Exempel på Lönnerstrands fantasterier

Jan 11th, 2008 | By | Category: 2000-1, Artikel

Bert Lipton fattade henne i sina armar och sprang tvärsöver grottan, där han tyckte sig skymta en annan utgång. Grottväggen var betydligt närmare nu än förut, uppfattade han, när han besinningslöst rusade fram. Halvvägs snavade han över någonting som höjt sig ur plana marken, något som inte funnits där förut. Han reste sig mödosamt och drog sig baklänges tillbaka mot grottväggen. Ty framför honom höjde sig en vall av mjuk glittrande massa. När han vände sig om fann han att en ny formation hade befriat sig ur den jämna väggytan som om den avsett att genskjuta honom. Han sprang blint i sidled och hade hela tiden en dimmig föreställning om att han jagades av maneter. Slutligen slöt sig den mjuka och glittrande massan runt de båda människorna i rymddräkter, varligt tycktes det och utan att göra dem någon skada. Sedan de försvunnit innanför det ljusskimrande ytterhöljet återtog grottväggarna stillsamt sina naturliga konturer, vallarna och formationerna sjönk ner i marken och den smala tunneln, som ledde till yttervärlden öppnades ånyo.
(ur Mångrottans hemlighet, LL 42/ 1943)

”Kan det här ges en praktisk användning skulle det bli en obehaglig historia för alla våra skådespelare.”
”Hur så”, svarade jag tanklöst med blicken på Dans ansikte, som föreföll plågat och härjat i det skarpa skenet från prismorna.
”De skulle bli arbetslösa hela bunten. Tacka för att folk föredrar realistiskt stoff hämtat ur det förgångna. Mord, kärleksäventyr, krigsscener – allt precis som det verkligen tillgått!”
Hans röst blev hes, nästan som passionerad. Han fortsatte:
”Verkliga lidelser, verkligt hat, verklig grymhet, alla hemligheter ur det förgångna framgrävda och uppenbarade …”
Han skrattade strävt och jag ryste till vid tanken på att de dödas hemligheter skulle profaneras.
(ur Mannen som filmade forntiden. LL 51/1943)

Dridongen av Admállange förde långsamt sin klolika hand mot avladdaren till expanditbomben. De övriga rådsherrarna stod runt omkring honom i spänd förväntan. Deras tankeklockor klingade svagt och tveksamt som om de förebådat ängslan, ja rentav ångest.
”Ögonblicket är inne”, sa Thoadlon högtidligt. ”I detta nu befrias Bogmangaol från naturlagarnas band. Jag hoppas att ingen av er känner fruktan inför detta dramatiska steg. Nu avlossas expanditbomben – nu …”
(ur Stölden av atmosfären, LL 52/1943)

I en halvmånformig krets runt skrubben blänkte revolvrar och kulsprutepistoler. Mynningarna flammade till och Dotty sköt Jimmy bakom sig. Det ljöd ett enformigt ra-ta-ta och Dotty spände alla muskler i sin
kropp för att ta emot de väntade stötarna. Hennes händer sviktade en aning när hon lika blixtsnabbt uppfångade den serie av skott, som avlossades.
”Håll till godo!” ropade hon och placerade kulorna på sin flata hand. Sedan stötte hon iväg dem med den andra. Banditerna ryggade tillbaka i vidskeplig skräck för denna kvinnovarelse som inte behövde vapen för att kunna skjuta.
”Kryp ner bakom en plint, du Jimmy!” sa hon. ”Nu kommer jag nämligen att anfalla på allvar.”
De skrikande banditerna kände det som om en bergvägg ramlat över dem. De vacklade omkull en efter en för Dottys fruktansvärda slag. Den lille mannen med ärren föll blödande till golvet.
”Släpp era vapen!” befallde Dotty. ”Annars klämmer jag sönder er!”
(ur Dolly Virvelvind och de mystiska atleterna, LL 24/1944)

Ännu flera timmar efter den sällsamma händelsen stod alltjämt chocken lika levande för honom. Bilden av uppenbarelsen hade etsat sig in på hans näthinna med outplånlig skärpa. Inte ens tanken på Sheilas strålande ögon kunde förjaga den.
”Antingen är jag en dåre”, skrev han i sin laboratoriejournal, ”eller också är jag omgiven av dåraktigheternas universum. Skulle den femte dimensionen verkligen visa sig vara en misslyckad parallell till vår egen? Skulle den vara befolkad av imitationsväsen? Jag erinrar mig gamle Platons hypoteser om ’urbilderna’. Eller är det kanske snarare så att dessa varelser är våra
sämre jag? Jag vet inte och jag fattar inte! jag känner det som om jag fått ett slag under bältet av försynen …”
(ur Nimbus, LL 22/1945)

Gubben Streamset ryste till och ryggade tillbaka när den andre närmade sig.
”Denna gången gäller det zebror”, fortsatte kusken obarmhärtigt. ”Sådana där som vissa okunniga läkare benämner mano-depressiva existenser! Ena dagen vitt, andra svart, ena dagen glädje, andra dagen sorg, ena dagen rik, andra dagen fattig … Erinrar ni er kanske att ni åtog er att leverera mig två dussin zebror för fem år sen … ? Jag gav er ju 5 000 pund i prasslande sedlar för en okapi och två kvaggor, sir! De var skyldiga er pengar, de fick sina skulder kvitterade plus ockerränta mot att …”
”Tig! Ni har gjort mig fördömd! Varje timme under dessa fem år, har jag tänkt på själarna – deras själar … Dessa olyckliga skapade varelser som jag bringat i ett sådant elände tack vare …”
”Såå”, lugnade signor Maffarozzi. ”Tänk på ert hjärta! Ni är en gammal man! Ja, inte ska jag tvinga mina förmånlig anbud på er! Vill ni slita med era gäldenärer så inte mig emot!”

(ur Signor Maffarozzis menageri, LL 23/45)



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22