Eva-Marie Liffner: ”Roligt med framgång – svårt att framträda”

Sep 3rd, 2009 | By | Category: 2002-2, Artikel

Av Leif-Rune Strandell

Eva-Marie Liffner debuterade som deckarförfattare 2001. I rask takt vann hon Polonipriset som kvinnlig debutant, Flintyxan för bästa historiska deckare och Sollentunas bokfestivals pris för bästa skönlitterära debut. Och hennes bok, Camera, såldes raskt ut två gånger, på ett par månader.

Hon är inte ovan att skriva. Hon medarbetar på Göteborgs-Tidningens kultursida och hon är journalistutbildad. Det som hon inte hade funderat över var den moderna författarens bisyssla: att själv vara en viktigt PR- instrument för sin bok och sin verksamhet.

Det är svårt med framträdanden. Debuten blev också raskt ett elddop i det avseendet: när boken kom intervjuades hon i TVs Röda Rummet.

– Det var omtumlande…

Det var inte precis en deckare hon hade tänkt sig när hon fundera på att skriva en bok. Hon har läst mycket idé- och lärdomshistoria, litteraturvetenskap och arkeologi på universitetet, och utifrån kunskaper därifrån, om William Morris och det brittiska samhället på 1890-talet, kom idén till en bok, en roman, om den tiden.

Att det skulle vara brittiskt är inte så konstigt: hon älskar England och London.

Men lite längre fram i tiden fick det bli: 1887, 1905, 1930-talet och nutiden. Och hennes utbildning i historievetenskaper kom väl till pass. Man kan ägna sig åt det klassiska historiska detektivarbetet och undersöka en gåta som ligger i det förflutna utifrån ens egen position i nutiden.

Hon hade idén att utgå från fotografier från förra sekelskiftet. Tekniken var sådan att de glasplåtar man använde och den långa exponeringstiden gav en stor detaljskärpa. Negativen går att förstora kraftigt, och då framträder allt fler detaljer.

Vilka är de? Vilka är den tidens stora personligheter?

Ryskan madame Helena Petrovna Blavatsky kom 1887 till London, bosatte sig på nr 17, Lansdowne Road vid Holland Park.

1995, en het sommar, kom Eva-Marie Liffner dit och besåg miljön. Hon kunde persongalleriet runt detta spiritualistiska centrum: suffragetten Annie Besant som var irländska och journalist, redaktören William Stead för Pall Mall Gazette, en fritänkare och nydanare av pressen som införde bilder, fotografier, i tidningen.

Det var en spännande tid med stora motsättningar mellan samhällsklasserna och mellan det nya och det gamla. Vad fanns under ytan?

– När jag började skriva, på samma sätt som när jag skrev min avhandling, så blev det också en deckargåta, berättar hon.

Hon hade en miljö, en tidsepok och ett antal historiska personer, som man vet en del om. Men hur använda dem?

Boken tar sin utgångspunkt i nutid. En kvinnlig fotograf får ärva en äldre släkting och hittar bland hans efterlämnade bilder, han var också fotograf, bilder på nakna småpojkar. Hon vill ta reda på historien bakom.

Vi får som läsare följa hennes försök att få fram detaljerna, bakgrunden och vad bilderna egentligen föreställde. 1905 ville man försöka att fotografera andar, när själen lämnar den döende kroppen.

En utgångspunkt är bilderna, de måste tolkas. Till den nutida huvudpersonens hjälp finns ett jättelikt fotoarkiv i London med en analyserande databas som kan bringa ljus över gåtan. Tyvärr finns detta inte i verkligheten.

Men vi får som läsare också veta vad som hände 1905 i ”nutid”, och vi får följa efterforskningar redan under 30-talet. Vi får alltså reda på mer än vad den unga kvinnliga fotografen lyckas klara.

– Themsen är också en huvudperson, tycker Eva-Marie Liffner. För Themsen är London för mig. Där finns dofter, lukter, stank, där har jag själv gått och sett vad som kommer fram när det är lågvatten.

Hon märkte att hon lätt kunde återskapa de här miljöerna i minnet, både lukterna och ljuden och vad hon såg. Men ändå var det inte lätt att skriva. Hon skrev om flera gånger, fick göra avbrott för mer research, och det dröjde flera år innan manus blev klart.

När hon började skriva 1995 var pedofil i inte lika vanligt som motiv i böcker som det har blivit nu. Men företeelsen är förstås mycket äldre. Bland de historiska personerna finns pastor Charles Leadbetter som anklagades för övergrepp på småpojkar, och det passade in i historien om bilderna på småpojkarna. Men att det stämde med källorna upptäckte hon faktiskt inte förrän efter att hon hade skrivit om det.

Så blandas historiska fakta med hennes egen fantasi och funderingar. Den som inte läst boken skall efter denna bakgrund inte låta bli med tanke på att allt nu är sagt. Det finns mer att avslöja om de nakna småpojkarna.

Själv har hon också blivit avslöjad: hon blev en gång spådd i handen att hon skulle ägna sig åt skrivande, och efter psykometri fick hon veta att ”det är så mycket böcker i dig”.

Så troligen blir det fler.

Hon läser förstås mycket också. Bland deckarfavoriterna kan nämnas HK Rönblom, Stieg Trenter och Maria Lang, Dorothy Sayers och förstås John Dickson Carr (Djävulen i sammet).

– Och obducentdamerna…

Nu håller hon på med en historia med anknytning till kriget mellan Danmark och Preusseri på 1860-talet. Så det blir fler historiska böcker. Debutantpriset kan hon ju inte få någon mer gång.

– … men jag är gladast åt Flintyxan.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22