Eugène Vidocq: Mästerrymmaren som blev polischef

Sep 17th, 2009 | By | Category: 1997-3, Artikel

AV BIRGITTA HÄRNER

Efter att DAST publicerat Kristoffer Leandoers briljanta essä om den franska kriminalromanens historia fick redaktionen brev, företrädesvis från yngre läsare, med frågan om det verkligen var så att Eugène Vidocq var en gangster som bytte sida.

Så var det verkligen. Men Vidocqs liv och leverne är kantat av lögner och myter, till diktningar och fråndragningar i så pass stor utsträckning att det inte är helt lätt att kartlägga honom. En berättelse lyder så här:

Invånarna i ett av Paris distrikt brydde sig verkligen inte om den åldrige gamle kufen med hår i hästsvans och trekantig hatt som synts i området en tid. Han var rynkig i ansiktet och bar alltid på käpp med något som liknade förgyllning på handtaget och han tycktes guppa fram längs gatorna medan han kikade in i portgångar, glodde genom fönster och krånglade sig in på bakgårdar.

Sökte förlupen hustru

Han ansågs vara en harmlös stackare, i synnerhet sedan folk fått veta att han knackat på hos en skrädderska och berättat för kvinnan an han letade efter sin förlupna hustru. Han beskrev mannen som hustrun rymt med och frågade om hon sett en sådan person i grannskapet. Då han fick veta att hon sett mannen, och dessutom kände till att han just flyttat in på ett nytt ställe, började gamlingen gråta. Skrädderskan tyckte synd om honom, hjälpte honom att hitta mannens adress och sedan gick den hjälpsökande.

Några dagar senare gick ”kufen” – nu utan hästsvans och istället klädd som kolutkörare till huset och väntade utanför till dess mannen han sökte gick in i sin lägenhet. Kolutköraren väntade tills mörkret föll. Då sprängde han tillsammans med ett antal gendarmer dörren och överraskade mannen till sängs med en kvinna. Medan gendarmerna fängslade kvinnan och försåg henne med munkavle skyndade sig kolutköraren att binda hennes älskare.

Förklädnadens mästare

Återigen hade François Eugène Vidocq – bedrägeriets och förklädnandens mästare – fångat sitt byte. Genom att förklä sig som excentriskt kuf och därefter som kolutkörare hade han gripit den notoriske tjuven Fossard, som fram till dess gäckat Parispolisens alla försök att fånga honom. Inte bara det. Han fann dessutom smycken och 18000 francs i lägenheten och såg till att myten om Vidocq levde vidare – den om detektiven som själv hållit till på fel sida om lagen och fortfarande klev över dit ibland.

Vidocq var övertygad om att det krävdes en tjuv för att fånga en ljuv och skrev en gång: ”Under de tjugo år jag var chef för Sûreté anställde jag sällan andra än sådana som släppts ur fängelser, ofta till och med förrymda fångar. Jag föredrog sådana vars gärningar gett dem ett visst rykte. Ofta gav jag dessa män de känsligaste uppdragen. De överlämnade stora summor pengar till polisen och till fängelseansvariga. De deltog i operationer där de lätt kunnat lägga vantarna på stora penningsummor. Men ingen av dem, inte en enda, svek mitt förtroende.”

Ingen egentlig brottsling

Vidocq var inte, som han ofta beskrivits, en omvänd skurk. Han hade aldrig, i ordets egentliga mening, varit en brottsling. Fram till 35-årsåldern hade han försörjt sig som soldat i Napoleons arméer, varit underhållare och dockteaterman. Han hade duellerat flera gånger och ansågs av många vara en skrytsam person och inte minst fruntimmerskarl. 1789 misshandlade han svårt en man som förfört en av hans flickvänner och skickades i fängelse för ”störande av ordningen”. Han iscensatte genast en serie uppmärksammade rymningar, men fångades varje gång och fick straffet förlängt.

Den omdömeslöse mannen dömdes till sist till åtta år i galärerna och nästa flykt tog lång tid att klara av. Men 1799 var han fri igen, kom till Paris och öppnade en butik för begagnade kläder.

Den gav honom god bärgning i flera år. Men till sist luskade undre världen ut vem han var och utpressade honom svårt. Till sist var han tvingad att gå till polisen, förklarade vem han var och kom med ett förslag.

Information mot amnesti

Om de lät bli att gripa honom och gav honom amnesti från den återstående strafftiden skulle han förse polisen med ovärderlig information. Han hade ju samlat på sig stora kunskaper om ”den kriminella världen”. Polisen gick med på detta, för brottsligheten hade sprängt alla gränser i Paris, där bakgatorna sedan revolutionen 1789-95 inte kunde beträdas av någon ”med mindre man var fyra eller fem i sällskap och alla beväpnade med svärd eller pistoler”.

Så Vidocq blev ”polisinformatör” och redan under det första året såg han till att få 800 män bakom lås och bom.

Följande år, 1810, utsågs han till chef för Sûreté i Paris. För att göra utnämningen ”laglig” arresterades han än en gång av myndigheterna och släpptes därefter med ett renat straffregister. Vidocq gjorde om organisationen enligt den revolutionerande principen att allvarliga brott bäst bekämpas av brottslingar.

Bovar blev kärntrupp

Han anställde 20 frigivna fångar och dessa blev kärnan i detta nya franska departement för bekämpning av brott. Han placerade sina män i fängelse efter att de gripits för påhittade anklagelser – och såg till att de blev fria igen när de fått höra allt fängelseskvaller. De kom ut tack vare arrangerade rymningar, till och med via falska dödsfall och begravningar.

Han kom att bli värsta fienden till den tidens kriminella och antagligen den störste och mest metodiske detektiv man sett fram till dess. Hans arkiv var kolossalt och det sägs att han hade ett makalöst minne. Det största mysteriet under hans år som chef för Süreté anses vara att han inte mördades av sina fiender i undre världen.

Startade första detektivbyrån

Han levde faktiskt i 24 år till. Under den perioden startade han en detektivbyrå (den första i världen och en som inspirerat flera deckarförfattare) och blev själv en flitig skribent. Han ställde samman ett referensverk över ”de kriminella klasserna i Frankrike” förutom att han skrev ett par mindre kända romaner om brott och brottslingar. Det finns en ofta citerad bok vid namn Vidocqs memoarer, som han inte skrev själv utan avskydde för dess oärlighet. En av hans vänner var författaren Honoré de Balzac, som han försåg med material för otaliga berättelser. Själv stod han som förebild för detektiven Vautrin i Balzacs Comédie Humaine.

På gamla dagar blev Vidocq agent inom kejsar Napoleon III:s kontraspionage. Det var den kejsarens oansvariga hanterande av republiken och dess försvarspolitik som fick landet att gå i krig mot Preussen 1870, ett krig som blev en katastrof.

Men vid det laget hade Vidocq, som delade allmänhetens dyrkan av den maktberusade kejsaren, varit död i 13 år. Det var kanske hans smala lycka att han slapp se idolens fall. I Frankrike är emellertid Vidocqs namn lika ihågkommet som den brittiske påhittade gestalten Sherlock Holmes eller den i USA verklige Alan Pinkerton.

Förakt och hat

Denne färgstarke person anses ha varit en hederlig karl. Fast han drogs in i kriget mot brottsligheten genom ett tillägnat förakt och hat mot de kriminella han lärde känna, var han också den förste att inse att före detta fångar är bättre lämpade att föreslå hur kriminella kan rehabiliteras, något som sedermera praktiserats i flera andra länder.

Inget annat land har haft någon som Vidocq inom sina gränser. Ett sekel före honom fanns i England den ökände stråtrövaren Jonathan Wild, en verklig skurk och den hemlige anstiftaren att hur Londons undre värld organiserades. Han lockades 1715 av myndigheterna att bli ”tjuvfångare” och skickade många av sina gamla kumpaner till galgen. Han brukade klä sig mondänt, bar alltid käpp med guldkrycka, hade kontor i London och ett gods på landet. På bägge dessa ställen höll han sig med massor av tjänare.

Prototypen till maffian

Men de brottslingar han överlämnade till myndigheterna var sådana som vägrade gå med i hans egen organisation. På sätt och vis kan man säga att han var idégivare till de två ligor i London som leddes av bröderna Richardson och bröderna Kray. Dessa var i sin tur föregångare till bossar som Al Capone i Chicago och prototypen för dagens maffia.

1725 blev Wild själv överbevisad och dömd för rån och hängd. Hans levnad beskrivs i satirisk form av författaren Henry Fielding i boken History of the Life of the Late Mr. Jonathan Wild.

Tillgängliga tjallare

Medan det fanns mycket hos Vedocq som var översvallande var ingeting motbjutande, även om Sûreté senare kom att förneka hans betydelse. Detta kan bero på den brist på framgång han hade med rekryteringen av sina ”inspektörer” från 1833 och framåt.

Men från den tiden hade myndigheterna i många länder skaffat sig ”dolda styrkor” med bovar som arbetade för lagen, polismakten förlitade sig på att det fanns tjallare tillgängliga i tusental, sådana som ibland kunde agera som betalda eller icke betalda agent provoccateurs, av fri vilja men lika ofta av tvång.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22