Fåglarna i svenska kriminalromaner

Jul 6th, 2020 | By | Category: 2020-07 juli, Artikel

Omslag till dvd med FåglarnaAv ALICE RADOMSKA

FÅGLARNA – våra tankar dras till den kultförklarade skräckfilmen, regisserad av mästaren Alfred Hitchcock 1963 efter ett manus av Evan Hunter, alias kriminalförfattaren Ed McBain.

Så framträdande roll har verkligen inga fåglar i svenska spänningshistorier. Men nog har fåglar i oräkneliga fall satt en tillfällig prägel på atmosfären. Eller rent av varit pusselbitar i svenska författares mordiska intriger.

Omslag till Begravd i tysthetKan man i någon mån låta sin irritation gå ut över fåglarna? Jo, i Tage Girons Begravd i tysthet (1974) är berättaren den relativt unge urmakaren Björn Jernbo, vars kvinna Inga med lyssnandet på någon föreläsning som svepskäl är kvar i Stockholm ännu någon dag, och dessutom är hans far för bara några dagar sedan avliden, då Björn går de etthundrafyrtiosju trappstegen upp i kyrktornet för veckans slitsamma uppdragning av det tunga lodet. Stående på den öppna avsatsen ovanför klockverket återger han:

”Några kajor flaxade till över mitt huvud, kraxade som om dom betraktade mig som en inkräktare uppe i kyrktornet och jag skrek åt dom att hålla tyst och att jag hade rätt att vara här uppe eftersom jag var stans urmakare.”

Viss fågelanknytning finns också i Girons beskrivning av urmakarens psykiska lidande:

”Det är stilla och tyst men ändå brusar det i hans öron och han tycker att han hör melodin, den risslar fram genom suset som den glasklara tonen från någon koltrast i en kvällstopp. Han skälver till och håller handflatorna för öronen. Men melodin snarare ökar, precis som den kvällen han hörde den för första gången och kände hur den snärjde in honom i en krypande ångest…”

Olov SvedelidSvedelids ”nightingale”
Koltrasten kunde varit ansedd som vår förnämsta sångfågel, om den inte varit så väldigt, väldigt vanligt förekommande, till skillnad från dess lite mindre släkting näktergalen.

Jag minns… nej, inte näktergalarnas Kalmarsund, utan en mörk men mild och regnfri höstkväll under en bokmässa i Göteborg på 1990-talet. Det var på den lilla parklika plätten vid gångstigen intill Park Avenue Hotel.

Den propra porträttbysten Karl Gerhard (som då ännu inte var bortnorpad av brons- och koppartjuven) fick i smakfullhet konkurrens av herr kriminalförfattare Olov Svedelid (bild t v).

Guldslipsens knut var perfekt, vilket den egentligen enkle naturlige Svedelids slipsknutar alltid var. Och på den snofsigt djärva ljusgrå kavajen, ovanligt lång på ett lite fracklikt sätt men ändå inte, sågs givetvis inte en fläck, inte en rynka i kvällens lyktsken.

Smått nostalgiskt blickade Svedelid åt nattklubben Park Lanes och, på andra sidan paradgatan, biografen Royals neonljus, det sistnämnda i rött och gult:

– There were angels dining at the Ritz, and a nightingale sang in Berkerly Square, sa han lågmält, nästan mer till sig själv än till Ulla Trenter och Jan-Olof Ekholm – och mig.

Kanske avslöjade mitt ansiktsuttryck att jag inte genast hajade citatets ursprung, så Ulla förklarade mig vänligt att det var ur en av Vera Lynns gamla schlagers från andra världskriget.

Och detta att en näktergal skulle låtit höra sig vid Barkerly Square, annat än i en virrigt förälskads öron, vore lika osannolikt som om det vore en näktergal vi nu hörde vid Kungsportsavenyn, nära Götaplatsen, även om idyllen Näckrosdammen vilade strax bakom Konstmuseet.

Symbolik och liknelser
Det har minskat, men ännu finns oräkneliga fågelliknelser och uttryck i vårt språk. Med örn- eller falkblick håller man korpgluggarna öppna, man känner sig vingklippt, kraxar lite hest, går stolt som en tupp, kacklar eller äter som en höna, far omkring som en tätting, glad som en lärka, stjäl som en skata, har korpsvart hår och höknäsa och föraktar kvarterets fyllkaja.

Att i drömmen se eller höra en trast är i folktron tvetydigt; det siar om ärorik framtid men varnar också för att lättvindigt följa locktoner. En kraxande kråka eller kaja betyder dåliga nyheter, ofta ren otur, men att feghet inte lämpar sig, man ska vara aktiv. Som symbol kan kajan stå för ondskans mörker, satanisk visdom, krigets förödelse men också för det omsorgsfulla bygget, den stabila grunden.

Jo, kajorna bygger gärna i lugna, smått övergivna torn. Inte nödvändigtvis ett kyrktorn med dess stundtals våldsamt slamriga klockringning.

Kajorna och deras bon förekom allmänt i svenska ungdomsdeckare för två generationer sedan. Att ta någon enstaka författare där som exempel vore inte mycket mening. Deras stora inspiratör var i varje fall brittiskan Enid Blyton (1897–1968), som hade kajornas ihopsamlade eller nedtappade kvistar i slottsruiner och halvt ihoprasade villor i tjogtals av sina flera hundra böcker.

Omslag till Fem söker en skattI Blytons mest klassiska – Fem söker en skatt (skriven i mellankrigstid) – har den pojkaktiga flickan George, egentligen Georgina, tillfälle att visa för sina gästande kusiner:

”Ett torn är nästan borta som ni ser, men det andra är inte fullt så illa tilltygat. Kajorna bygger bo i det vartenda år och har nästan fyllt upp det med sina kvistar.”

Kråkor, kajor och måsar
Vi använder väl alla ordet kråkslott ibland. I samklang med att kajan hör till släktet kråkfåglar, bebos de förfallna gamla kåkarna egentligen mer av kajor än av deras kraftigare släkting kråkan. Inte i lika hög grad av skator.

Omslag till Dödens budbärareI Hasseldeckaren Dödens budbärare (1999), av Olov Svedelid (1932–2008), återges av kriminalinspektör Roland Hassel framkomsten till målet för en plötslig liten bilfärd:

”Hon körde upp på en ovårdad gräsplan och vi klev ur. Var det ett slott för kråkor och kajor och flädermöss? I det höga gräset syntes spår av andra fordonshjul men ingen bil stod parkerad i närheten.”

En annan av Hassels plötsliga oplanerade färder, även den under tjänstgöring, utgörs i romanen Plundrarna (1992) av att han följer med i en liten båt:

”Myrna stirrade stelt framför sig och hon höll händerna hårt knäppta som en till synes god kristen. Utsikten blev enformig. Man orkade inte ta till sig fler vikar, berg och stugor, och måsar var måsar och prickar och kvaster sjömärken som inte sa mig ett dugg.”

En formation måsar
Omslag till Svindel och svekJa, måsarna är ju, som Hassel lite otåligt konstaterar, alltid måsar. Det är skillnad om måsen ges en skrämmande konkret symbolik, som i Helena Siganders relationsthriller Svindel och svek (2013):

”På ön börjar underliga saker hända. Tända ljus brinner i natten. En död mås sitter fast i köksbänken med en kniv. Vem gör detta? Och vem vill bli av med vem?”

Utan betydelse för intrigen i stort kan måsar i förbigående komma till pass, som i Åke Edwardsons psykologiskt gastkramande Omslag till Gå ut min själGå ut min själ (1999). Polisen Kajsa Lagergren talar där innanför avspärrningarna med en svart man, vars butik – Tanais Servicebutik – blivit vandaliserad och han själv blivit hotad till livet. Då han frågar lite retoriskt om polisen kan garantera hans säkerhet framöver, dröjer hennes svar en smula:

”Hon svarade inte genast, med blicken följde hon en formation måsar som flög västerut, i riktning öppet hav. Massan böljade i nordvinden men höll ändå ihop, som en jättelik grå filt svävande bort mot den smala strimma ljus som var horisonten.”

I havsbandet
Omslag till FyrvaktarenMåsarna, även om de numera allt oftare bygger på hustak i stan, förknippas förstås med havsbandet. I Fyrvaktaren (2009) återger vår nutida deckardrottning Camilla Läckberg en återkomst till barndomens fyr, som dock sedan barndomens lekar på fyrplatsen tagits ur bruk och med slocknad lampa och rostiga plåtar och bultar inte längre håller meningsfull kontakt med hav och horisont:

”Hon lade sig på sängen. En unken doft slog upp från överkastet, men ljuden omkring henne var desamma som när hon var liten. Skränet från fiskmåsar, det knarrande stånkande ljudet som fyren själv gav ifrån sig.”

Omslag till Aldrig näckenLegendariske Stieg Trenter (1914–1967) har i Aldrig Näcken (1953) den 25-åriga Eva Grimm som huvudperson. Hon är en sen mörk kväll med på en båt, som i Gryts skärgård eftersöker en försvunnen man. Innan man finner honom död på den lilla ön Brudholmen beskrivs det:

”Fiskebåten begav sig åter ut i mörkret, och nu spelade strålkastaren över den gropiga sjön. Emellanåt glänste en häll till, och när en ljuskägla strök längs en vass lyfte en flock skrämda sjöfåglar.”

Eftersom privatspanande fotograf Harry Friberg på uppdrag i norr inte genast hinner komma till Evas stöd där i skärgården, skickar han i dit fotofirmans kamrer Ulf Vikbo. Denne är inbiten fågelskådare och igenkänner till exempel gransångarens läte innan han ens är framme vid den sommarvilla, där Eva vistas hon en väninna.

Sjöfåglar som vigg och svärtor identifierar Vikbo vid fjärden även då de flyger, fast han först och främst blir Evas diskrete livvakt, tills Friberg mot slutet infinner sig i all mystiken.

Alla dessa fågelläten
Läsarna av Tage Girons nämnda Begravd i tysthet behöver inte ha fågelkunskaper. Det har inte heller dess huvudperson, urmakare Björn Jernbo:

”Olle som kunde en del om fåglar stannade vid eken och sa att den där fågeln vi hörde var rödvingetrasten, men Georg skrattade och påpekade att Olle kunde hitta på vilken fågel som helst, men allright, vi trodde honom.”

Annars kunde man för två generationer sedan fåglarnas läten så mycket bättre än i dag. Man hade tid att lyssna, tid att undra, tid att söka svar i sin vardag. Sveriges Radio hade lätet av ”Veckans pausfågel” inkilat här och var mellan programmen. Och skolbarnen kunde få höra en vinylskiva ur förrådet, så att fröken i klassrummet spelade upp åtta eller tio läten på grammofon och man på skrivning i biologi fick igenkänna och ange vilka det var.

En av de enklaste, koltrasten, illustrerar självklart i böcker ofta gryning eller solnedgång. Uppflygande sjöfågel ur vassen indikerar att där finns en fara, någonting okänt att plötsligt akta sig för, enligt åtminstone fåglarnas instinkt.

Omslag till GrottmysterietMest säreget läte bland sjöfåglarna har lommen. Det låter vemodig, dramatisk, som i akut ångest. Hos pseudonymen Sivar Ahlrud beskrivs dess läte i Grottmysteriet (1964) som ”ett gällt klagande skri som från ett barn i nöd”.

Alltså idealiskt för spänningslitteraturen, speciellt ifall en stadsbo i skymningen hör det bryta tystnaden och inte genast förknippar det med en fågel.

Genberg och KråkanGenberg och kråkorna
Sedan snart ett halvsekel tillbaka är Kjell E. Genberg i Bromma vår meste deckar- och agentförfattare. Hans sommarstuga i hälsingska Ländsjö, egentligen ett stort före detta skolhus, omges i skogsbrynet av oräkneliga skat- och kråkbon.

Kråkornas yttranden, ibland skränigt grälsjuka när katten eller ekorren syns till, bekommer honom inte. Snarare har kråkor ibland lockat denne Genberg. I varje fall i form av konstnärligt gjorda dekorationer av plåt eller trä vid inrättningar som puben The Crazy Crow i hamnsjåarnas Millwall (London) eller Kråkans Krog i gamla Kvarnbyn (Mölndal, bildbeviset knäppt av Sören Skarback) där Genberg ibland rastade under research för boken Den Omslag till Den mördade i Mölndalmördade i Mölndal – tredje delen i hans rappa Kommissarie Holgersson-trilogi.

Den hälsingska landsbygden är vidskeplig med åtskilliga spådomstolkningar grundade på kråkans beteende, som vi inte behöver gå ytterligare in på. Mest dramatiska fågelsläktet är ugglorna, särskilt kattugglan med sitt ödesmättat sorgförespående läte ”Klä-vitt, klä-vitt, klä-vitt”.

Det är okänt vad Genberg och kollegan Tage Giron (1922–2004) där kan ha diskuterat i ämnet fåglar. Men att i sömnen höra göken, som då i folktron förespår hälsa och förmögenhet och trevlig återförening med vänner, tolkar Giron snarare likt ugglans läte i Begravd i tysthet, där han återger:

”Solen låg nu i höjd med trätopparna i skogsbrynet och jag tyckte ett ögonblick att jag hörde göken någonstans och kom ihåg vad Eva hade sagt den där kvällen uppe på Lotorpsberget att någon skulle dö.”

Objuden gäst
Ornitologer, som relativt ofta återfinner ugglan i romaner, må störa sig på att det sällan klargörs huruvida det är kattuggla, berguv, hornuggla eller annan art.

Kjell E. Genberg är bland de författare som haft starkaste konkreta erfarenheten av uggla. En försommardag då han med hustru och barn rattat upp till sommarhuset fann han att en uggla objudet inrättat sig där i och svinat ner å det grövsta.

Vad kunde göras åt den befjädrade inkräktaren? En granne, som var en smula jägare, sa att Kjell strikt räknat behövde informera myndigheterna. Så kommungubbarna och kommunkvinnan höll ett snabbt påkommet sammanträde, i ansvarstagande ton.

De beslöt med ackuratess att den fridlysta ugglan ägde långt större rättighet än Kjell Genberg med familj att uppehålla sig i kåken.

Inte en fjäder på pippin fick krökas. (Jag har inte hört storyn direkt från Genberg läppar utan från Carlösten Nordmark och Sören Skarback, som tillsammans berättade utan ett uns av medlidande med den drabbade kamraten.)

Det har inte offentliggjorts hur den stinkande, smutsiga episoden avlöpte. Men i Genbergs ungdomsroman Hästtjuvarna beskrivs (därefter) initierat hur huvudpersonen beter sig i en identisk situation:

”Han bar på en liten grå uggla som ilsket högg med näbben mot hans tjocka handskar. Han gjorde ett kast och fågeln bredde ut vingarna och flög bort mot skogen.”

Till slut lyfter måsen
Kjell E. Genberg, Ramona Fransson och några till kan i några rader någon gång byta perspektiv, så att fågeln är betraktare och huvudpersonen är objektet.

Omslag till LuradMen det normala är att betrakta fåglarna. Vi finner i exempelvis Olov Svedelids Lurad ett kort litet viloläge i texten, rätt så typiskt mellan buller och bång:

”Han gungade sakta i hammocken och kisade mot himlen, som om han var mer intresserad av eventuella moln eller fiskmåsar. Nina torkade tårarna med baksidan av handen…”

Då det på 1950-talet i franska romaner var inne med en avslutning där fågeln i sista meningen lyfter mot skyn, togs detta på 60- och 70-talen efter av svenska författare.

Men Tage Giron, som hellre avslutade Begravd i tysthet med att en dörr låses upp, lät fågeln lyfta långt tidigare, redan efter bara ett hundratal sidor av storyn:

”Långt borta hördes svaga röster, en hund skällde och på den närmaste lyktstolpen satt en stor fiskmås och blickade stelt omkring sig, innan den plötsligt lyfte och flög ut mot vassen.”

Taggar: , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22