Ett steg tillbaka till morgondagen

Mar 11th, 2010 | By | Category: 2005-2, Artikel

Av Bertil Falk

Otto Binder (1911-1974) har i varje fall av svenska sf-fans ”av den högre skolan” betraktats som en andra rangens sf-författare. Hans roman Fem steg mot morgondagen (Jules Verne Magasinet (JVM) Nr 1-6, 1940) var kalkerad på Dumas Greven av Monte Christo, vilket fått bland annat Jan Myrdal att avfärda berättelsen som rent plagiat. Det var den inte. Binder placerade bland annat fängelseön If ute i rymden och när Alfred Bester skrev sin Tigermannen (i svenska Galaxy Nr 7-12, 1959) spärrade också han in sin ”greve” i rymden. De straff som utdelades av hämnaren hos Binder hade sf-stuk.

Variationer av förlagor

Binder använde sig av förlagan på samma sätt som Shakespeare och James Joyce och hundratals andra författare använt sig av redan knäsatta intriger och liksom de gjorde han det för att uttrycka något utöver det ursprungliga. I Binders fall var målet att berätta den arketypiska hämndhistorien i ett futuristiskt sammanhang.

Det skulle inte förvåna mig om Bester var inspirerad inte bara av Dumas (vilket han medgett) utan också av Binder (som han såvitt bekant inte har nämnt). Binder var sedan länge i full swing i pulpbranschen när Bester klev in i den. Betraktad som en trestegsraket ter sig Fem steg mot morgondagen helt enkelt som det andra steget mot Tigermannen.

(Att sedan Tigermannen höjer sig över det mesta i sf-genren med ungefär samma skärpa som Bradburys Invasion på mars lir en helt annan sak.)

Filmatiseringen av Isaac Asimovs I, Robot har föranlett Sam J. Lundwall (NM/science fiction nytt nr 421/2004) att notera följande: ”Och – det var naturligtvis inte Asimov som började med robotar, eller ens med I, Robot. Den ursprungliga I, Robot skrevs av Eando Binder och publicerades i Amazing Stories, januari 1939, varefter den snabbt översattes och redan året därpå publicerades i Jules Verne Magasinets första nummer 1940 under titeln En robots bekännelse: jag är en robot …” Asimov har själv i många sammanhang sagt att Binders robot inspirerade hans egen robot. Asimov till och med protesterade när hans förläggare ville ge ut hans robothistorier under titeln I, Robot. ”Det är ju Binders titel”, sa han. Han fick till svar: ”Det struntar jag i. Det finns ingen copyright på titlar.”

Eando Binder var den pseudonym som Otto Binder behållit från den tid på 1930-talet då han skrev berättelser tillsammans med brodern Earl (Earl+and+Otto = Eando). Så när Otto Binder på ett party hemma hos Frank Beiknap Long i New York City den 4 januari 1935 träffade partyts stjärna H. P. Lovecraft, sa Lovecraft:

”Du är hälften av min favoritförfattare” varvid Binder rodnade och lyckades haspla ur sig: ”Och ni är hela min favoritförfattare.”

Nu debuterade Binders robot Adam Link faktiskt på svenska redan i början av 1940, då följetongen Adam Link, en robots äventyr gick som följetong i Teknik för alla (nr 4-8, 22 mars-19 april 1940).

Med allt detta för ögonen kan man notera att Binder var en viktig sf-författare som länk i minst två betydelsefulla sammanhang och att han bakom fasaden Eando Binder var den kanske (via syndikat) mest inflytelserike sf-författaren i JVM vid sidan om Edmond Hamilton.

Kioskmagasin i graven

När sf-branschen i USA pajade och kioskmagasinen gick i graven (fan vad jag saknar dem) i bakvattnet på serietidningen, pocketboken och TV, tvingades pulpmagasinens författare och illustratörer över till andra branscher, däribland serietidningarna. Otto Binder kom liksom Edmond Hamilton att skriva manus till Stålmannen, Supermans Girlfriend Lois Lane, Jimmy Olsen och många andra DC-magasin. Han arbetade med Captain Marvel och hela familjen Marvel för Fawcett.

I USA har Otto Binder inte på samma sätt som i Sverige nedvärderats, men han har inte heller uppmärksammats speciellt. Förrän med Words of Wonder The Life and Times of Otto Binder (Hamster Press, Seattle 2003), en, som det heter på omslaget ”biografi över den briljante serietidnings- och science fiction-författaren”. Den är för fattad av Bill Schelly, en av Binders fans. Det är en mycket trevlig och innehållsrik bok, som visar att Binder inte bara skrev manus som gestaltades av tecknare som C.C. Beck och Kurt Schaffenberger, Familjen Binder umgicks också socialt med familjerna Beck och Schaffenberger. Boken är utomordentligt illustrerad med både foton och exempel från pulpmagasin och serietidningar.

När jag i april 1946 fick min första sf-berättelse, Tripp i rymden, publicerad i Stockholms-Tidningen, så startade det stora raketskeppet Stockholm ”med dånande raketer från Bromma raketfält.” Inspiration: Hamilton. Hos honom startade alla raketskepp med dånande raketer. Men pseudonymen jag valde knyckte jag från den svenska titeln på en för den tolvårige falk häftig novell av Binder: Rymdluffaren.

Berättelsen som på engelska hette Space Hitch-Hiker stod i JVM Nr 12, 1943.

Semitjov gjorde vinjetter

Eugen Semitjov, som då hade gjort sin gjorde sin tecknardebut i just NM försåg berättelsen med fem typiska Semitjov-vinjetter, som alla kunde ha varit bildrutor i hans serie Allan Kämpe.

Det var i alla händelser ingen slump att jag den 22 februari 1974 hyrde en bil på Manhattan och med två passagerare körde hem till paret Binder i Chestertown, NY. Passagerarna var Kvällspostens Ulf R. Johansson och Hans Stefan Santesson, legendarisk svensk-amerikansk redaktör för Fantastic Universe Science Fiction och The Saint Mystery Magazine och färden gick på glashala vägar mitt under strikt bensinransonering,

Vi mottogs med värme och Binder fixade bensin åt oss, men besöket var inte enbart glädjande.

Paret Binder hade sju år tidigare förlorat sitt enda barn i en bilolycka. Tragedin hade alltsedan dess präglat deras tillvaro, vilket kändes in i benmärgen. Man ville att vi skulle stanna över natten, men jag envisades med att vi skulle köra hem. Jag tror att det berodde på att jag upplevde oss som inkräktare i ett sorgearbete. Men Santesson menade att Binder uppskattade att få besök av en svensk som läste honom ca 33 år tidigare och att vår påhälsning innebar ett förmodligen försumbart men dock lyft i paret Binders tillvaro. Kanske hade Hans rätt. Efter dottern Marys död lämnade Binder serietidningsförfattandet och återvände till science fiction samtidigt som han breddade sig till den spekulativa gråzonen mellan fantasi och verklighet, där Eric von Däniken hade gjort sig bred och rik. Binder skrev nu om flygande tefat och andra ockulta fenomen.

Sökte nå död dotter

Dotterns död hade alltså tagit fruktansvärt hårt på paret Binder. Hustrun Ione gick till psykiater. Och Otto Binder själv anordnade i sitt hem den 29 oktober 1973 ett försök att nå sin döda dotter. Han var inte ensam. En 13-årig Frank Miller var närvarande liksom Randy Fox och Tom Fagan. Binder anropade sin dotter och sin döde bror Earl.

Frank Miller ville ha kontakt med sin mormor Brigham, Randy Fox med sin gode vän, poeten Mark Van Doren och Tom Fagan med någon vars namn inte hörs på inspelningen av denna seans. Man fick inget svar från andevärlden.

Jag misstänker att det inte bara är överlevande från den stenålder, som jag har mina rötter i, som kan finna intresse av boken om Otto Binder. Serieintresserade av senare generationer kommer att känna igen sig. Sf- och serieindustriernas bossar, slavar och fans ur flera generationer passerar revy:

Forrest J. Ackerman, Ray Bradbury, Robert E. Howard, Otis Adelbert Kline, Leo Marguilies, Frank Miller, Julius Schwartz, Roy Thomas, Mort Weisinger, Manly Wade Wellman, Jack Williamson osv. osv.

Apropå Greven av Monte Christo, Fem steg mot morgondagen och Tigermannen, så har jag en kollega som när han var spinkig tonåring oprovocerat blev sönderslagen av tre grabbar.

Han lärde sig boxas och plockade dem sedan en efter en, noga med att misshandla dem utan det skulle synas på dem. Han fick sin hämnd och tänkte skriva en bok om saken, men det blev så vet jag vet aldrig av.

En svensk Monte Christo.



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22