Existentiell Noh och spektakulär Kabuki

Mar 6th, 2010 | By | Category: Artikel

Av Bertil Falk

Min första bekantskap med japansk teater eller rättare sagt med en japansk speltext skedde på 1950-talet. Det var ett nummer av den från Göteborg kommande stencilerade tidskriften Paravan, som innehöll ett Noh-spel, jag vill minnas att det var författat av självaste Zeami Motokiyo. Under årens lopp införskaffade jag Nohspelstexter och hade förmånen att under ett besök i Japan för många Herrans år sedan både gå på fullsatta Kabuki-za och på en Noh-teater där det var glest med folk mellan raderna.

Kabuki är den spektakulära och händelsemättade japanska teaterformen, som sprudlar av liv och färg och glöd Kabukin lär ha börjat med en tempeldanserska som hette Okumi. Hon uppträdde på stranden till floden Kamo vid Kyoto. Anna-Greta Ståhle skriver att hon dansade en bönedans från templet som hon ”gjorde om så att den blev mera sinnlig och attraktiv.” Sedan byggde hon ut sitt nummer med ackompanjemang av trumma och flöjt och Onna Kabuki, kvinnornas kabuki uppstod. Okumi avled 1614.

Lockade homosexuella

Femton år senare förbjöds kvinnor att uppträda. Danskonsten hade urartat till PR för danserskornas prostitution. Först var det unga män som spelade kvinnor och det ledde till ett nytt ingripande när de unga gossarna lockade till sig homosexuella.

1652 bestämdes att bara vuxna män fick spela teater. Än i dag är det män som spelar kvinnoroller och de ser verkligen ut som kvinnor. Man kan tala om en sorts transvestitteater.

Kabuki är dramatisk. Där finns krigare och tjuvar, skojare och hjältar. Det är färgglatt och melodramatiskt. Precis som hos oss på 1800-talet och en bit in på 1900-talet finns det historiska dramer men också tragedier. Många dramer är baserade på Noh-spel och dockteaterspel (Bunraku).

Mat och krams till salu

Noh är något helt annat än det häftiga, spänstiga och färggranna Kabuki. På Kabuki-za i Ginzaområdet finns restauranger och man sitter till och med och äter inne på teatern och man kan köpa en massakrimskrams i pausen. Och det var mycket folk när jag var där.

Noh-teatern var en helt annan upplevelse. Den var stor och fin, men den fåtaliga publiken var utspridd över salongen. En del satt medjättestora blad med texter framför sig. Det var Noh-spelets text på Zeamis japanska från l300-talet.

En märklig sak med Noh är att det sedan genren skapades av Kannami Kiyotsugu och dennes son Zeami Motokiyo har texterna förlångsammats i skådespelarnas munnar. Ett oh-spel tar i dag tre gånger längre tid att uppföra än det gjorde från början. Denna långsamma rytm ska ha uppstått på 1600-talet.

Meditativa texter

Texterna är i sig själva serena och meditativa och det kan ha påverkat denna egenartade förlångsamning. Skådespelarkonsten tycks ha färgats av de vemodiga berättelserna, som är ganska enkla och sorgmodiga med en oftast buddhistisk tyngd.

En av mina favoriter är Sumidagawa (Sumidafloden) författad av Zeami Motokiyos son Juro Motomasa. Den handlar om en galen kvinna, en moder som söker sin son. Hon  färjas över Sumidafloden av en färjekarl.

Spöket efter dött barn

Hon kommer fram till en gravhög på andra sidan floden. Ur gravhögen stiger spöket efter Umewaka-maru, som är hennes döda barn.

Efter att ha visat sig för den olyckliga modern som sträcker sig efter barnet försvinner spöket tillbaka in i gravhögen.

SLUT.

Det låter inte mycket att hänga i julgran, men läser man texten, så är den oerhört gripande. Sumidafloden har också legat till grund för en Kabukiversion.

Mina japanska vänner förundrade sig över att jag gått på någonting så pass svårt som Noh-spel och jag förstod att det på något sätt motsvarade svenska finkultur.

Om det föds tvillingar så brukar den ena var kraftfullare och mer utvecklad än den andra. Den ena har fått mera näring i moderlivet.

Ett liknande förhållande råder mellan Noh-spelet och dess lillasyster Kyogenkomedin. Kyogen brukar uppföras mellan två allvarsamma Noh-uppsättningar och ger publiken tillfälle att skaka av sig den återhållsamma och kontemplativa hållningen som ett Noh-spel utövar redan med sitt mässande.

Det har sagts mig att det till och med är helt i sin ordning att somna på ett Nohspel, så det kan behövas en uppryckning i pausen mellan två spel.

Textmässigt skulle man kunna kalla Kyogen för bagatellartad eller kanske ännu hellre för en sketch. Den Kyogen jag såg var satiren Det läckra dödliga giftet, en historia som går ut på att en man varnar två tjänare för att smaka på hans dödliga gift när han är borta.

De kan inte hålla sig utan smakar och giftet visar sig vara läckert. De äter upp alltsammans. Det hela tar en ända med förskräckelse när ägaren återvänder.

Man kan ta del av japanska farser hos Per Erik Wahlund som har översatt ”Tolv komiska mellanspel från japansk scen till svensk” som underrubriken till samlingen Melontjuven heter.

Mest raffinerade dockteatern

Man ska inte heller glömma Bunraku, den japanska dockspelsteatern. När jag var i Japan fick jag tillfälle att se en helt fantastisk uppsättning Bunraku på TV. Anna-Greta Ståhle skriver att ”Bunraku kan utan överdrift kallas den mest utvecklade, raffinerade dockteater som existerar”.

Jag är som vuxen inte lätt att lura, men jag glömde helt enkelt bort att det var dockteater jag såg, så levande föreföll mig föreställningen. Många riktiga skådespelare kan avundas dessa livlösa dockors förmåga att skapa illusion. Men det är naturligtvis levande människor bakom dockorna som skapar denna illusion. Mycket mer kan sägas om japansk teater, men jag slutar med att anbefalla Anna-Greta Ståhles Klassisk japansk teater (Forum 1976). Den boken har varit min japanska teaterbibel under årens lopp vid sidan om Kunio Komparus The Noh Theater Principles and Perspectives (1983), där jag ofta återkommit till det otroligt intressanta kapitlet Tid och rum i Noh Apposition och Fusio.

Det japanska begreppet MA penetreras och dissekeras till glädje för en okunnig västerländsk läsare.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22