Femtionio år med Panache

Mar 8th, 2010 | By | Category: 2006-1, Artikel

Av Bertil Falk

 

Panache-serien fyller 59 år och Bonniers firar jubileet.

Ja, Du läser rätt. I stället för att slentrianmässigt fira 60-årsjubileum firar man faktiskt 59-årsjubileum. Varje försök till förnyelse bortom knäsatta formler känns stimulerande.

Jag tänkte inte på det då, men nu ser jag att det var via Panache som jag stiftade bekantskap med Vercors, Albert Camus, André Gide, Hermann Hesse, James Joyce, George Orwell, Jean-Paul Sartre, Rex Warner, Samuel Beckett, Gertrude Stein och Paul Claudel. Panache-serien har alltid varit strikt genrebunden.

Finkulturell mainstream har omhuldats och likt polishundar med gott väderkorn har redaktörerna under årens lopp sniffat upp 21 nobelpristagare.

Målsättningen för Panache var att, som det heter ”driva på utgivningen av kvalificerad översättningslitteratur”.

Jag har här citerat 59 år med Panache av Magnus Bergh, i pamfletten Panache som också innehåller en text med rubriken Gömda deckare i 2 Panacheböcker. Därmed avses Undersökningen av Juan José Saer, som handlar om litteraturknuttar vilka, jag citerar, ”försöker tolka den rysliga historien om kommissarie Morvan och de 29 lustmördade gamla tanterna” samt Omtagningen av Alain Robbe-Grillet där detektiven ”omedvetet utreder sin egen skuld.”

Var går gränsen för vad som kan bli publicerat i Panache-serien? Är det en slump att inte bara Artur Lundkvist ville hissa pestflaggan på Dramaten när där spelades en pjäs av Graham Greene utan att också Panache avstått från att publicera Greenes existentiellt anrättade thrillers?

Går gränsen möjligen vid författaren Carol Joyce Oates?

Trots att hon spottat fram deckarnoveller (först under pseudonymen Rosamond Smith men sedan allt djärvare under eget namn) i Ellery Queen’s Mystery Magazine och excellerar i skräckberättelser, för att inte nämna typisk science fiction (se hennes novell *BD* 11 1 86 i ”The Atlantic”, Fiction Issue 2005), så är hon Nobelpriskandidat.

Men Joyce Carol Oates finns inte representerad bland de 246 författare som översatts i Panache-serien, men hon skulle nog kunna platsa där, inte minst sedan hon numera nämns i Nobel-prissammanhang.

Någonstans utmed vägen försvann Pa- nache ur mitt synfält. Varför?

Svaret är kanske det att mainstream-genren i trots av dess rykte om sig att ha sådan oerhörd bredd egentligen så småningom kändes alltför trång och till skyarna höjda böcker stod mig upp i halsen när jag försökte tillägna mig dem.

Ibland blev utgåvorna för pretentiösa samtidigt som andra genrer visade upp en bredd som de inte ansågs ha, främst äventyrs-, mystery-, thriller- och sf-genrerna.

Icke förty har Panache-serien naturligtvis varit viktig och framför allt har den varit uthållig.

Och även om Alain Robbe-Grillet aldrig varit min kopp the, så kanske det är dags att titta på både Omtagningen och argentinaren Saers Undersökningen.

Om inte annat, så tycks de visa att deckargenren lite illavarslande stöter i kanten på finkulturen när ”rätt författare” skriver. Men minns att när jazzen blev rumsren och lämnade lönnkrogar och bordellhålor för att inta konsertscenen, så upphörde dess organiska utveckling.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22