med det här att alltid komma in lite för sent med teckningarna.”

“Jag vet inte om det är jag som har hittat på den delen av storyn att förlaget visste det där och satte deadlinen en vecka i förväg. Jag är inte jättesäker på att det exakt gick till så, men det var åt det hållet.

De visste att det skulle bli försening och räknade med det. Och det var då spelet mellan dem, att det skulle inte pappa veta. De kunde antagligen klara deadlinerna på det viset då. Men han var pressad av kravet att leverera regelbundet.”

“Han hade en stor anteckningsbok – kassabok kan man säga – där han skrev upp varenda teckning – om den skulle kosta tvåhundra spänn, trehundra spänn, fyrahundra spänn. Det var hela tiden knappt som jag minns det på 50-talet – att det räckte till utgifterna. Han hade inte månadslön förrän de sista fyra åren eller nånting sånt. Det var nån sorts pensionssystem, fast han inte tog det så själv. Han dog 1969 och 1966 hade det blivit ny teknik på Åhlén & Åkerlund, 60-talet blev ett genombrott för fotografier. Som jag fattat det kan man säga att den här branschen – den illustrerade tidskriften – successivt försvann under 60-talet.”

DAST: Kommer du ihåg hur lång tid det tog för honom att göra en omslagsteckning?

“En omslagsteckning tog nog tre dar”, konstaterar Tomas Löthman. “Och då satt han med en massa bilder som han hade med sig från USA. Han hade med sig stora bruna konvolut med filmbilder, såna där A4 svart-vita filmbilder, som man hade i biografentréerna förr. Det satt ju en väldig massa uppsatta i foajéerna, man kunde se halva filmen på såna bilder. Pappa hade bilder av alla möjliga våldssituationer och krig och liknande. De låg mest där. Jag tror inte att han behövde använda dem så mycket på slutet. Han hade antagligen gjort det från början. Det var några få grejor som han verkligen ritade av, nämligen konstiga ställningar med händer. Det tyckte han var jobbigt och det talade han om. Händer behövde han se. Han hade några andra såna där upphakningar. Han ansåg själv att han hade svårt att rita vackra kvinnor. Det tycker ju inte jag när jag ser de första sakerna han gjorde i USA. Men han ansåg det själv. Därför ville han ha bilder att titta på. Det kunde vara Greta Garbo.”

“Det här är en Levande Livet i boktryck innan de gick över i offsettryck”, säger Tomas Löthman och visar upp en tidning med ett omslag som visar en man i dykarutrustning av den där gammaldags typen med tunga hjälmar, som nästan ser ut som rymdhjälmar. “Så här långt var pappa ganska nöjd med tekniken. Det var inte så svåra misspassningar. För det mesta så stämde fårgfälten mot varann. Sen kom offset och då blev det mycket sämre och det brydde honom att tekniken blev försämrad.”

“Det här numret av Levande Livet är från 1954, då jag var sju år. Då hade vi en äventyrlig man, som dök upp på vintrarna och gjorde dykningar på Skurusundets botten – man hade pratat om en vikingaby i Kungsvik och vikingar skulle ha lagt till vid Danmarks holme vid Skurusunds mynning.

Han var antagligen ute och letade efter fornfynd. Han hade med sig en medhjälpare som ofta var lindrigt nykter och stod där och vevade en luftpump ner till honom och som avbröt pumpandet då och då och sysslade med annat. Det var väldigt konstigt det där. De tog det så väldigt lättsamt. Pappa var med. Han var väldigt tekniskt intresserad. Han var ju egentligen ingenjör. Han var intresserad av det dykeritekniska.

Jag var mer intresserad av hur de funkade tillsammans de här gubbarna. Hur visste den där mannen hur länge han där nere kunde klara sig utan luft? ”

DAST: Så pappa var ingenjör från början?

“Han gick på Teknis i Örebro och blev gymnasieingenjör, men det som finns från den tiden är att han satt och ritade karikatyrer på kurskamraterna. Han höll också på med teknisk ritning. Har var ju väldigt teknisk. Han konstruerade en filmkamera själv som nån sorts hobbyjobb. Han smidde sånt vi hade hemma i Nacka. Trappräcken och lyktor. Väldigt fina saker. Från tiden i USA på 20-talet finns det kvar stora blåkopior av ritningar till ornamentik för hissdörrar. De första jobben han hade i USA innan han kom in på målarskolan i Kansas City, Missouri var nästan arkitektjobb. Han gjorde balkongräcken, hissdörrar, alltså i smide, lite Jugend-inspirerat. Det var för stora byggnader i Kansas City. När han kom till USA såg han sig mera som en teknisk person än som en målare. ”

DAST: Varför for han till USA? Vet du det?

“Han var lovad ett jobb på ASEA i Ludvika som ingenjör. Då kom 20-talsdepressionen, alltså inte Kreuger-kraschen utan en tidigare depression, som var ganska djup på 20-talet. Han fick inte det jobbet och bedömde det som hopplöst att få jobb i Sverige som ingenjör och for till USA. 1923 kom han till USA som nåt mitt emellan arkitekt och ingenjör. När han kom hem i början av 1930-talet fick han göra en del jobb åt Åhlén och Åkerlund, bland annat ett omslag till Vårt Hem, 1932 vill jag minnas. Det mera fasta tecknandet för Levande Livet var nog från 1933. Han och mamma hade flyttat runt ett tag. De bodde i Hagalund och slog sig ned i ett gammalt filmlaboratorium i Nacka, som då nästan låg i vildmarken. Han hade en dröm om ett amerikanskt blockhus och fick i den vevan det här frilansuppdraget. Han hade ingen fast anställning”.

DAST: Men han var med i troligen vartenda nummer av Levande Livet i drygt 30 års tid i alla fall.

“Ja, men han hade inget bindande avtal och det kände han ju av och talade om. Han var ju blyg och så där. Han var inte den som gick upp på redaktionen och ställde krav och sa att nu får ni faen anställa mig. Han levde som en frilansskribent. De förhandlingar han hade var så vitt jag kan förstå med Lukas Bonnier direkt och han var säkert rätt bestämd och förklarade nog att det är så här det ska gå till och det var alldeles främmande för pappa att slå näven i bordet.”

DAST: När träffade han din mamma? Jag gissar att det var efter det att han kom hem från Amerika?

“Tvärtom. Han kom ifrån Baggå i Västmanland. Son till en mejerist som hade bymejeriet, men så gick han ju på Teknis i Örebro 1918-1921/22 . Då fick han ett litet påhugg i Närke, ett jobb i Glanshammars by, två mil från Örebro och skulle rita ekonomibyggnader på Norrgården i Glanshammar. Och där bodde mamma. Det var ju lite lustigt. Han var 19-20 och mamma som hette Elly Nordkvist var 14. Hon har berättat att han hade vita linnebyxor.

Det sa nog klick på nåt sätt. De där vita linnebyxorna står för nånting. De började i alla fall brevväxla , som tonåringar gjorde på den tiden.”

“Men mamma kom i konflikt med kraven på en ensam kvinna med tre bröder på en rätt stor gård i Närke på den tiden. Man ville att hon skulle bli bondmora och det ville hon ju inte alls. Hon hade för den tiden helt förkastliga idéer om att ha ett eget yrke. Den enda i byn som förstod det var brevbärarens hustru för hon hade utbildat sig till heminredningsarkitekt. Hon var ensam nästan jämt för hennes man var ute på sin långa brevbärarlinje. Hon var en ovanlig person som mamma tog starkt intryck av. Man behövde inte bli bondmora. Man kunde göra nåt helt annat. Hon tvingades mjölka och hon var rädd för kor. Det var en väldig konflikt. Hon mer eller mindre flydde från den situationen. De försökte nästan göra henne arvlös. Hon skrev brev till pappa i USA och beklagade sig. ‘De driver mig så hårt här.’ Breven finns kvar, men jag har aldrig gått igenom dem. När hon flydde så blev det till pappa i Kansas City.”

Bröllop i Kansas City

Den 10 juli 1926 gifte sig Tomas Löthmans föräldrar i Kansas City på adressen 5543 Prospect Avenue och 1931 återvände de till Sverige. Under studietiden i USA använde sig Allan Löthman av alla möjliga tekniker.

“Kolteckningar gjorde han i USA, tuschteckningar höll han på med lite grand i Levande Livet, men mest blev det akvarell”, berättar Tomas Löthman. “Det fick ju lov att gå undan lite grann. Han ville nog helst stå med stativ ute i naturen och bli fri konstnär. Men han vågade inte för han skulle försörja en familj också. Jag minns tydligt några få gånger när han verkligen stod med stativ bland annat i Arild nere vid Skälderviken och gjorde ren konst – akvareller då också – och det tyckte han var roligt. När han gjorde en panoramabilaga över regalskeppet Wasa i Året Runt, så innebar det ett större jobb som han förberedde med research. Han fick 2 000 kronor och det var enormt mycket pengar. Då var det lite roligare. Resten var sånt som måste målas fram lite fort, kanske fem-sex illustrationer i veckan i början och som jag minns tre-fyra i veckan under senare decennier. Han var pressad och det var ett ständigt flöde.”

“När jag var liten kom aldrig några returpaket med teckningar men sen blev det nån regeländring på 60-talet om att förlaget var skyldigt att skicka tillbaka och då damp det ned ganska mycket. Finska APU köpte rätt mycket bilder av honom som redan gått i Levande Livet. I sällsynta fall sålde han till Tyskland.”

DAST: Många författare som skrev i veckopressen skrev inte ens under eget namn och tyckte att det de sysslade med var strunt. Uppfattade din pappa sitt arbete på liknande sätt?

“Det var nog så ja. Det här var ju inte det han verkligen ville göra. Hade han fått några år på sig att tömma ut drömmen att göra landskapsakvareller, så hade han kanske kunnat släppa den drömmen, men att illustrera i Levande Livet var det enda sättet han kunde komma på att försörja sig och familjen på sin konstnärliga förmåga. Efter folkpensionen konstruerade han korsordet till Min Värld, vilket han upplevde som förnedrande. Hela den där processen på slutet att det inte behövdes teckningar längre, det var som en sista kränkning. Han blev kränkt av ganska många saker i den här processen. Nedgången för illustratörskonsten kändes. Det hade varit ett gäng på ett tiotal illustratörer i Sverige som träffades ibland och i varje fall skrev till varandra. Camitz hade han kontakt med. Hegland hade han nåt med att göra. Det damp ibland ned ett brev från nån kollega med en professionell fråga: ‘Hur skulle du göra med det här?’ Det hände också att nybörjare skrev och frågade: ‘Hur gör man herr Löthman när man utbildar sig till sånt här?’ De sista åren blev han alltmer trött och rätt knäckt av hela processen, då det sista värdet i den här formen av konst försvann i och med att fotografiet kom in på bred front.”

Ingen idyll

“Vår relation var inte alltid idyllisk. Han hade ju en trädgård och den var så oerhört viktig för honom när han var så plågad av tvånget att teckna och jag fick bara hålla till i vissa delar av trädgården och inte röra rosenplanteringarna, men jag ansåg att det skulle vara linbanor för jag hade varit i Bergslagen och sett linbanor. Jag var ganska ensam. Jag hade en elva år äldre syster, men inga lekkamrater i närheten, så jag gav ut tidningar och körde projekt som ensamma barn gör och då skulle det vara linbana och jag tyckte han var hemsk som förbjöd denna linbana.”

“Men han hjälpte mig mycket med tekniska saker. Jag hade tidigt båtar, masonitjolle och sånt där och det kunde han lägga ned hur mycket tid som helst på och då blev det väldigt bra. Han tyckte ju det var kul. Vad han möjligen missade var att lära sitt barn hur man gör saker själv. Men jag blir rörd när jag tänker på hur han hjälpte mig med min skoltidning ‘Fanfaren’ och gjorde en miniversion av panoramat med regalskeppet Wasa.”

“Jag minns hur hans pennor luktade. Det var finare pennor i cederträ och han var rätt noga med hårdheten på dem – tolv olika hårdheter och han höll dem vässade allihopa. Han hade mårdhårspenslar och det försökte han dra av på skatten men fick avslag. Han blev väldigt upprörd och ringde till skattemyndigheten och fick veta att det fanns schablonavdrag för ekorrpenslar men mårdhårspälsar fick han inte dra av.”

Nerman och Bauer favoriter

Allan Löthman hade naturligtvis sina favoriter bland andra illustratörer och Tomas Löthman minns att han uppskattade John Bauer och Einar Nerman men också Arnold.

Allan Löthman fick inte uppleva mycket uppskattning för sin enorma insats att visuellt underhålla svenska folket med sina utomordentligt skickligt framställda teckningar till vildmarksberättelser, flygäventyr, tåghistorier. deckare och Gud vet vad.

Nu – trettio år efter hans död – har intresset vaknat för inte bara Allan Löthman utan också för de kollegor som han hade och som på sin tid försåg den kolorerade veckopressen med utsökta illustrationer. Efter att ha träffat Tomas Löthman så inser jag att Allan Löthmans liv kunde ha varit lättare att leva om han fått uppmuntran från redaktionen och respons från läsarna. Läsarna uppskattade hans insatser men det hände bara nån enstaka gång vartannat år att denna uppskattning nådde fram till honom.

Hälsan tiger som bekant still.

Omslag lockade köpare

Även om det inte verkar vara på det viset, så får man hoppas att han trots allt innerst inne anade att den tidning vars omslag och innanmäte han illustrerade i så många decennier var beroende av hans insats. För varje gång hans läckra omslag prydde Levande Livet, så köptes ju tidningen, inte minst för de lockande omslagsbildernas skull. Jag tillhör den generation som hade förmånen att i pressbyråkiosken se de häftiga omslagen hängas upp i sina krokar och hängde en smula snett i skyltfönstren. Fast tyvärr var det inte alltid man hade råd att köpa ett exemplar. Flera generationer uppväxande svenskar och många vuxna fick uppleva Allan Löthmans illustrationer och eftersom han signerade alla sina teckningar med sitt karakteristiska Löthman, så visste i alla fall jag och säkert tiotusentals andra läsare vad han hette. En sorts anonym berömdhet med andra ord. Allan Löthman ligger begravd på Nacka kyrkogård.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22