Expressenjournalisten Hård skrev roman om terror i norr

Sep 9th, 2009 | By | Category: 2006-2, Artikel

Av EVA MÅNSSON

Calle Hård – känd byline i pressen – har gjort som många andra kolleger i branschen.

Skrivit en bok.

En thrillerartad historia om terrorism och ministerdöd i Norrlandsströmmande vatten. Romanen har det lättförbryllande namnet Numret till Calicut,

– Alla journalister vill skriva böcker men de är samtidigt mästare på att hitta på orsaker för att inte behöva göra det, säger han. Till slut saknade jag en vettig orsak att låta bli.

Calle Hård föddes i Finland 1946 och växte upp bland böcker och muntliga berättelser. Hans far var en riktig storyteller och handlade berättelserna om äventyr som pappas morfar varit med om.

Morfadern hade varit en ganska berömd upptäcktsresande som utforskat Papua Nya Guinea i början av förra seklet. Då Calle blev äldre upptäckte han att fadern knyckt det mesta av Kipling.

– Men nu brukar jag tänka att om Kipling levat lite senare hade han säkert snott sina grejer av professor Gunnar Lantman från Helsingfors, säger han.

26 år på Expressen

Hård arbetade på Expressen i26 år. Han skrev kriminaljournalistik, var allmänreporter, utlandskorre, skrev om krig, fixade feature. Varken stort och smått var honom främmande.

I mitten av 90-talet blev han lappmarksreporter för Västerbottens-Kuriren i Lycksele och sedan kom han till huvudreaktionen i Umeå. Calle Hård blev kvar i nästan tio år på den tidningen.

– Det var fem för många. Nu är jag fri skribent och varvar det med radiojobb i Finland. Fast jag bor och trivs på Holmön, tio kilometer ut i Kvarken utanför Umeå. Det är något speciellt med öar. Fastlandet minskar i betydelse, blir bara en smal kustremsa i diset eller blinket från en fyr långt borta. Man omsluts av en strandlinje som gör varje öbo till en medelpunkt. Det passar mig bra som är ganska egotrippad.

Hans hustru Marianne är avdelningschef vid kulturförvaltningen i Umeå och de har tillsammans fyra vuxna barn. Carl har två pojkar och Marianne två flickor.

Alla skräms av samma saker

– Ute på Holmön kunde jag inte skjuta upp författeriet längre. Jag funderade över hur löst rättssäkerheten sitter i ett samhälle där alla plötsligt blir rädda för samma sak. Om vi bara blir tillräckligt uppskrämda förlåter vi våra myndigheter vilka övergrepp som helst.

Han talar om att ”kriget mot terrorismen” fått fina ideal, som att alla människor har lika värde, att hamna bland grovsoporna och menar att den verkliga bottennoteringen kom då någon i folkpartiet föreslog att lärare skulle rapportera muslimska skolbarns åsikter till Säpo.

– Naturligtvis ska terrorismen bekämpas. Men varje gång vi ruckar på rättssäkerheten bokför våra motståndare det som en etappseger. Att det blev just den är handlingen i boken berodde på att jag blev så himla arg en höst, då jag bodde i Lycksele i södra Lappland. Skogarna var fulla av utländska bärplockare och alla pratade illa om dem. Kom bärplockarna från öst var de här för att stjäla, kom de från Thailand hade de lurats hit av oärliga landsmän. Pack som pack.

Att han är upprörd går inte att ta miste på.

– Polisen gjorde razzior på campingplatserna mitt i natten, väckte folk och lyste dem i ansiktet med sina strålkastare. Och lokaltidningen jamsade med på polisens sida. Då det gäller att skapa rädsla har faktiskt myndigheter och media gemensamma intressen. Rädsla säljer tidningar och rädsla breddar Storebrors handlingsutrymme.

Med dessa funderingar i bakhuvudet började han grunna på ett skräckscenario, en situation som skulle skrämma människor. Ingredienserna fanns närmare än han anade.

I Sverige lever vi med miljarder kubikmeter vatten praktiskt laget ovanför våra huvuden. Vattenkraften är en tsunami på burk.

– Rasar en damm drar den alla dammar nedanför i systemet med sig. Byar och städer dränks. Det vet vi. Myndigheterna har gjort torrsimsövningar, förklarar han. Jag började med att göra intervjuer och läsa en massa. Även om handling och personer är fiktiva finns skeenden med dokumentär prägel i boken.

Migrationsminister död i vattnet

En före detta migrationsminister hittas död i vattenmassorna. Det blir rubriker i pressen och Hård visar hur floskler mer än eftertanke styr arbetet på en redaktion.

Han började skriva på romanen i den sydindiska delstaten Kerala vintern 2003-2004. Där föddes flera parallella berättelser som alla vävs samman i ett, som han hoppas, överraskande slut.

I Indien finns också förklaringen till varför boken heter Numret till Calicut,

– Vasco da Gama kom Calicut år 1498, då han, som det heter, upptäckte sjövägen till Indien. En indisk kvinna med ett mörkt förflutet är en av romanens viktigaste ingredienser. Så även en mobiltelefon, berättar Härd.

Han förklarar sitt arbetssätt.

– Ett tag satt jag med 20 gula lappar uppklistrade på väggen. Varje lapp representerade en fantasifigur. Jag hade nästan lika många personer som i två fotbollslag. Strömmen gick stup i kvarten och då stannade fläkten. Efter ett litet tag blev det sisådär 30 grader varmt i rummet. Att duscha kallt gick inte eftersom vattnet fanns i en behållare på taket direkt under solen, varmaste platsen i hela byn. Så gick fläkten igång igen och svalkan svepte genom rummet. Alla lapparna flög i väg, som på Anslagstavlan hemma på teve. Då brukade jag tänka på Katarina Mazetti. Hon lurade mig alt det skulle vara kul att skriva böcker. Som straff har hon fått läsa manus.

Indien betydelsefullt – dubbelt upp

Indien spelar en stor roll i romanen. Inte bara där utan också i Calle Hårds liv.

– Det har faktiskt med kärleken till min hustru, Marianne, att göra. Vi sågs första gången en natt på en krog i Umeå för inte så länge sedan. Jag var ute ensam för att fira att jag skulle åka som biståndsarbetare till Filippinerna på ett halvår. Det visade sig att också Marianne stod inför ett uppbrott. Ett rekryteringsföretag ville ha henne som kulturchef till Varberg. Krogen stängde så småningom och Marianne bjöd mig på middag följande kväll. Hennes dotter Matilda visade sig vara adopterad från Indien.

Det hör kanske till saken att Marianne skrivit Vilse i Kerala – den enda resehandbok som finns på svenska om den sydindiska delstaten Kerala.

Calle Hård åkte inte till Filippinerna och Marianne flyttade inte till Varberg. De gifte sig nio månader senare, sommaren 2002 och har sedan dess till bringat två vintrar tillsammans i Indien.

Taggar:

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22