Ett urval tidig spännings- och populärlitteratur på engelska del 2

Mar 10th, 2010 | By | Category: 2005-3, Artikel

Av Hans G. Ugerup

Populärlitteraturen fortsatte att flöda under tiden fram till första världskriget och därefter. Mycket berodde detta på att genren funnit sin stil och att några intressanta minnesvärda författarnamn producerade sig under perioden.

Richard Horatio Edgar Wallace (1875-1932) var en av de stora och kanske den mest berömde thrillerförfattaren. Han föddes som utomäktenskaplig son till en skådespelare och placerades hos en fiskhandlarfamilj i Billingsgate och växte upp tillsammans med familjens tio barn. Han blev tidningspojke och hade många andra udda småjobb, vilket gav honom en stor kunskap om London och dess mysterier. Skolan slutade han redan vid 12 års ålder och tog senare värvning i armén några år. Så småningom verkade han också som journalist, skådespelsförfattare och poet. Han grundade sitt eget förlag Tallis Press 1905, eftersom han inte kunde få förlagt sina böcker på annat sätt. Här gav han ut sin första deckare The Four Just Men samma år. För att öka försäljningen drog han igång flera annonskampanjer för sin bok och erbjöd oförsiktigt nog en belöning på 500 pund sterling – en på den tiden ansenlig summa – till den läsare, som kunde lista ut, hur mordet på den brittiske utrikesministern gått till. Försäljningssiffrorna sköt visserligen i höjden, men det blev ändå en finansiell katastrof, eftersom åtskilliga läsare kom på den rätta lösningen och måste betalas.

Han skrev under de följande åren åtskilliga efterföljare till sin första bok. Wallace var en ovanligt produktiv författare. Mer än hälften av hans 173 böcker var genuina deckare. Han hade en starkt utvecklad känsla för en rapp dialog, men galopperade igenom historierna, så fel kunde inte undvikas. Vid ett tillfälle dikterade han en hel berättelse under en weekend och vid ett annat tillfälle utarbetade han händelseförloppet i sex böcker samtidigt. Hans populäritet var oerhörd. Det sägs att under 1920- och 1930-talet i England en fjärdedel av alla lästa böcker var skrivna av Wallace. Hans stil var som sagt slarvig och full av klichéer, men trots detta var han och fortfarande är – enormt läsbar, kanske just för sin förmåga att ha en övertygande dialog. Hans karaktärer var klart och tydligt skildrade och den snabblöpande skrivstilen – hur invecklad handlingen än var – förde läsaren fram till en ofta överraskande klimax.

Stramt klädd deckare

Två av Wallaces karaktärer är minnesvärda. En är J. G. Reeder, som en gång var knuten till Scotland Yard, sedan anställd av Bankers Trust och slutligen ingick i allmänne åklagarens stab. Han framställs som en framgångsrik privatdetektiv med små åthävor och ett nästan kusligt minne för ansikten. Han var stramt formellt klädd i kostym och plommonstop och pincené och med en hoprullad paraply, som i handtaget dolde en stilett. Dessutom bar han alltid revolver.

Den andre karaktären var Distriktskommissarie Sanders, som upprätthöll lag och ordning i Västafrika i början av 1900-talet. Skildringen av urinnevånarna kan numera uppfattas som stötande och berättelserna har en märklig, historiskt avlägsen stämning. Hundratals filmer har baserats på Wallaces berättelser – till och med en TV-serie 1959.

Författaren dog i Hollywood där han arbetade på manuset till filmen King-Kong, som färdigställdes efter hans död.

Förlorade på hästar

Wallace tjänade en otroligt stor förmögenhet på sina skriverier, men förlorade ännu mer på grund av sin extravaganta livsstil och för en viss benägenhet att spela på fel hästar. Hästkapplöpningar var en livslång passion hos honom och han förlorade ofta stora summor per dag på kapplöpningsbanorna. Ändå var han en fackkunnig spelare, eftersom han var hästkapplöpningsredaktör i en tidning. Många av hans böcker har motiv från kapplöpningsbanorna och den värld, som omger dem. När han dog, efterlämnade han ansenliga skulder, trots att hans böcker fortsatte att inhösta pengar.

För drygt 100 år sedan publicerades en av mina personliga absoluta favoriter – och av kritiken att döma åtskilliga hundratusentals andra läsares – nämligen Erskine Childers (1870-1922) The Riddle of the Sands (Sandbankarnas gåta), som utkom så tidigt som 1903. Det är författarens enda roman och är den första moderna spionromanen, som genom sin andlöst spännande realism för fram till sådana sentida namn som Eric Ambler, Graham Greene och John le Carré.

Den handlar om hur två unga män en sommar alldeles vid sekelskiftet 1899-1900 kryssar i sin segelbåt Dulcibella längs den tyska nordsjökusten för att i lönndom loda och kolla om djupangivelserna är de rätta på de engelska och tyska sjökorten. De grunda, sandiga farvattnen förändras ständigt och utgör en stor fara för sjöfarten. På uppdrag av det engelska Amiralitetet upplever de en rad realistiskt skildrade spännande episoder, möter den mystiske Dollmann och ställs inför sandbankarnas gåta. Vilken denna är skall inte här avslöjas, men den utgör ett direkt hot mot England.

Politisk varning

Boken var avsedd att ha ett medvetet politiskt budskap, som skulle kunna varna och väcka medvetandet hos den brittiska allmänheten om Tysklands ekonomiska uppgång och utvecklingen av dess moderna högsjöflotta. Och det gjorde den genom sin enorma försäljningsframgång att döma. Allt leder fram till första världskriget, som då lurade bakom knuten. De löser till slut sin Uppgift till, som de hoppas, fosterlandets fromma. Den över 100 år gamla boken håller än i dag med sin fina fin-de-sièclestämning 1899. Är man dessutom intresserad av beskrivningarna hur man manövrerar i trånga farvatten i en mindre segelbåt kan söndagsseglaren här inhämta goda råd och rön.

Boken blev film 1979 i regi av Tony Maylam, som verkligen har tagit vara på tillfället att skildra den låga nordsjökusten med stora sandbankar liggande i öppen dager vid lågvatten och med djupfårorna utmärkta med granruskor. Michael Yorke och Simon MacCorkindale spelar de båda spionerna och Alan Badel den enigmatiske Dollmann. Filmen är en lyckad version av bokens handling och stämningar, inte minst genom sin suggestiva musik.

Tillhörde lantadeln

Robert Erskine Childers tillhörde de övre samhällsskikten. Modern kom från en välkänd anglo-irisk släkt av lantadel. Han växte upp på Irland, men fick en engelsk uppfostran, bl.a. genom en examen från universitetet i Cambridge, vilket ledde till att han blev notarie vid Underhuset i London. Till det yttre var han en konventionell figur med glasögon och en lätt hälta, men segling blev hans hobby och passion. Med sin segeljakt utforskade han de danska och tyska Östersjö- och Nordsjökusterna.

Han ansåg själv att ”action was best for him” och han blev en utomordentligt god seglare. Senare deltog han i boerkriget i Sydafrika och kunde då inte avstå från att känna en viss sympati för boernas kamp. Vid ett besök i USA gifte han sig med Molly, slutade sin tjänst i London och slog sig ner på Irland med henne.

Båda ägnade sig med full kraft åt den irländska frågan. 1914 seglade han med sin jakt Asgard till tyska kusten för att via hamnen i Howth strax norr om Dublin smuggla in 900 gevär med ammo, som sedan kom till användning under Påskupproret 1916.

Så småningom bildades Irländska Fristaten med godkännande av brittiska regeringen, men motsättningarna fortsatte genom inbördeskriget på Irland. Fristaten ville tillsvidare nöja sig med ett delat land, men Eamon DeValera och Chi1ders ville, att hela ön skulle vara enat. Fristaten hade den officiella makten och de upproriska greps, däribland Childers.

Childers avrättades 1922

Han befanns skyldig till landsförräderi och sköts av en irländsk exekutionspluton med britternas goda minne 1922. Annars var England just det land Childers i sin bok hade varnat för Tysklands växande makt. Hans sista ord lär ha varit: ”kliv ett steg närmare, pojkar, så blir det lättare att träffa”.

En populärförfattare, som också tillhörde den styrande klassen, var den Oxfordutbildade Lord Tweedsmuir, John Buchan 1875-1940. Han var född i Perth i Skottland och slutade efter en diplomatisk period sin statsmannakarriär som generalguvernör i Kanada. På fritid skrev han flera spännande böcker i action- och spionagegenren, bl.a. med sin hjältepersonage Richard Hannay – en sorts kultiverad James Bond – som huvudperson.

Han riskerar numera att framstå som något omodern med sin starkt patriotiska inställning till allt främmande. Men utan tvekan är han den bäste äventyrs- och spionromanförfattaren under första världskriget. Själva intrigerna är ganska enkla, men väl skildrade och innehåller ofta långa jakter på Hannay över helst skotska höglandshedars färgstarka och oländiga terräng i storm och ösregn – grabbigt och fullt av överlevnadstricks hämtade ur Baden-Powells Scouting for Boys, men situationerna är humoristiskt skildrade och landskapet måleriskt och kärleksfullt beskrivet. Den starkaste romanen är The Thirty-nine Steps 1915 (De 39 stegen), som hade en enorm framgång. Boken har filmats flera gånger, den bästa versionen kom redan 1935 med Robert Donat som Hannay och i regi av Alfred Hitchcock.

Sapper – ingenjörssoldat

Den skotske översten Herman Cyril McNeile (1888-1937) skrev tio berättelser under pseudonymen Sapper – det senare namnet betyder på soldatslang ”sappör”, ”ingenjörssoldat”. Huvudpersonen i de flesta historierna är kapten Hugh Bulldog Drummond, äventyrare och gentleman. Denne fann livet långtråkigt efter krigsslutet 1918 och fortsatte sitt eget krig mot först tyska och sedan ryska lömska motståndare, som utgjorde ett hot mot fosterlandet. I flera böcker är hans motståndare ärkeskurken Carl Peterson, som personifierar allt skumt utländskt.

Bulldog var lång som en fura, bred som en ladugårdsdörr och muskulös som Hulken i ett av sina anfall. Han var dessutom starkt patriotisk och satte utan tövan ofta sitt och sin vackra hustru Phyllis liv på spel. Han var inte heller så noga om han bröt mot lagen då och då. Vid ett tillfälle bortför Carl Peterson Phyllis och ges då tillfälle att hota, rulla med ögonen och le sataniskt, men Bulldog räddar både henne och England. Under 1920-talet var Bulldog fin underhållning och är så än i dag, men med utgångspunkt från en annan synvinkel fulla som berättelserna är av omedveten humor. Till skillnad från Buchan kan inte Sapper numera läsas på fullt allvar.

Efter Sappers död fortsatte Gerald Fairlie att i ytterligare sju böcker skildra Bulldogs fortsatta öden och äventyr. Dessutom förekom hjälten i ett antal filmer från 1922 till 1971.

Hågkommen för Dr Fu

Sax Rohmer (1883-1959) hette egentligen Henry Arthur Ward och föddes i Birmingham. Han skrev ett 50-tal böcker och novellsamlingar, men är mest ihågkommen som skaparen av karaktären Dr Fu Manchu. Rohmer hade en taskig barn- och ungdom. Hans far jobbade på ett kontor och hans mor var heltidsalkolist. Han hade inget intresse av att gå i skolan och hade svårt att anpassa sig till ett jobb, som innebar fasta tider. Därför beslöt han sig för att bli författare. De första historierna han skrev var om det ockulta, vilket han hade ett glödande intresse för. Men ingen ville ha hans alster och först 1910 blev han publicerad.

Under ett uppdrag som journalist i Limehouse, det s.k. Chinatown i östra London, på jakt efter Mr King – en lokal kriminell – fick han den lysande idén om Fu Manchu. Denne dök för första gången upp i bokform 1913. Rohmer skapade också Sumuru, en kvinnlig motpart till Fu. Efter Boxarupproret i Kina 1898-1900 spred sig en utbredd skräck för ”den gula faran” och snedögda ondsinta orientaler personifierades i ärkeskurken Fu. Samvetslös och känslokall med en briljant hjärna – han hade examina från tre universitet – gick han omkring i en stor kinesisk mantel. Han hade ett uppseendeväckande utseende med rakat huvud, gröna ögon, lång slokmustasch och ett ständigt ondsint leende.

Djävulens doktor

Dr Fu hade en imponerande kunskap i det ockulta och i giftblandning och ansedd att vara av hög börd. Han var verkligen Djävulens doktor i egen låg person. Hans motståndare på den goda sidan var Sir Denis Nayland Smith. Sammanlagt finns det 16 böcker om Fu Manchu.

Trots att han var en oerhört framgångsrik författare, blev han aldrig rik – han kunde inte sköta sin ekonomi. Under 15 år svindlade hans agent honom på stora belopp och ett filmkontrakt inbringade endast 8.000 pund i stället för 4 miljoner. Åtskilliga filmer mellan 1923 och 1972 gjordes, bl.a. med svensken Warner Oland som Fu Manchu.

Namn för raffeltörstande

För en ungdom som törstade efter raffel, äventyr och spännande läsupplevelser fanns det framför allt två representativa namn under perioden fram till andra världskriget. Det ena var George Goodchild (1888-1969), som var journalist till professionen och snabbproducerade kriminal- litteratur av sensationstyp under flera årtionden. 1929 introducerade han sin problemlösare polisinspektör McLean vid Scotland Yard, vars bedrifter skildrades i ett otal romaner, varav ett tiotal översattes till svenska. Som medhjälpare hade han polissergeant Brook, även han en orädd man med många goda egenskaper. Romanerna var ganska enkla kriminalgåtor, fulla av klichéer och lätta att genomskåda. Numera ligger deras värde i en omedveten men underhållande naivitet. I hemlandet gavs de ut i jätteupplagor och såldes bra även här i landet. Tillsammans med en annan journalist skrev Goodchild också ett flertal starkt dramatiserade redogörelser av verkliga rättsfall.

Det andra namnet var David Hume, pseudonym för John Victor Turner (1900-1945) – inte att förväxlas med sin namne, den berömde skotske filosofen David Hume (1711-1776), som skrev om annat. Kriminalförfattaren Hume skrev under 1930-talet ett flertal böcker om far och son Cardby 1932. Fadern var en stabil f.d. Scotland Yardpolis, enligt vissa källor vid namn Anthony eller Tony, och sonen hette Michael eller Mick. Vid faderns pensionering öppnar de båda en detektivbyrå i London. Senior står för tankearbetet och junior får muskelarbetet. Böckerna blev oerhört populära i England och ett 20-tal översattes till svenska och nådde en upplaga på minst 160.000 även här.

Med från originalupplagorna följde de suggestiva omslagsbilderna med den kaskkrönte, fetlagde engelske Bobbyn Nr 23 ihärdigt blåsande i sin polisvisselpipa med rundade kinder och stålgrå blick, inte helt olikt den beskrivning av Cardby senior, som är författarens egen. Senior var nämligen tjock och kraftigt byggd och hans små stålgrå ögon glittrade i den stora utbredda ytan av grisskära anletsdrag. En enorm fläsknacke svallade över kragen på en något trådsliten mörkblå kostym. Med ett ord: senior var fet.

Junior däremot var vältränad och bredaxlad, hade vågigt ljusbrunt hår, ägde den genetiskt betingade stålgrå blicken och hade ett sympatiskt leende. Dessutom var han expert på allehanda vapen, skickligt farlig i närkamp och hade en kuslig benägenhet att ta sig ur de mest djävulskt gillrade fållor i allra sista stund.

Det engelska förlagets – W. Collins Sons & Co – egen text om författaren är intressant läsning. Den fastslår att David Hume hade en insideskunskap om den kriminella världen, som mycket få kriminalförfattare någonsin kunde tänka sig behärska, eftersom han hade haft förstahandserfarenhet av den i över 14 år.

Under sina nio år som kriminalreporter hade han tillbringat större delen av sin arbetsdag hos Scotland Yard i väntan på att nyheter skulle tillkännages. På detta sätt fick han en ovanligt bred och djup kunskap om förbrytare och de metoder man använde för att spåra dem.

Kunde sin brottsteknik

Och hans personlighet var sådan, att han fullständigt vann förbrytarnas förtroende. Dessa avslöjade för honom de exakta metoderna de använde sig av för att få tillträde till ett hus eller att öppna ett kassaskåp. Faktum var, att ingen kände till mer om brottsteknik och brottsuppdagande. Och det borde tilläggas, att David Hume – långt ifrån att bara sitta tillbakalutad i författarstolen – gjorde sig omsorgen att upprätthålla de kontakter från vilka den övertygande realismen – som var det största kännetecknet på hans böcker – kom. Ord och inga visor!

Dorothy L. Sayers säger i en recension att David Hume verkligen kände den undre världen både utan och innan. I Sverige kom hans böcker i en ny sista upplaga i slutet av andra världskriget. Under efterkrigstiden utvecklades emellertid kriminalromanen stegvis i den riktning, som vi känner den idag.

Ett urval är alltid ett urval, i synnerhet då utbudet är så omfattande, men ovanstående avhandlade böcker och författare har gett åtminstone mig stunder av avkoppling, förnöjelse och läsupplevelse allt ifrån pojkåren och framöver.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22